Oj, den är ganska väsensskild från de andra koj-berättelserna. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med i storyn - den känns fragmenterad och eterisk, men varje fragment är väldigt färgstarkt. Och magstarkt. :wink: Slutet gör mig ordentligt konfunderad, men jag gillar den sentimentala tonen i den senare halvan av berättelsen - och den fragmentariska strukturen gör den väldigt suggestiv. Av någon anledning känns (för mig) hela berättelsen som en poetisk metafor för förlorad barndom och förlorad kärlek. Det förhöjer min upplevelse av den.BaverUtter;n167456 said:Happ, det här blev rätt hafsigt och inte riktigt vad jag hade tänkt mig, och dessutom 2 timmar för sent... Men men, det viktigaste är väl att delta, eller nått. Hoppas det är ok.
Den enda konkreta synpunkten jag kan komma på just nu, är att Davids språk känns okaraktäristiskt vuxet. För att vara ett barn alltså, vilket jag antar att de är - åtminstone i den situationen. I synnerhet kommentaren "skyttegraven är våran trygga hamn" spräcker illusionen lite för mig, för den känns inte som något ett barn som leker krig skulle säga(?).
Edit: Oj förlåt, jag glömde bilden!