WRNUs tvserieklubb: feb 2022

[Rickard]

Raised by Wolves
HBO

Ridley Scott har regisserat denna serie och även om den inte faller mig helt i smaken vill jag ändå rekommendera den. Jag skulle vilja beskriva serien som Dune, fast utan det bombastiska. Hade lika gärna kunnat handla om två fraktioner ur den världen. Personernas mål är att, via två androider, starta en ny mänsklighet på en främmande planet efter att ha förlorat kriget mot en avart till kristendomen (sol-dyrkan). Vad som verkar bara två sidor och deras vardera perspektiv mynnar ut i så mycket mer. Seriens klara tema är att man aldrig kan fly från sin bakgrund; hur mycket man än vill så dras man tillbaka till skiten.

Det är en sak som jag vill ta upp och det är Travis Fimmel. Jag tyckte han gav ett ashäftigt skådespeleri som Ragnar Lothbrok i Vikings men nu när jag sett honom i denna och i Warcraft-filmen inser jag att han bara är en one trick pony. Det är precis samma agerande, oavsett vilken värld eller tidsera han är i. Han har till och med behållit samma skägg och frisyr genom alla projekt!

I alla fall, karaktärerna har omvälvande karaktärsark, vilket är rätt motsägande, då serien är otroligt segt berättat. Jag började dra mig mot att ens orka se klart serien efter 7-8 avsnitt och sista avsnittet fick jag bita ihop och ta mig igenom för att bara få se det klart. Serien är inne på sin andra säsong just nu, men inget jag kommer att se vidare på. En ball serie dock; jag gillar alla perspektiv som man får, men hade tjänat på att vara bara 6-7 avsnitt.

 

[krank]

Another Life
Netflix

Okej, ni vet begreppet "kompetensporr"? När man följer kompetenta, rationella, vuxna människor som lägger sina känslor åt sidan i en pressad situation och fokuserar på att lösa problemet? Det är inte vad den här serien är. Man skulle snarare kunna beskriva den som motsatsen – inkompetensporr. Det är alltså typ space opera (fast inte riktigt star trek; mänskligheten har precis fått sitt första besök av utomjordingar och skickar i samband med det också ut sitt första FTL-skepp) där karaktärerna huvudsakligen fattar kortsiktiga, uppenbart dumma beslut i princip hela tiden. De reagerar, de agerar på magkänsla, de är tjurskalliga, de är emotionella. Och de vägrar, utan att egentligen ha nån anledning till det, att kommunicera med varandra. Många diskussioner i serien har lätt kunnat bli hälften så långa om bara en person som vet en grej sagt den grejen.

Det påminner mig nog mest av allt om den där sortens spelare som gillar att göra suboptimala val för sina rollpersoner för att det "blir bättre drama" då.

Men okej, nu låter det som att jag tycker illa om serien. Det gör jag inte. Dugliga specialeffekter, bra skådespeleri, bra personkemi, en del intressanta idéer även om inget är helt nytt. Jag gillar ju generellt Katee Sackhoff och jag tycker definitivt att hon gör ett bra jobb här. Förutom henne känns det som att större delen av besättningen är typ 20-somethings, vilket för en 40-plus-gubbe som undertecknad känns lite skumt. Men man vänjer sig.

På det hela taget tyckte jag tydligen bra om serien för att se båda säsongerna; 20 avsnitt.

VI får väl se om dwt blir en säsong 3, men s02 avslutades på ett rätt tillfredsställande och bra sätt så jag tror egentligen det räcker bra såhär.

 

[Rickard]

...där karaktärerna huvudsakligen fattar kortsiktiga, uppenbart dumma beslut i princip hela tiden. De reagerar, de agerar på magkänsla, de är tjurskalliga, de är emotionella. Och de vägrar, utan att egentligen ha nån anledning till det, att kommunicera med varandra.

Jag såg mer än hälften av första säsongen men lade ned, just för att det kändes som om stridigheterna inom besättningen var artificiella och mest där för att saker skulle hända. Det gjorde mig rätt oengagerad.

 

[Gamiel]

The legend of Vox Machina
Hela serien, såg den hos en kompis

Första avsnitten har en liten annan känsla än den senare, de är lite mer... metahumor antar jag när man bygger upp att de ska vara en grej o sedan krossar det. Ex. så börjar första episoden med en dramatisk musik och en dramatisk berättarröst som presenterar en grupp hjältar (som är en klara Ringens brödraskap blinkning) för att sedan väldigt snabbt o oceremoniellt bli dödade, för att lite senare presentera oss för Vox Machina (som våra huvudpersoners grupp kallas) när de super sig fulla o startar ett väldigt blodigt krogslagsmål. O vi har ett antal liknande scener i de första två avsnitten. De dyker även upp i resten av avsnitten men inte like mycket.

De senare avsnitten är något mer seriösa, men de slutar aldrig med att ha en hel del humor, många gånger väldigt grov humor.

Serien är underhållande men jag tror inte man har så mycket att hämta från den som ren inspiration. Världsbyggandet är i praktiken icke existerande, med bl.a. huvud kungariket i praktiken där bara för att ge våra karaktärer motivation att göra något, rikets folk verkar inte vara så kapabla att göra något själva. Jag finner det också roligt att folk verkar ha accenter från hela världen, var du än kommer från, det är inte så att ett vist område har en viss accent utan du kan ha flera som är från samma ställe som har flera olika accenter. O vi har ett antal scener som är där för humorns skull men inte funkar ur ett värdsbyggar perspektiv, ex. att karaktärerna blir ombädda att lämna sina vapen i motsvarigheten till garderoben innan de får gå på en ball och sedan ha panik om att de har tappat kvittot, eller att de (smutsiga o slitna) bara blir framförda till kungen o hans råd utan att först behöva tala med några mellanhänder.
Antar att det på sätt o viss passar med tanke på hur många spelbords spelvärdar ska se ut.

Underhållande och engagerande nog för att jag kommer vilja se säsong två, men jag säger inte att det är något mästerverk.

 

[Dr_Dängrot]

Wellington paranormal

Streamas på HBO

Serien är en mockumentary och utpslear sig i staden Wellington på nya Zeeland och centrerar kring dom två mer eller mindre inkompetenta poliserna Minouge och O'Leary.

Minouge o h O'Leary ingår eller snarare utgör Wellington pd's paranormala enhet och utreder brott av paranormal natur .

Jag skulle kunna likna humorn vid filmer/serier som what we do in the Shadows vilket inte är konstigt då Jermaine Clement är inblandad samt att Minouge och O'Leary var med i what i do in the Shadows filmen .

Den här serien kom dessutom ut mellan what we do in the Shadows filmen och serien

Gillar man what we do in the Shadows så kommer man gilla det här.

 

[Franz]

Jag har äntligen sett klart Peacemaker och gillade den väldigt mycket! En klar överraskning då jag tyckte att karaktären var dötråkig i The Suicide Squad. Serien var hysteriskt kul, men tog även upp många tematiska saker som faktiskt blev ganska djupa. Jag har mina aningar att James Gunn skrivit in mycket av sig själv i huvudkaraktären.

 

[Cybot]

Jag har äntligen sett klart Peacemaker och gillade den väldigt mycket! En klar överraskning då jag tyckte att karaktären var dötråkig i The Suicide Squad. Serien var hysteriskt kul, men tog även upp många tematiska saker som faktiskt blev ganska djupa. Jag har mina aningar att James Gunn skrivit in mycket av sig själv i huvudkaraktären.

Jag har suttit i princip hela helgen och försökt få ihop en recension som är rättvis mot Peacemaker. Om man ska summera serien så skulle jag säga att det är en serie om superhjältevärldens mer smutsiga C-listers och en serie om karaktärer som är samtidigt ofta sympatiska men samtidigt moraliskt motbjudande.

Alla karaktärerna är på olika sätt moraliskt handikappade. Peacemaker är ett manchild som strävar efter ett rättesnöre, strävar efter att bli en moralisk person trots en uppväxt med en total avsaknad av positiva moraliska förebilder (hans pappa är KKK versionen av Ironman, dvs en superskurk). Vigiliante är en sociopat. Harcourt är en härdad agent, med allt det innebär. Murn är [spoilers]. Economos är "risk averse" och redo att offra moral för säkerhet i ett universum där dålig skit existerar (han är här för att han för en gångs skull gjorde det moraliskt rätta, och hans arbetsgivare gillade inte det). Adebayo är en tjej vars personliga liv är nere i gatrännan, och hon har inte råd att vara petig. Eagly är en paragon av rättvisa, moraliskt upphöjdhet och godhet; Eagly är dock en örn.

En av de bästa superhjälteserierna de senaste åren. 5 av 5 antihjältar.

 

[ingels]

Jag har på min hustrus överdådiga övertygelse börjat se om ST:TNG på Netflix och det är inte vad man mindes att det var då man spelade in varje avsnitt på Kanal 5 maniskt någon gång under 90-talet. Vi har harvat oss igenom sju avsnitt och jag hoppas att det snart blir bättre.

Annars kan jag säga att The Book Of Boba Fett (Disney) vart bra mycket bättre mot slutet av säsong 1, kan det bero på att en figur minskar i rutan och andra får lite mer skärmtid?

Ser fram emot ny säsong av "Dead to me" (Netflix)

 

[Bolongo]

Jag har på min hustrus överdådiga övertygelse börjat se om ST:TNG på Netflix och det är inte vad man mindes att det var då man spelade in varje avsnitt på Kanal 5 maniskt någon gång under 90-talet. Vi har harvat oss igenom sju avsnitt och jag hoppas att det snart blir bättre.

Även de mest dedikerade fansen brukar väl erkänna att hela säsong 1 är svårtuggad?

 

[Cybot]

Även de mest dedikerade fansen brukar väl erkänna att hela säsong 1 är svårtuggad?

TV-tropes har ju döpt fenomenet, när tv-serier blir bättre efter ett tag, "Growing the beard" efter att Riker skaffade ett skägg i den mycket bättre säsong 2.

 

[Hellzon]

Även de mest dedikerade fansen brukar väl erkänna att hela säsong 1 är svårtuggad?

Orginalseriens första säsong är inte på topp heller - den peakar i säsong 2.
Om Deep Space Nine har jag också sett rekommendationer att skippa säsong 1.
Star Trek: The Motion Picture ska vi bara inte tala om...

Undrar om det är något mönster som Star Trek fastnat i. Fast i så fall bröts mönstret iom Voyager.

 

[Gurgeh]

Det är väl inte bara hos Star Trek-serier det inträffar. Jag tycker att det är ganska vanligt bland amerikanska tv-serier att det tar en säsong innan manusförfattarna märker vad som fungerar, skådisarna hittar sina roller och allting faller på plats.

Men det är möjligt att det har blivit bättre. De flesta exempel jag kommer på är äldre tv-serier som Buffy, Angel, Vänner, Babylon 5 etc, medan modernare tv-serier oftare tar fart direkt. Eller så beror det på att jag idag slutar titta om serien inte är bra direkt, och missar de som blir fantastiska efter en säsong.

 

[God45]

Jag har på min hustrus överdådiga övertygelse börjat se om ST:TNG på Netflix och det är inte vad man mindes att det var då man spelade in varje avsnitt på Kanal 5 maniskt någon gång under 90-talet. Vi har harvat oss igenom sju avsnitt och jag hoppas att det snart blir bättre.

[/QUOTE]

Oh, men börja inte från början! Säsong 1 är allmänt ökänt dålig! Bara hoppa tills när Riker får ett skägg mitt i säsong 2. Har Riker ett skägg är det bra, innan det är det dåligt.

EDIT: Alla han före mig

 

[wilper]

Cobra Kai
Jag ser på Netflix.

Kommit några avsnitt in. Den är bra, kul nostalgi till filmen Karate Kid.

 

[Khan]

Cobra Kai
Jag ser på Netflix.

Kommit några avsnitt in. Den är bra, kul nostalgi till filmen Karate Kid.

Har sett tre och en halv säsong. Bra grejer hela vägen fram, även om säsong fyra är lite svagare än tidigare.

 

[Henke]

Har sett första avsnittet av TV-serien Severance som går på Apple TV+. Det här är en underbart udda sci-fi-berättelse om hur anställda på ett stort företag genomgår ett kirurgiskt ingrepp där hjärnan delas in i privatliv vs. arbetstid och där varje del är isolerad från den andra vilket konkret innebär att det man gör på jobbet minns man inte hemma och tvärtom.

Har som sagt bara sett första avsnittet, men jag tycker ändå det här verkar mycket lovande och även om några detaljer kändes förutsägbara så är det svårt att veta vart berättelsen som helhet tänker ta vägen. Bör också nämnas att pulsen i berättelsen verkar medvetet lågintensiv, vilket kan upplevas tröttsamt, men som jag upplever ger ett djup och en retfullhet i att hålla inne med svaren som verkar passa just den här serien.

 

[krank]

Nu har jag också sett Peacemaker. Sist av alla? Kanske. Jag väntade på att den skulle bli helt klar. Den går på HBO.

Den här helt fantastisk. Jag kommer inte att kunna skriva om allt som är bra med den, så här är ett axplock:

• Efter hela första säsongen har jag fortfarande inte skippat introt en enda gång. Det finns nästan inga serier vars intro jag inte börjat snabbspola förbi efter bara några avsnitt, så… Ja. Det här är ett väldigt roligt och rivigt intro. Jag tror att det är kontrasten mellan dansnumren och folks gravallvarliga miner som får det att funka för mig.
• Intressanta karaktärer som känns mänskliga och typ som folk man träffat. Inte bara någon form av serie-arketyper liksom. Det här gillar jag. Jag pallar inte serier som handlar om folk som faktiskt bara är vanliga människor, men när det är superhjältar och grejer som är vanliga människor? Fuck yeah, det är min sylt.
• Kul övergripande plot.
• Snygga effekter.
• Kickass soundtrack.
• Peacemakers pappa och hela storyn kring det. Hela idén med en typ KKK-Iron Man är skitbra.
• EDIT: Kroppsformer och representation! Folk är tjocka och det dras inte tjockisskämt. Inte ett enda, vad jag kunde se. Människor som inte är konventionellt attraktiva får ses som snygga och åtråvärda. Peacemaker själv är bi, och även om hans pappa gör en deal av det så gör inte serien det. Jävla bra, alltihop.

Det enda som var på väg att fucka upp det för mig var att framför allt första avsnittet hade ett par scener som var riktigt pinsamma. Sådär på "jag stänger av snart"-nivån. Jag tog mig igenom dem genom att fokusera på min mobil… Men det blir aldrig riktigt så pinsamt igen i hela serien.

 

[Rickard]

Efter hela första säsongen har jag fortfarande inte skippat introt en enda gång.

Håller med. Jag vill kolla på introt vid varje nytt avsnitt.

Nu har jag bara sett tre avsnitt, men det är intressant filmat när de kör strider. Hela stilen byts då ut mot någonting annat - mer kaotiskt. Vet inte riktigt vad jag tycker om det, även om jag gillar filmningsstilen om jag bedömer den isolerat från allt annat.

Gunns humor lyser igenom och hans förmåga att basera allting på musik. Har sett det i alla Guardians of the Galaxy-filmer och det är precis samma humor här. Jag börjar faktiskt tröttna lite på den. Gällande humorn är det något jag personligen någorlunda har lämnat bakom mig någonstans i 20-årsåldern.

Jag tycker DC:s filmer har saknat en själ när det kommer till sin stil. Nu när jag sett Doom Patrol och nu Peacemaker känner jag att det här är en stil som står ut från allting annat. Kanske inte tilltalar mig hundra procent, men jag ser kvaliteten och kan rekommendera serierna utifrån det.

Sedan är jag skitglad att John Cena fått en humoristisk roll. Han är skitrolig med sin deadpan-humor när jag sett honom i intervjuer.

 

[krank]

Sedan är jag skitglad att John Cena fått en humoristisk roll. Han är skitrolig med sin deadpan-humor när jag sett honom i intervjuer.

Jag är också glad! Jag har inte sett honom så mycket i intrvjuer, men precis som med Dwayne Johnson så hade jag avfärdat honom som huvudsakligen en muskelbulle… Och precis som med The Rock har jag fått omvärdera honom ordentligt. Båda dessa muskelbullar har ju tonvis med komisk timing och självdistans, vad det verkar. Eller ja, de kan i varje fall leverera det intrycket på film =)

 

[Franz]

Jag har sett första avsnittet av Vikings Valhalla. Det var flera år sedan jag gav föregångaren Vikings en chans. Jag plågade mig igenom tre säsonger och sen gav jag upp. Det var fult och fruktansvärt tråkigt, med ointressanta karaktärer och en ännu mer ointressant story. Jag hade därför ingen som helst lust att ta mig an denna serie utan gjorde det endast för att min fru insisterade.

Döm om min förvåning då jag tyckte att det första avsnittet var riktigt bra! De första fem minuterna är plågsamt dåliga, men sen tar det sig! Story, karaktärer, foto och miljöer är milsvid bättre än usla Vikings! Nu har jag ju bara sett ett avsnitt men det bådar rätt gott!

Vill avsluta med att säga två saker. För det första, det enda som jag har lite svårt för är att alla karaktärer pratar med superbred skandinavisk accent. Detta känns bara fånigt, jag tycker att antingen kan de prata nåt av de skandinaviska språken, eller kör bara på engelska. För det andra, jag har visserligen läst en hel del historia, men vikingarna har jag ingen vidare koll på. Jag har alltså ingen aning om serien framställer vikingar på ett historiskt korrekt sätt.

Med det sagt, bra första avsnitt! Ska bli kul att se hur serien tar sig!