Jag har mediterat i ett gäng år, fast med uppehåll ibland. Nu har jag varit på uppehåll i några månader. Jag fick inte med mig min meditationskudde till min "tillfälliga" lägenhet som visade sig vara mindre tillfällig än jag trodde. Löjlig grej att sluta för, men så är det ibland. Men på tisdag får jag flytta tillbaka. Svårt att hitta tid i vardagen, bara. Som mest körde jag ett par timmar om dagen, men det är svårt att få tid till det nuförtiden.
Kan också säga att jag inte blivit bättre med tiden. Oavsett hur länge jag håller på, hur regelbundet, även under meditationsläger när man mediterar tio timmar om dagen och inte får prata under tio dagar* så blir det fortfarande bara ett par sekunders koncentration i taget, även om det har gått upp och ned. Nåväl, det är som det är, och det är okej.
Problemet är ju framförallt att det är så djävla gött att tänka och att låta tankarna springa iväg. Fan det bästa som finns. Visst, några gånger har man upplevt den där meditationsrushen där hela kroppen ryser. Det är sjukt najs, men är det bättre än att småfilosofera på ett nytt rollspel, på hur ens investeringar går, på vad man ska säga om någon börjar diskutera religion med en eller på hur man kan förklara svensk grammatik för sin brasilianska vän? Vete fan. Jag rådiggar sekulärbuddhism, men det svåraste jag har med det är att ständigt medvetande helt enkelt inte känns lika bra som apsinnet. Oftast. Det kan vara kul som omväxling, och rätt gött när man går runt och bara är medveten, men på det stora hela är det ju trevligare att låta tankarna springa iväg.
Ironiskt nog brukade min mor kalla mig "Den sanne buddhisten" när jag var liten, för jag bli aldrig arg, ledsen eller besviken.
---
* Den kursen var dock sjukt dålig. För det första en massa flumsnack om återfödsel och energier, och för det andra fick man inte sova ut ordentligt, så man var bara trött, vilket gjorde det svårare att koncentrera sig. Ni meditationsnördar vet nog vilken kurs jag snackar om.