Jag borde skriva något här; jag har ju blivit klar med två böcker den här månaden...
Först läste jag klart Against a Dark Background av Iain M Banks. Jag tänker läsa Feersum Endjinns och The ALgebraist också, men efter den härt kände jag att jag behövde en paus.
AADB utspelar sig inte i CUlture-universat, utan på en planet som varit med om massvis med högkulturers fall och numera mest är ett jäkla kaotiskt lapptäcke, fyllt av civilisation, ruiner, och bråkande grupper som ibland men inte alltid är kopplade till landmassor. Sharrow är en snubbinna som jagar artefakter, alltså balla grejer från förr. Hon brukade göra det ihop med några andra, som hon hade en tekno-telepatisk koppling till. Hennes farfar jagade också artefakter, bland annat en "Lazy Gun" och nu vill en stollig religiös orden döda henne om de inte får tillbaks den. Typ.
På många sätt känns det här som en bok som Banks skrev mer för att han behövde än för att han ville. Jag har för mig att den utkom ungefär så Banks också skrev sina mest o-culture cultureromaner. Han var väl less, helt enkelt? Och behövde pressa ur sig den här för att få det gjort.
Storyn känns, precis som hans första bok Considering Phlebas, som ett rollspelsäventyr mer än en traditionellt uppbyggd berättelse. Skillnaden är att den här mest känsn hattig och ofokuserad. Jag får aldrig något riktigt grepp om karaktärerna och framför allt bryr jag mig aldrig om dem. Eftersom det helt saknas aliens och galaxperspektiv så försvinner Banks bästa gren, även om han gör tappra försök att skapa en fraktal känsla på en och samma planet. Men nä, det funkar inte speciellt bra. Det finns några skojjiga idéer -- som lätt förvirrade och klantiga militanta solipsister eller "Lazy Gun"-konceptet med pistoler som förintar det man skjuter mot men gör det genom att skapa omständigheter där målet dör istället för att göra nån egen stråle. Men ärligt talat känns de malplacerade. Lite som om man flyttat Liftarens Guide eller den tänkande maskinen i Discworld in i Stiftelsetrilogin.
Sen bröt jag av med lite Agatha Christie: Crooked House.
En snubbe kärar ner sig i en kvinna och lovar att be henne gifta sig med honom när de träffas igen i England senare. När han tar kontakt visar det sig att hennes farfar nyligen dött, och hon kan inte tänka sig att gifta sig med honom om inte mordet först klaras upp. Det är ett giftmord (farfaderns ögondroppar hällda i hans diabetesmedicin) och alla tror att farfaderns yngre fru är skyldig men det finns få eller inga bevis.
Man får lätt för sig att CHristie alltid smög in Piorit eller miss Marple i allting, men den här gången är det en helt orelaterad snubbe som går omkring. Han är inte jättesmart, men det funkar rätt bra - eftersom vi som läsare får alla ledtrådar så är det lätt att känna sig smart när huvudpersonen famlar i minnet efter en ledtråd han glömt, och man själv kommer ihåg.
I vanlig ordning räknade jag inte ut vem som var skyldig. Jag hade tanken någonstans i mitten av boken, men gjorde samma tankefel som karaktärerna i boken.
Överlag en rätt bra, snygg liten Christiehistoria.
Just nu är jag jättenära att bli klar med Maze Runner. Den skriver jag om när jag är klar =)
