Häromdagen såg jag och min partner klart
Goda Omen.
Jag är till
90% positiv. Skådisarna är överlag bra, med de två huvudrollerna (David Tennant och Michael Sheen) på perfekt balans mellan att spela humoristiska och att spela över. Fantastiska insatser. Alla miljöbilder är också klart fina, och väl valda platser att spela in på. Manus är galet bra, och precis sådär som jag gillar, med många parallella handlingar som vävs in och ut ur varandra som Pratchett brukar göra.
Allt handlar om ängeln Aziraphael och demonen Crowley (Sheen och Tennant) som över historiens gång vaktat jorden, och hållit uppsikt över vad som pågår inför apokalypsen. När det till slut är dags för Antikrist att födas och Armageddon ska dra igång inser de båda att de egentligen trivs rätt bra på Jorden. Varför ska hela världen gå under i eld och krig? Är det inte bättre om vi bara låter saken bero? Så de försöker stoppa Armageddon, uppfostra Antikrist till att bli en trevlig prick och samtidigt lura sina respektive sidor att de inte alls spelar falskt. Riktigt underhållande premiss, särskilt när den kryddas med tramsbyråkrati på det sätt som engelsk humor är så bra på.
Gästspel av Gabriel (Jon Hamm) och ett gäng demoner döpta efter Cthulhu-mytos kryddar serien, i kombination med flashbacks till diverse tidpunkter i historien där Aziraphael och Crowley mötts tidigare och långsamt byggt upp en djup vänskap.
Det som skaver
mycket av de där 10% som blir över är en storyline där humorn i princip enbart bygger på pilsnerfilmssexism. Shadwell, Tracy och det gänget är genuint obekväma några scener. Lilla Fridolf och Selmas dynamik på steroider, och det bara funkar inte. Det är till och med uselt.
Det som skaver
lite är att det ibland känns som om de sparat in pengar på statister lite för mycket. Finalen i serien tar plats på en militärbas, och vi får se en soldat, sedan kanske sju-åtta stycken. I övrigt är det totalt tomt på hela basen. Inga fordon som rör sig, inga folk som marscherar på insidan, ingenting. Det känns billigt. Samma sak med en del smink och effekter - billigt och enkelt, om än inte på den där BBC-på-åttiotalet-nivån som jag var rädd för när jag såg en del bilder innan serien började.
TLDR
Rekommenderas. Humor och allvar i finfin blandning på den mest engelska humor jag sett sedan Wodehouses dagar.