När jag började så var det en rent cermoniell handling som vi gjorde i början av kampsportspass. Det fanns liksom inget mer än sett er så här, ha händerna så här, fokusera här och andas lugnt. Det gjorde att det blev mycket mindre prestationsångest när jag började pröva andra former av mer guidad meditation. Nu är det typ tio år sen jag gjorde nåt regelbundet, men när jag jobbade på larmcentral och det var mycket stress och noggrannhet i kombination körde jag två-till-tiominutare i lunchrummet de jobbigaste dagarna, vilket hjälpte i typ två år sen stressade jag sönder mig i alla fall.
Nekromanti WRNU:s meddo-hörna!
- Thread starter 2097
- Start date
Är tyvärr oförmögen att läsa all text men har fått mycket bra hjälp av mindfulness efter min stroke. Rekommenderas!
https://en.wikipedia.org/wiki/Mindfulness
https://en.wikipedia.org/wiki/Mindfulness
Varför började jag då medda? Jo, för att jag var den värsta känslomänniskan som nånsin levat. Jag har så svårt att hantera starka känslor.
För mig är den känsla som både är svårast att hantera och samtidigt svårast för mig att upptäcka när den härjar i mig, det är skam. Kan skämmas när andra inte fattar, kan skämmas när jag blir missförstådd på S-G, kan skämmas när jag gör bort mig på teatern, kan skämmas när killen bredvid på tunnelbanan har hög volym i lurarna.
Känslan som kommer är som att blanda isbitar och eld och sen fylla magen och lungorna med den mixen. Det är svårt att se, för det är som att svarta fält och blobbar fyller rummet och rummet ser ut att snurra. Och reflexen jag får är att gömma mig, ta schalen över huvudet, vara under bordet, under täcket, lämna rummet. Ironiskt nog är reflexen ofta att göra det demonstrativt. Vilket jag sen bara skäms ännu mer för.
Det är svårt att medda då. Men jag gör det.
Gud vad jag inte vill trycka på skicka. Jag är så rädd för att trycka på skicka att det rinner tårar. Säger inte detta för att fiska efter nåt.
Andades en halv minut, hör grannarna, tryckt fortfarande inte på skicka. Men nu
För mig är den känsla som både är svårast att hantera och samtidigt svårast för mig att upptäcka när den härjar i mig, det är skam. Kan skämmas när andra inte fattar, kan skämmas när jag blir missförstådd på S-G, kan skämmas när jag gör bort mig på teatern, kan skämmas när killen bredvid på tunnelbanan har hög volym i lurarna.
Känslan som kommer är som att blanda isbitar och eld och sen fylla magen och lungorna med den mixen. Det är svårt att se, för det är som att svarta fält och blobbar fyller rummet och rummet ser ut att snurra. Och reflexen jag får är att gömma mig, ta schalen över huvudet, vara under bordet, under täcket, lämna rummet. Ironiskt nog är reflexen ofta att göra det demonstrativt. Vilket jag sen bara skäms ännu mer för.
Det är svårt att medda då. Men jag gör det.
Gud vad jag inte vill trycka på skicka. Jag är så rädd för att trycka på skicka att det rinner tårar. Säger inte detta för att fiska efter nåt.
Andades en halv minut, hör grannarna, tryckt fortfarande inte på skicka. Men nu
"Svara" heter den visst.
I min terapibok står det att jag ska gå mot känslan. Och motsatsen till att gömma sig är svår klockan tjutre på en lördag. Men här. Awkward för alla men jag skrev det ändå. Tack till dig som läser denna mening
edit: ångrar jättemycket att jag postade dom här två!! Men nu är det så
I min terapibok står det att jag ska gå mot känslan. Och motsatsen till att gömma sig är svår klockan tjutre på en lördag. Men här. Awkward för alla men jag skrev det ändå. Tack till dig som läser denna mening
edit: ångrar jättemycket att jag postade dom här två!! Men nu är det så
Jag har mediterat i ett gäng år, fast med uppehåll ibland. Nu har jag varit på uppehåll i några månader. Jag fick inte med mig min meditationskudde till min "tillfälliga" lägenhet som visade sig vara mindre tillfällig än jag trodde. Löjlig grej att sluta för, men så är det ibland. Men på tisdag får jag flytta tillbaka. Svårt att hitta tid i vardagen, bara. Som mest körde jag ett par timmar om dagen, men det är svårt att få tid till det nuförtiden.
Kan också säga att jag inte blivit bättre med tiden. Oavsett hur länge jag håller på, hur regelbundet, även under meditationsläger när man mediterar tio timmar om dagen och inte får prata under tio dagar* så blir det fortfarande bara ett par sekunders koncentration i taget, även om det har gått upp och ned. Nåväl, det är som det är, och det är okej.
Problemet är ju framförallt att det är så djävla gött att tänka och att låta tankarna springa iväg. Fan det bästa som finns. Visst, några gånger har man upplevt den där meditationsrushen där hela kroppen ryser. Det är sjukt najs, men är det bättre än att småfilosofera på ett nytt rollspel, på hur ens investeringar går, på vad man ska säga om någon börjar diskutera religion med en eller på hur man kan förklara svensk grammatik för sin brasilianska vän? Vete fan. Jag rådiggar sekulärbuddhism, men det svåraste jag har med det är att ständigt medvetande helt enkelt inte känns lika bra som apsinnet. Oftast. Det kan vara kul som omväxling, och rätt gött när man går runt och bara är medveten, men på det stora hela är det ju trevligare att låta tankarna springa iväg.
Ironiskt nog brukade min mor kalla mig "Den sanne buddhisten" när jag var liten, för jag bli aldrig arg, ledsen eller besviken.
---
* Den kursen var dock sjukt dålig. För det första en massa flumsnack om återfödsel och energier, och för det andra fick man inte sova ut ordentligt, så man var bara trött, vilket gjorde det svårare att koncentrera sig. Ni meditationsnördar vet nog vilken kurs jag snackar om.
Kan också säga att jag inte blivit bättre med tiden. Oavsett hur länge jag håller på, hur regelbundet, även under meditationsläger när man mediterar tio timmar om dagen och inte får prata under tio dagar* så blir det fortfarande bara ett par sekunders koncentration i taget, även om det har gått upp och ned. Nåväl, det är som det är, och det är okej.
Problemet är ju framförallt att det är så djävla gött att tänka och att låta tankarna springa iväg. Fan det bästa som finns. Visst, några gånger har man upplevt den där meditationsrushen där hela kroppen ryser. Det är sjukt najs, men är det bättre än att småfilosofera på ett nytt rollspel, på hur ens investeringar går, på vad man ska säga om någon börjar diskutera religion med en eller på hur man kan förklara svensk grammatik för sin brasilianska vän? Vete fan. Jag rådiggar sekulärbuddhism, men det svåraste jag har med det är att ständigt medvetande helt enkelt inte känns lika bra som apsinnet. Oftast. Det kan vara kul som omväxling, och rätt gött när man går runt och bara är medveten, men på det stora hela är det ju trevligare att låta tankarna springa iväg.
Ironiskt nog brukade min mor kalla mig "Den sanne buddhisten" när jag var liten, för jag bli aldrig arg, ledsen eller besviken.
---
* Den kursen var dock sjukt dålig. För det första en massa flumsnack om återfödsel och energier, och för det andra fick man inte sova ut ordentligt, så man var bara trött, vilket gjorde det svårare att koncentrera sig. Ni meditationsnördar vet nog vilken kurs jag snackar om.
Jag är dock väldigt zen när jag spelar rollspel. Inte för inte kallade jag ju dokumentet där jag beskrev min ideala spelstil för Mushin-manifestet.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Jag har ägnat timmar av mitt liv åt att skriva det här inlägget i mitt huvud, men de flesta av dem blev för smetiga eller för självutlämnande, så det får bli så här istället.
Jag började meditera i slutet av november. Varken tid eller ork räcker för några kurser, så jag köpte en app. Den bygger på buddhistiskt meditation och har ett mycket brett innehåll, men jag kör hårt på andningsövningar. Meditation är väldigt bra för mig, att börja meditera tror jag befinner sig på min topp fem lista över bra saker jag gjort i mitt liv.
Just nu ligger jag på runt en halvtimme om dagen, vilket jag hoppas kunna fortsätta med det resten av mitt liv.
Jag började meditera i slutet av november. Varken tid eller ork räcker för några kurser, så jag köpte en app. Den bygger på buddhistiskt meditation och har ett mycket brett innehåll, men jag kör hårt på andningsövningar. Meditation är väldigt bra för mig, att börja meditera tror jag befinner sig på min topp fem lista över bra saker jag gjort i mitt liv.
Just nu ligger jag på runt en halvtimme om dagen, vilket jag hoppas kunna fortsätta med det resten av mitt liv.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Jag fick en utomkroppslig upplevelse första gången jag mediterade. (Då räknar jag inte med ett helt misslyckat försök med mindfullness för några år sedan). Det har jag inte varit i närheten senare, men det spelar ingen roll. Jag blir piggare och mer samlad av meditation, vilket var det jag ville uppnå när jag började. Och utan att säga för mycket, så kan jag säga att för mig var det det sista som fanns kvar att testa på listan.2097;n233985 said:För mig tog det åratal innan meddon började göra mitt liv bättre snarare än sämre
Fattar inte att jag var så envis. Men vad skulle jag annars göra. Hade inget alternativ
Skillnaden mellan att medda och att trippa
Enligt en modell kan man grovt dela upp dom tusen trådar och spår och röster och förnimmelser i hjärnan i ungefär dom här tre kategorierna.
Primära upplevelsen: känslan av stolen mot benen, känslan av pennan i handen, den oranga färgen på pennan in i ögonen.
Simulerade upplevelsen: problemlösning, föreställa sig smaken av en citron fast det inte finns nån citron i närheten, tänk dig att du går genom en doftande tallskog just nu osv. att tänka på nåt man behöver göra på jobbet. osv osv.
Reflexiva medvetandet: att se våra egna tankar, att se oss som tänkande. metakognition. "Att bli en större burk" brukar jag ibland tänka på det som, att mina andra tankar får rymmas i den. Att se tankarna som om dom vore moln på himlen eller tåg som rullar förbi är en annan liknelse.
Den här grovsorteringen i dom här trekategorierna är bara en yxning och en modell, jag försöker inte freuda mig och säga att det är universal law. Finns gott om trådar och tankar som inte riktigt passar den här sorteringen. Men i detta inlägg kommer jag utgå från sorteringen.
Det paradoxala med shikantaza-meditation (????) är att vi genom att träna på att fokusera på något från den primära upplevelsen så kommer det reflexiva medvetandet att stärkas.
Så när jag övar på att medda (och ordet "practice" är väldigt lyckat att det betyder både öva och praktisera) är det det jag försöker göra, så fort jag kommit förbi dom rena koncentrationsövningarna (såsom att räkna, vilket kan vara jättebra ibörjan när det känns helt hopplöst). Antingen då fokusera på nåt från primärupplevelsen, eller "träna på att vara i det reflexiva medvetandet". (Konstigt nog brukar det förstnämnda ge mkt bättre resultat.)
När jag istället vill trippa eller dagdrömma eller kasta mig in i ångesten eller spela rollspel vad det nu kan vara så är det snarare att hänge mig åt den simulerade upplevelsen. Har gjort många experiment med detta, själv, blundande, resa genom tid och rum osv osv. Det är på grund av såna trippar som jag började kunna lära mig teckna (well jag är ju ingen bra tecknare men innan gick det inte alls) och har haft många intressanta insikter i det tillståndet. Men det är inte att trippa på det viset som jag försöker göra när jag meddar.
Enligt en modell kan man grovt dela upp dom tusen trådar och spår och röster och förnimmelser i hjärnan i ungefär dom här tre kategorierna.
Primära upplevelsen: känslan av stolen mot benen, känslan av pennan i handen, den oranga färgen på pennan in i ögonen.
Simulerade upplevelsen: problemlösning, föreställa sig smaken av en citron fast det inte finns nån citron i närheten, tänk dig att du går genom en doftande tallskog just nu osv. att tänka på nåt man behöver göra på jobbet. osv osv.
Reflexiva medvetandet: att se våra egna tankar, att se oss som tänkande. metakognition. "Att bli en större burk" brukar jag ibland tänka på det som, att mina andra tankar får rymmas i den. Att se tankarna som om dom vore moln på himlen eller tåg som rullar förbi är en annan liknelse.
Den här grovsorteringen i dom här trekategorierna är bara en yxning och en modell, jag försöker inte freuda mig och säga att det är universal law. Finns gott om trådar och tankar som inte riktigt passar den här sorteringen. Men i detta inlägg kommer jag utgå från sorteringen.
Det paradoxala med shikantaza-meditation (????) är att vi genom att träna på att fokusera på något från den primära upplevelsen så kommer det reflexiva medvetandet att stärkas.
Så när jag övar på att medda (och ordet "practice" är väldigt lyckat att det betyder både öva och praktisera) är det det jag försöker göra, så fort jag kommit förbi dom rena koncentrationsövningarna (såsom att räkna, vilket kan vara jättebra ibörjan när det känns helt hopplöst). Antingen då fokusera på nåt från primärupplevelsen, eller "träna på att vara i det reflexiva medvetandet". (Konstigt nog brukar det förstnämnda ge mkt bättre resultat.)
När jag istället vill trippa eller dagdrömma eller kasta mig in i ångesten eller spela rollspel vad det nu kan vara så är det snarare att hänge mig åt den simulerade upplevelsen. Har gjort många experiment med detta, själv, blundande, resa genom tid och rum osv osv. Det är på grund av såna trippar som jag började kunna lära mig teckna (well jag är ju ingen bra tecknare men innan gick det inte alls) och har haft många intressanta insikter i det tillståndet. Men det är inte att trippa på det viset som jag försöker göra när jag meddar.
Shikantaza. Såhär gjorde jag idag: Jag ledde en meditationsgrupp på ca 12 pers. Jag hade därför ansvaret att ha koll på klockan. Rätt fort märkte jag att jag hade råkat få mitt långa hår fastklämt innanför klänningen, ned i halslinningen typ, på ett sätt som både var obekvämt och genant, pinsamt, fult. Bestämde mig genast för att ha den fysiska förnimmelsen av det håret som fokus och inte ge mig in i skammen. Klarade några sekunder. Kom på mig själv sju minuter senare med att ha bara tänkt på WRNU-grejer och inte alls varit i primärupplevelsen mer än dom första sekunderna. Bytte tillbaka till fokus. Klarade ca sex min. Sen nytt tidsglapp på kanske 1-2 min där jag igen tänkte på framtida WRNU-trådar jag ville starta. Sen sista fem minutrarna då var jag helt med fokuset. Sen när det var klart så var det så skönt att dra fram dom där fastnade testarna som hade skavt så mkt. Och ingen sade att dom tyckte det såg fult ut. Folk var ju med sina egna kroppar och sina egna problem.
Hur jag satt: jag satt på en stol. Har provat seiza, halvlotus och hellotus under årens lopp, idag satt jag på en stol. Hade händerna ihop i en mudra. Jobbade mycket med höfter, bäcken, ryggrad (har börjat satsa på varken svank eller kut efter råd från sjukgymnast) och så har jag äntligen äntligen börjat få lite mer medvetenhet kring axlarna. Försöker tänka dom som två barkbåtar, varken nertryckta eller uppdragna utan att dom bara får flyta. Förra veckan insåg jag att jag har suttit asymmetriskt med axlarna i 15 år och belastat högra axeln och trapeziusmuskeln mycket mer så det är jättespännande att utforska den nyfunna symmetrin.?
Som ni märker är det mycket som forsar genom skallen när jag meddar. Fysiska saker som hur jag sitter etc. Och även simulerad upplevelse som "undrar vad jag skulle berätta om denna situation om nån frågar". Och hela tiden återföra tanken till det valda fokuset. Tappa fokus, märka det, hitta fokus. Tappa fokus, märka det, hitta fokus.?
Hur jag satt: jag satt på en stol. Har provat seiza, halvlotus och hellotus under årens lopp, idag satt jag på en stol. Hade händerna ihop i en mudra. Jobbade mycket med höfter, bäcken, ryggrad (har börjat satsa på varken svank eller kut efter råd från sjukgymnast) och så har jag äntligen äntligen börjat få lite mer medvetenhet kring axlarna. Försöker tänka dom som två barkbåtar, varken nertryckta eller uppdragna utan att dom bara får flyta. Förra veckan insåg jag att jag har suttit asymmetriskt med axlarna i 15 år och belastat högra axeln och trapeziusmuskeln mycket mer så det är jättespännande att utforska den nyfunna symmetrin.?
Som ni märker är det mycket som forsar genom skallen när jag meddar. Fysiska saker som hur jag sitter etc. Och även simulerad upplevelse som "undrar vad jag skulle berätta om denna situation om nån frågar". Och hela tiden återföra tanken till det valda fokuset. Tappa fokus, märka det, hitta fokus. Tappa fokus, märka det, hitta fokus.?
Kul! Jag sitter i kvartslotus, burmesisk eller seiza. Det har varit mycket "att göra"-tankar som kommer upp eller "jag är uttråkaaaad"-reaktioner. Förr har det också varit mycket ickeverbal press att känna lite djupare, sitta lite djupare, fokusera lite hårdare i varje givet ögonblick. Vet inte hur det skulle vara att göra det nu. Jag blir sugen!
Det betyder "att bara sitta". Så man ska försöka göra en sak, sitta. Om jag sätter mig eller lägger mig och låter hjärnan gå blir det lätt att jag går över till att trippa istället för att medda, därför väljer jag att fokusera på bara sittandet så det inte blir så. Se det här inlägget för vad som är skillnaden för mig.Sodivra;n235333 said:
Och inget fel i att bara trippa eller bara låta hjärnan gå utan att medda, det kan vara nog så gott i sig i dagen stressiga värld. Men det är inte det jag gör medan jag meddar.
Prestationstankarna är som andra tankar, notera dom, "sätt etikett på" dom, och släpp dom. Och det handlar inte om att hela tiden vara i fokuset. Som idag. Jag satte mig, började fokusera, tappade det omedelbart och sen sju minuter senare *— en tredjedel av tiden!!! — kom jag på att jag hade glömt att fokusera. Men att "klanta sig" så är inte att klanta sig. Det är att medda. Att jag kom på det, och sen återgick. Det är att medda. För mig.?
Idag kom det in en tant från Iran i vår meditationsgrupp. Hon ville prata med mig och jag tror hon valde just mig därför att jag hade hijab
men vi hann inte prata så mycket innan meddon. Men vi hann efteråt och hon skulle fortsätta vara med. Härligt med en ny person i sanghan!!
Nu tänker vän av ordning säkert detta: "Åh typiskt dig Sandra din jävla kultur-approprierande hipster! Det är så himla lätt för dig att turista och kokettera med såna saker när du kan välja när det passar att ha det!" Och ja det kan jag väl köpa. Tycker du har en poäng kära vän av ordning. Men det är, såsom alltid, för- och nack-! Kram