WRNU:s serieklubb 2025

[Khan]

Änder - Kate Beaton

Jag har läst om Änder av Kate Beaton. Senast jag läste den var det på engelska, men nu finns den i svensk översättning, så jag var förstås tvungen att kolla in den.

Bra översättning, bra story, och minst lika bra som helhet som när jag läste den senast.

Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Middlewest - Skottie Young och Jorge Corona
Det här var… skumt? Fast bra. Fast skumt.



Fantasy? Rural urban fantasy? Saga?
Vår huvudperson är Abel, en pojke som bor med sin ensamstående och arge far i en trailerpark någonstans i nästan den amerikanska mellanvästern. Så smäller en ENORM storm till, och Abel tvingas ut på flykt från sin far med sin kompis, den talande räven. De vet inte vart de ska, men de vet att att de ska bort. På vägen träffar de en schysst robot, en trollkarl som lever som luffare på tågen, ett troll som vaktar en bro, en stor karneval full av missanpassade individer och alltihop avslutas på gigantiska flygande öar där barn förslavas för att jobba med skörden av energi.

Ni vet, vanliga barnboksgrejer.

Nämensåatte…
Det här är långt mycket mer technofantasy än jag trodde. Jag förväntade mig en mer klassisk sagogrej, kryddad med lokala urbana legender från mellanvästern. Men det är tydligt en bit in att det verkligen inte är vår värld, utan något annat som är nästan snarlikt. Det märks direkt om man har bättre ögon än mig, för övrigt.


Abel och Räven i seriens första kapitel.

Tänk vår värld plus 15 procent dieselpunk så är vi rätt nära. Lägg till 15% sagologik ovanpå det - den ständigt närvarande talande räven, till exempel. Gillar du jordnära, karaktärsgrundad fantastik tror jag du skulle gilla den här.

Det svåra är tecknarstilen. Den är alls inte dålig, men i en värld man inte riktigt kan spelreglerna för är knepig att teckna i en såhär karikerad stil. Det är yviga rörelser och överdrivna ansikten, mystiska kroppsformer och frisyrer i alla möjliga vinklar och format. Elaka pappans haka är större än resten av hans huvud, liksom. Det blir också komplicerat eftersom det ibland blir väldigt naturligt i tecknarstilen som kontrast. Då blir det svårt att veta när det bara är konstnärlig frihet i yvigheten, och när det faktiskt är vinkar om att det är övernaturligt och stora saker på gång. Jag tror jag hade föredragit en mer strikt hållen stil rakt igenom. Återigen - inte dåligt. Men svårare än det borde vara att förstå världen på grund av tecknarstilen.


Omslaget till tidning 2. Sådär ska en trollkarl se ut!

Jaharusåtänkerdu?
Å andra sidan är storyn riktigt sabla bra. Det är fart, fläkt och bra karaktärer rakt igenom. Vår huvudperson Abel är nog favoriten, men många andra är inte långt efter. De är alltid mänskliga, aldrig fåniga, och till och med klyschan till arg och elak pappa blir förmänskligad över de arton tidningarna. Jag är klart för.

Det enda jag kan gnälla på är att jag tycker det är lite väl abrupt slut. Jag hade gärna haft fyra-fem sidor epilog för att runda av. Men att jag vill ha mer är väl ett så gott betyg som det kan bli.

TLDR
Bra, men skum seriebok. Rekommenderas till vana fantastikläsare.

 

[Khan]

Sebas Martin - Dansa hela natten på undergångens brant
Queer kärlek i mellankrigstidens Barcelona!



Det är strax före spanska inbördeskriget och kontoristen Tomás känner att livet gått i stå. Han är långt in i garderoben, men börjar steg för steg våga sig ut i den undre gayvärlden med hjälp av diversearbetaren, boxaren och allmänna karlakarlen Basilio. De två blir så sakteliga ett par, och Tomás tar till slut bladet från munnen inför sin familj.

Allt är en stor karaktärsstudie av dessa två, och vissa fina sidoroller. Hela skalan av trettiotalets gaykultur visas upp, från Barcelonas stora dragscen till manliga män som boxas, och en försynt bohandlare som försöker hjälpa Tomás hitta sig själv via Oscar Wildes böcker.

Parallellt med detta har vi det socialistiska uppvaknandet i Tomás liv. Han sitter med på möten om Folkets Olympiad, pratar fackföreningar och politik på ett sätt han aldrig gjort förr. Dessutom ser han och hans nya vänner hur aggressionen ständigt eskalerar i staden, och framväxten av det som senare ska bli Francos diktatur kryper närmare.

Men de kan i alla fall dansa hela natten på undergångens brant, en sista gång innan allt går under.

Bild och text och så
Med tanke på att så mycket fokus ligger på A/ karaktärer och B/ queerkultur är det skönt att Martin tar hand om båda ämnena med stor passion. Jag upplever ingen karaktär som tråkig eller överflödig, klyschig eller fånig. Till och med de som mest påminner om stereotyper får en chans att hitta sitt sammanhang och passar in pusslet. Queerkulturen kan jag för lite om, särskilt hur den såg ut i Barcelona för 90 år sedan. Men den känns trovärdig och levande för mig som utomstående.

Bildmässigt är det vackert, och överraskande avdramatiserat vulgärt. Det förekommer en del sex och nakna pillevinkar, men aldrig på ett porrigt sätt. Det är mer en självklarhet, och ska man skildra gayscenen vore det ju lögn att inte ha med sex som en viktig beståndsdel. Sexet är ständigt till för karaktärerna, och inte för läsaren. Det är något som fler tecknare borde ta till sig.

TLDR
Det här är absolut läsvärt, även för den som känner sig pepp på just queerkultur i Katalonien för nästan hundra år sedan. Jag hoppas själv att Palabra fortsätter ge ut mer från den spanska serievärlden i allmänhet, och Sebas Martin i synnerhet. Det här gav mersmak.

 

[Khan]

The Fox Maidens - Robin Ha
Sagofantasy om och från Korea.



Handling
Här har vi en feministisk take på en klassisk trop inom historisk fiktion, ihopbyggt med koreansk folklore och -saga.

Det är någon gång på 1500-talet i Korea, där vår huvudperson Kai Song växer upp på sin pappas kampsportsskola. Pappan är någon sorts general i armén, men lyckas både hålla sin kampsportsskola igång och samtidigt undervisa sin dotter Kai Song sida vid sida med alla pojkar som där finns. Det går sådär, rent socialt, men Kai Song är förstås en av de absolut bästa på skolan.

Men så kommer den dag när allt raseras, så som det måste. Kai förstår att hennes öde är kopplat till Gumiho, den niosvansade räven, och hon måste söka upp henne om hon inte själv ska förvandlas till ett monster eller till och med dö. På vägen får vi bakgrunden kring hennes föräldrars äktenskap och hur det gick till när de steg i graderna till omgivningens förtret.

Teman och historia
På vägen får vi mängder med information om det koreanska samhället jag inte hade någon aning om. Jag visste inte att de hade ett stenhårt kastsamhälle på liknande nivå som Indien, till exempel. Eller att månggifte var en helt vanlig sak för överklassen. Jag visste heller ytterst lite om Koreas egen folklore, där spöken och andar påminner om kinesiska och japanska dito, men är något helt eget. Ganska självklart egentligen, men kul med så mycket detaljer och förmänskligande som det blir här.

Boken behandlar människa mot monster, män mot kvinnor, utanförskap kontra majoritetssamhälle och mycket mer. Men kärnan är alltid centrerad kring Kai Song, som i sig själv innehåller många av de motsättningar som Robin Ha vill disktuera.

Det går för det mesta riktigt bra.

Det som inte klickar är bokens sista del, som känns överraskande påklistrad, som om det från början var en kort epilog. Men det lilla bihanget blommade upp till en fjärdedel eller så av boken i sig, och det gör inte boken någon större glädje. Det är inget fel på slutet i sig, men som helhet tycker jag nog att det sabbar flödet för mycket.

Tecknarstil och konst?
Det är vackert, särskilt landskapsvyerna. Det är kvalitetsskillnad mellan olika sidor, men det sjunker aldrig under acceptabel nivå. Det är ofta en platt och enkel färgskala utan mycket till skuggning eller djup. Men här ger det mer av en känsla av enkel folksaga, så det förstärker tematiken. Oväntat, men riktigt bra gjort. Stilen är egen på det sättet, och inget jag skulle vilja se som tecknarstil på genomsnittlig superhjälte. Men det ger verkligen hela boken en egen identitet och känsla.

TLDR
Bra bok för alla som vill ha en skvätt koreansk folklore eller bara bra serie i historisk setting med övernaturliga inslag. Ska vi prata rollspelstermer är det här ett riktigt bra äventyr till Nordiska Väsens kommande Korea-modul, om än skrivet för bara en RP.

Rekommenderas.

 

[Khan]

Daredevil Born Again - Frank Miller och David Mazzucchelli
Nu när serien går på TV måste man väl läsa förlagan?



Dä plått
Allt börjar med att Karen Page säljer sin sista värdesak för att få en fix, nämligen Daredevils hemliga identitet. Den landar på omvägar hos Kingpin som börjar strategiskt montera isär Matt Murdocks liv.

Och oj vad dåligt det går för farbror Murdock. Han blir av med lägenhet, advokatlicens, hamnar i krångel med skatteverket, och efter en liten stund bor han på gatan, helt paranoid och halvt galen. När han är på sin lägsta nivå knallar han in till Kingpin och får storstryk. Sedan slängs han i Hudsonfloden och dör, fast bara lite.

Men naturligtvis slutar allt lyckligt och vi behåller status quo på ett ungefär. Det är ju ändå superhjältar.

Mazucchelli och tecknarstil
Miller kan teckna själv, men har över tid blivit latare och latare. Jag tycker han är bättre ju längre bak vi går i tid, och 1986 när D:BA kom kunde han ha varit riktigt bra. Men jag är glad att det är Mazzucchelli som stått för pennorna, för jäklar vad han har flöde i sina actionscener. Daredevil känns verkligen så akrobatisk och smidig som han ska. Stor skillnad mot Millers mer fyrkantiga och ofta statiska stil, även på denna tid.

Sen är det också mängder med bilder som jobbar på ikonisk status, alltså att de försöker nå någon sorts större tema än bra “det är ballt”. Främst är det kapitelstarten i varje tidning som är en helsida med Daredevil bekvämt i sin säng, hopkrupen i en skräpig hotellsäng, i fosterställning som uteliggare, och i krucifixposition i en sjukbädd hemma hos ett nunnekloster. Varje bild i sig är ball, men som helhet blir det något ännu större. Många andra bilder känns som om de skulle kunna lyftas ut och bli tavlor också - när regnet smäller till i andra halvan och Avengers dyker upp till exempel.

Mazzuchelli är/var grymt bra på sitt jobb. Måste se om han gjort mer grejer jag vill läsa.

Klassiker?
Det här brukar lyftas som den bästa grejen som gjorts till Daredevil, och jag är nog böjd att hålla med. Inte det att jag läst sådär enormt mycket om honom då, särskilt inte på senare år, men det är riktigt riktigt bra. Rekommenderas.

 

[JohanL]

Mazzuchelli är/var grymt bra på sitt jobb. Måste se om han gjort mer grejer jag vill läsa.

Batman: Year One! Och då är jag ändå inte mycket till Batman-läsare. Men den är alla tiders bästa Batman-serie.

Asterios Polyp också - det är alltid så coolt med de där produkterna där en skapare gjort allt. Priserna regnade över den serien.

 

[Khan]

Night fever - Ed Brubaker och Sean Phillips
Mer från B&P? Mer från B&P.



Den här gången är det en mer personligt filosofiskt hållen historia, snarare än renodlad gangster noir. Vår huvudperson är Jonathan Webb, en förlagsarbetare som lämnat USA för Europa och en bokmässa. Men han börjar tidigt i boken få en livskris, sådär som man kan få när man nyss fyllt 45 och funderar på allt som kunde ha hänt istället för det som faktiskt hände. Särskilt stor är frågan varför han aldrig började skriva själv, som planen var från början.

Webb drabbas av sömnlöshet och ger sig ut mitt i natten för att fördriva tiden. Av en slump hamnar han på ett exklusivt och hemligt kasino med tillhörande hedonistiska utsvävelser, och kammar hem storvinst vid pokerbordet. Plötsligt känns det som om han har fått tillbaka självsäkerheten i livet, som om han är den han borde vara, inte den han egentligen är. Han får en ny vän i form av Rainer, som tillhör denna lockande värld. Vad händer sen? Det får ni se.

Teman och sånt
Brubaker jobbar massor med temat identitet och vilka vi är utåt mot andra kontra inåt mot oss själva. Det funkar fint, till och med riktigt fint. Det är en typ av introspektion som går bra i tandem med den gränslösa gangstervärld de brukar skriva om, även om det denna gång handlar mest om överklassens undre värld snarare än den Guy Ritchie-doft de brukar jobba med.

Det är fascinerande att följa Webb in i rollen som Griffin, den identitet han av en slump kapar för att han råkar läsa gästlistan innan vakten sett det. Det är ett av de bättre personporträtten duon B&P klämt fram. Hur han hela tiden tar ett steg för långt utan att kunna stoppa sig själv, och hur han eggas på av Rainer, är fängslande. Det går hela tiden ungefär 65% som du tror, men du blir ändå förvånad varenda gång.

TLDR
Det här är bra B&P. Som vanligt. Rekommenderas.

 

[krank]

Jag har läst…

BPRD: Plague of Frogs vol 1–4



Alltså, de gamla versionerna av de första BPRD-omnibusarna. Jag har förstått att det kommit nya omnibusar. Jag har också förstått att det finns ett gäng sido-stories och spinoffs och grejer jag egentligen borde läsa för att "fatta allt"; men det skiter jag i. Jag kanske gör den ansträngningen sen nån gång.

Det här är riktigt, riktigt bra skit. Lite skakigt i början när skaparna famlar lite efter vad serien ska vara, men rätt snart och framför allt när Guy Davis tecknar så blir det verkligen otroligt bra. Episka-mytiska storylines men med en röd tråd och hård kärna av intressanta karaktärer; snyggt designade och lagom groteska monster, intressanta idéer överlag och no holds barred när det gäller eskalering.

Så… BPRD är alltså en spinoff av Hellboy, där det handlar om just Byrån för Paranormal Forskning och Försvar och dess mer eller mindre märkliga personal. De försöker hålla allmänheten och civilisationen säkra från Allt Konstigt Därute, och det funkar väl… sådär, i de här albumen.

Serien har maffig action och melankoliska karaktärsporträtt och pulpiga äventyr och streampunk-mechsuits och jaguar-demoner och änglar. I like it. Och den är för det mesta snygg. Ibland har den gästillustratörer som gör fina grejer men inte kan mäta sig med Davis riktigt.

 

[Khan]

Tomie - Junji Ito
Mer skräck! Mer monster! Mer manga!



Tomie?
Det här är den första klassikern från vår tids meste mangaka inom skräck. Själva boken är en tjock volym på några hundra sidor som innehåller allt om karaktären Tomie. Hon är aldrig huvudperson, oftast antagonist, och aldrig någon du vill träffa.

Från början publicerades Tomie som den mesta annan manga - kapitel för kapitel i diverse magasin. Därför är varje kapitel ganska fristående, och boken är närmast en löst sammankopplad novellsamling där det kanske kan återkomma en karaktär eller två då och då utöver den självklara centralgestalten Tomie.

Tomie är ett enigma. Ingen vet vem hon är, eller var hon kommer ifrån. Allt vi vet är att hon är en kvinna i sena tonåren, tidiga 20årsåldern. Hon är extremt vacker (enligt alla män i alla fall), vansinnigt narcissistisk, och hon kan inte dö, trots att män i hennes närhet drivs till att först avguda henne och sedan mörda henne. Från döden regenererar hon till normal form, ibland till flera olika exemplar.

Över de olika kapitlen är hon en vanlig klasskamrat i skolan, en udda förbipasserande i parken, en mystisk lekkamrat på stranden, en förförerska, ett (nästan) oskyldigt offer, en kultledare, en adoptivdotter, och mycket mer. Sällan får vi se hennes egen vilja eller tankar. Allt skildras istället genom ständigt nya huvudpersoner som drabbas av Tomie själv, galenskap i hennes närhet eller kaoset i hennes kölvatten. Ibland är det bra, ibland mindre så, men det är alltid bra skräck och intressant.

Det märks att de första kapitlen är mer råa, mindre vältecknade än vad det blir väldigt snart inom boken. Från början kom de här på slutet av åttiotalet, men fortsatte i lite över ett decennium. Det blir många olika typer av skräck, alltifrån body horror till spökhistorier till skam och skuld i fokus. Men berättartekniskt är Junji Itos geni synligt redan från början, även om hans händers talang inte hänger med hjärnan förrän några kapitel in.

TLDR
Bra skräck, om än något spretig. Se det mer som en novellsamling än en rak historia så kommer du uppskatta den.

Inte lika bra som Junji Itos bästa (Uzumaki), men bra nära.

 

[Khan]

Homebody - Theo Parish
Självbiografi i serieformat, fokus queerhet och att vara ickebinär.



Theo Parish berättar om sitt liv, sin resa genom regnbågen och hur det är att hitta en fristad genom att spela rollspel. Skoj! Ofta direkt tilltal till läsaren, ofta roligt och ofta sorgligt eller åtminstone obekvämt. Att inte få den frisyr man vill ha kan skapa djupt negativa känslor varje gång man ser sig själv i spegeln till exempel. Tusen småskav av olika magnitud som tillsammans blir genuint skitjobbigt.

Men mest är fokus på glädjen att hitta rätt framemot slutet. Titeln Homebody kommer från den återkommande liknelsen mellan kroppen / identiteten och ett hus / hem. Varför är det okej att testa nytt i inredning eller tapeter, men ohyggligt fel att göra motsvarande med kläder och identitet? Ingenting måste vara permanent förrän du är nöjd, eller hur?

Det är en lättillgänglig och lättläst bok. Jag drog igenom den på under en timme. Det märks att den riktar sig till unga och osäkra, snarare än gamla gubbar som jag. Det är också i den sökande tonårsfasen jag tror den här boken gör mest nytta.

Rekommenderas.

 

[Khan]

Advocate - Eddie Ahn
Mer självbiografi i serieformat!



Eddie Ahn vs the world
Eddie är en idealistisk ung man som växer upp i Amerika med koreanska föräldrar. De är ständiga strävare, på väg uppåt i klassamhället. Men Eddie själv jobbar med volontärjobb och försöker bygga sammanhang och samhörighet i sitt närområde. Han berättar själv om hur konstigt det är när föräldrarna bara fokuserar på pengar och egen framgång när han själv inte är så intresserad av det.

Vi följer honom genom ungdomens studentliv (mest plugg och dyra pokerbord) till steget att bli chef på den lilla NGO han jobbar i som håller på med miljö- och klimataktivism i San Francisco. Han pratar om ett stort antal år, från strax efter millenieskiftet hela vägen fram genom pandemin och ut på andra sidan.

Men är den bra då?
Jag är oense med många här när jag säger att jag inte blev så värst tagen av boken. Det är ändå en bok som ALA lyfte som årets bästa seriebok, och den har vunnit en hel skock med priser. Men den fångade inte mig. Jag älskar bitar. Men inte helheten.

Boken handlar om att jobba på NGO, om att vara koreanskättling i USA, om att vara amerikan i allmänhet, om att bli chef, om att försöka hitta en relation till föräldrar som inte förstår ens livsprioriteringar och mycket mer. Även om mycket knyts ihop och bildar en helhet framåt bokens sista fjärdedel är det ändå med en känsla av att någonting inte är färdigt jag lägger ifrån mig boken. Exakt vad det är kan jag inte förklara. Kanske är det att Ahn lämnar läsaren utan tydliga svar, utan mer ett vagt hopp om en bättre morgondag?

Boken är en livsskildring, snarare än ett fokuserat berättande. Då är det svårt att ha svaren, att ha en punchline. Men det blir också knepigt att riktigt greppa allt Ahn vill ha fram.

Så jag tror jag säger att boken inte på något sätt är dålig, men jag hade inte blivit ledsen om författaren jobbat med en redaktör på själva berättarstråket. Då hade jag nog blivit nöjdare. Och boken gått från “helt ok” till “bra, till och med riktigt bra”. Men nu är den bara okej. Säger jag.