Häromdagen såg jag färdigt sista säsongen av
Crazy Ex-Girlfriend
Det är en sjujäkla resa, den här serien. Relationsdrama och romcom-musikal i grunden, men över tid börjar den handlar mer och mer om psykisk ohälsa. Serien bygger till stor del på cringe-humor i början, men det visar sig steg för steg vara symtom på huvudpersonens trasiga tillvaro, och ju bättre hon mår, ju mer minskar den.
Serien är också fantastisk på representation. Bara det att en av huvudpersonerna, en medelålders frånskild småbarnsfar, kommer ut som bi och att det inte ligger på unga snygga tjejer, som det brukar på CW. Hans komma ut-nummer (musikal, som sagt) är för övrigt en sjukt peppig dänga med feta stänk av åttiotal. Eller alla gånger vi får se huvudpersonen genuint osminkad och långt från någon perfektion. Hon valde medvetet att inte banta ner sig till TV-smal inför inspelning heller. Det är också ballt.
Musikalbiten har både toppar och dalar, med några fantastiska nummer och en hel del som mest är meh. Det som är bra är dock fantastiskt.
Serien letar formen i första säsongen, och jag tycker nog början av säsong två är seriens bästa läge. Sedan blir det lite sämre innan det lyfter som fasen igen i säsong tre och fyra, och då mer som genuint bra dramakomedi än cringe humor. Man bryr sig verkligen om karaktärerna, vilket jag aldrig kunde tro när vi började se den.
Uppfriskande vitaminchock bland allt kriminalbrôte och SF-dravel jag brukar se på. Bra skit. Rekommenderas särskilt till folk i HBTQ+-världen och/eller de som vill ha genuint bra diskussion om psykisk ohälsa på TV.