WRNU:s serieklubb 2025

[Khan]

Änder - Kate Beaton

Jag har läst om Änder av Kate Beaton. Senast jag läste den var det på engelska, men nu finns den i svensk översättning, så jag var förstås tvungen att kolla in den.

Bra översättning, bra story, och minst lika bra som helhet som när jag läste den senast.

Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Middlewest - Skottie Young och Jorge Corona
Det här var… skumt? Fast bra. Fast skumt.



Fantasy? Rural urban fantasy? Saga?
Vår huvudperson är Abel, en pojke som bor med sin ensamstående och arge far i en trailerpark någonstans i nästan den amerikanska mellanvästern. Så smäller en ENORM storm till, och Abel tvingas ut på flykt från sin far med sin kompis, den talande räven. De vet inte vart de ska, men de vet att att de ska bort. På vägen träffar de en schysst robot, en trollkarl som lever som luffare på tågen, ett troll som vaktar en bro, en stor karneval full av missanpassade individer och alltihop avslutas på gigantiska flygande öar där barn förslavas för att jobba med skörden av energi.

Ni vet, vanliga barnboksgrejer.

Nämensåatte…
Det här är långt mycket mer technofantasy än jag trodde. Jag förväntade mig en mer klassisk sagogrej, kryddad med lokala urbana legender från mellanvästern. Men det är tydligt en bit in att det verkligen inte är vår värld, utan något annat som är nästan snarlikt. Det märks direkt om man har bättre ögon än mig, för övrigt.


Abel och Räven i seriens första kapitel.

Tänk vår värld plus 15 procent dieselpunk så är vi rätt nära. Lägg till 15% sagologik ovanpå det - den ständigt närvarande talande räven, till exempel. Gillar du jordnära, karaktärsgrundad fantastik tror jag du skulle gilla den här.

Det svåra är tecknarstilen. Den är alls inte dålig, men i en värld man inte riktigt kan spelreglerna för är knepig att teckna i en såhär karikerad stil. Det är yviga rörelser och överdrivna ansikten, mystiska kroppsformer och frisyrer i alla möjliga vinklar och format. Elaka pappans haka är större än resten av hans huvud, liksom. Det blir också komplicerat eftersom det ibland blir väldigt naturligt i tecknarstilen som kontrast. Då blir det svårt att veta när det bara är konstnärlig frihet i yvigheten, och när det faktiskt är vinkar om att det är övernaturligt och stora saker på gång. Jag tror jag hade föredragit en mer strikt hållen stil rakt igenom. Återigen - inte dåligt. Men svårare än det borde vara att förstå världen på grund av tecknarstilen.


Omslaget till tidning 2. Sådär ska en trollkarl se ut!

Jaharusåtänkerdu?
Å andra sidan är storyn riktigt sabla bra. Det är fart, fläkt och bra karaktärer rakt igenom. Vår huvudperson Abel är nog favoriten, men många andra är inte långt efter. De är alltid mänskliga, aldrig fåniga, och till och med klyschan till arg och elak pappa blir förmänskligad över de arton tidningarna. Jag är klart för.

Det enda jag kan gnälla på är att jag tycker det är lite väl abrupt slut. Jag hade gärna haft fyra-fem sidor epilog för att runda av. Men att jag vill ha mer är väl ett så gott betyg som det kan bli.

TLDR
Bra, men skum seriebok. Rekommenderas till vana fantastikläsare.

 

[Khan]

Sebas Martin - Dansa hela natten på undergångens brant
Queer kärlek i mellankrigstidens Barcelona!



Det är strax före spanska inbördeskriget och kontoristen Tomás känner att livet gått i stå. Han är långt in i garderoben, men börjar steg för steg våga sig ut i den undre gayvärlden med hjälp av diversearbetaren, boxaren och allmänna karlakarlen Basilio. De två blir så sakteliga ett par, och Tomás tar till slut bladet från munnen inför sin familj.

Allt är en stor karaktärsstudie av dessa två, och vissa fina sidoroller. Hela skalan av trettiotalets gaykultur visas upp, från Barcelonas stora dragscen till manliga män som boxas, och en försynt bohandlare som försöker hjälpa Tomás hitta sig själv via Oscar Wildes böcker.

Parallellt med detta har vi det socialistiska uppvaknandet i Tomás liv. Han sitter med på möten om Folkets Olympiad, pratar fackföreningar och politik på ett sätt han aldrig gjort förr. Dessutom ser han och hans nya vänner hur aggressionen ständigt eskalerar i staden, och framväxten av det som senare ska bli Francos diktatur kryper närmare.

Men de kan i alla fall dansa hela natten på undergångens brant, en sista gång innan allt går under.

Bild och text och så
Med tanke på att så mycket fokus ligger på A/ karaktärer och B/ queerkultur är det skönt att Martin tar hand om båda ämnena med stor passion. Jag upplever ingen karaktär som tråkig eller överflödig, klyschig eller fånig. Till och med de som mest påminner om stereotyper får en chans att hitta sitt sammanhang och passar in pusslet. Queerkulturen kan jag för lite om, särskilt hur den såg ut i Barcelona för 90 år sedan. Men den känns trovärdig och levande för mig som utomstående.

Bildmässigt är det vackert, och överraskande avdramatiserat vulgärt. Det förekommer en del sex och nakna pillevinkar, men aldrig på ett porrigt sätt. Det är mer en självklarhet, och ska man skildra gayscenen vore det ju lögn att inte ha med sex som en viktig beståndsdel. Sexet är ständigt till för karaktärerna, och inte för läsaren. Det är något som fler tecknare borde ta till sig.

TLDR
Det här är absolut läsvärt, även för den som känner sig pepp på just queerkultur i Katalonien för nästan hundra år sedan. Jag hoppas själv att Palabra fortsätter ge ut mer från den spanska serievärlden i allmänhet, och Sebas Martin i synnerhet. Det här gav mersmak.

 

[Khan]

The Fox Maidens - Robin Ha
Sagofantasy om och från Korea.



Handling
Här har vi en feministisk take på en klassisk trop inom historisk fiktion, ihopbyggt med koreansk folklore och -saga.

Det är någon gång på 1500-talet i Korea, där vår huvudperson Kai Song växer upp på sin pappas kampsportsskola. Pappan är någon sorts general i armén, men lyckas både hålla sin kampsportsskola igång och samtidigt undervisa sin dotter Kai Song sida vid sida med alla pojkar som där finns. Det går sådär, rent socialt, men Kai Song är förstås en av de absolut bästa på skolan.

Men så kommer den dag när allt raseras, så som det måste. Kai förstår att hennes öde är kopplat till Gumiho, den niosvansade räven, och hon måste söka upp henne om hon inte själv ska förvandlas till ett monster eller till och med dö. På vägen får vi bakgrunden kring hennes föräldrars äktenskap och hur det gick till när de steg i graderna till omgivningens förtret.

Teman och historia
På vägen får vi mängder med information om det koreanska samhället jag inte hade någon aning om. Jag visste inte att de hade ett stenhårt kastsamhälle på liknande nivå som Indien, till exempel. Eller att månggifte var en helt vanlig sak för överklassen. Jag visste heller ytterst lite om Koreas egen folklore, där spöken och andar påminner om kinesiska och japanska dito, men är något helt eget. Ganska självklart egentligen, men kul med så mycket detaljer och förmänskligande som det blir här.

Boken behandlar människa mot monster, män mot kvinnor, utanförskap kontra majoritetssamhälle och mycket mer. Men kärnan är alltid centrerad kring Kai Song, som i sig själv innehåller många av de motsättningar som Robin Ha vill disktuera.

Det går för det mesta riktigt bra.

Det som inte klickar är bokens sista del, som känns överraskande påklistrad, som om det från början var en kort epilog. Men det lilla bihanget blommade upp till en fjärdedel eller så av boken i sig, och det gör inte boken någon större glädje. Det är inget fel på slutet i sig, men som helhet tycker jag nog att det sabbar flödet för mycket.

Tecknarstil och konst?
Det är vackert, särskilt landskapsvyerna. Det är kvalitetsskillnad mellan olika sidor, men det sjunker aldrig under acceptabel nivå. Det är ofta en platt och enkel färgskala utan mycket till skuggning eller djup. Men här ger det mer av en känsla av enkel folksaga, så det förstärker tematiken. Oväntat, men riktigt bra gjort. Stilen är egen på det sättet, och inget jag skulle vilja se som tecknarstil på genomsnittlig superhjälte. Men det ger verkligen hela boken en egen identitet och känsla.

TLDR
Bra bok för alla som vill ha en skvätt koreansk folklore eller bara bra serie i historisk setting med övernaturliga inslag. Ska vi prata rollspelstermer är det här ett riktigt bra äventyr till Nordiska Väsens kommande Korea-modul, om än skrivet för bara en RP.

Rekommenderas.

 

[Khan]

Daredevil Born Again - Frank Miller och David Mazzucchelli
Nu när serien går på TV måste man väl läsa förlagan?



Dä plått
Allt börjar med att Karen Page säljer sin sista värdesak för att få en fix, nämligen Daredevils hemliga identitet. Den landar på omvägar hos Kingpin som börjar strategiskt montera isär Matt Murdocks liv.

Och oj vad dåligt det går för farbror Murdock. Han blir av med lägenhet, advokatlicens, hamnar i krångel med skatteverket, och efter en liten stund bor han på gatan, helt paranoid och halvt galen. När han är på sin lägsta nivå knallar han in till Kingpin och får storstryk. Sedan slängs han i Hudsonfloden och dör, fast bara lite.

Men naturligtvis slutar allt lyckligt och vi behåller status quo på ett ungefär. Det är ju ändå superhjältar.

Mazucchelli och tecknarstil
Miller kan teckna själv, men har över tid blivit latare och latare. Jag tycker han är bättre ju längre bak vi går i tid, och 1986 när D:BA kom kunde han ha varit riktigt bra. Men jag är glad att det är Mazzucchelli som stått för pennorna, för jäklar vad han har flöde i sina actionscener. Daredevil känns verkligen så akrobatisk och smidig som han ska. Stor skillnad mot Millers mer fyrkantiga och ofta statiska stil, även på denna tid.

Sen är det också mängder med bilder som jobbar på ikonisk status, alltså att de försöker nå någon sorts större tema än bra “det är ballt”. Främst är det kapitelstarten i varje tidning som är en helsida med Daredevil bekvämt i sin säng, hopkrupen i en skräpig hotellsäng, i fosterställning som uteliggare, och i krucifixposition i en sjukbädd hemma hos ett nunnekloster. Varje bild i sig är ball, men som helhet blir det något ännu större. Många andra bilder känns som om de skulle kunna lyftas ut och bli tavlor också - när regnet smäller till i andra halvan och Avengers dyker upp till exempel.

Mazzuchelli är/var grymt bra på sitt jobb. Måste se om han gjort mer grejer jag vill läsa.

Klassiker?
Det här brukar lyftas som den bästa grejen som gjorts till Daredevil, och jag är nog böjd att hålla med. Inte det att jag läst sådär enormt mycket om honom då, särskilt inte på senare år, men det är riktigt riktigt bra. Rekommenderas.

 

[JohanL]

Mazzuchelli är/var grymt bra på sitt jobb. Måste se om han gjort mer grejer jag vill läsa.

Batman: Year One! Och då är jag ändå inte mycket till Batman-läsare. Men den är alla tiders bästa Batman-serie.

Asterios Polyp också - det är alltid så coolt med de där produkterna där en skapare gjort allt. Priserna regnade över den serien.