Själv är jag inte så förtjust i konceptet, men det kan bero på att jag vill ha lite mer målmedvetenhet i mina dungeons. De är inte bara platser där det finns monster och skatter, och målet är att ta sig därifrån med mesta möjliga mängd skatter, utan de är ställen man tar sig till för att göra något speciellt ("quests" eller vad man nu vill kalla det för). Vissa kan vara skattkammare, men jag tror kampanjen kan bli rätt enformig om alla dungeons är sådana.
Jag tror XP-för-guld (både i varianten "hitta och bära hem" och "slösa bort") som motivation leder till lite väl stor likriktning bland rollpersoner. Conan-typen är förvisso cool, men han är inte den enda coola typen. Dessutom ser jag pengar som sin egen belöning. Fördelen med att dra hem en massa pengar är inte att man blir en skickligare krigare eller mäktigare magiker av det, utan fördelen är att man nu har en jävla massa pengar.
Men jag har alltid varit förtjust i mer "plottade" äventyr snarare än "sandlådor" (även om det gärna får finnas olika vägar i plotten). Ett av mina absoluta favoritäventyr är Dragon's Crown till Dark Sun (AD&D 2nd ed så klart), där man reser kors och tvärs över settingen för att stoppa den destruktiva planen som skurken satt i spel. Det är även därför jag gillar Paizo och deras Adventure Paths (även om jag börjar uppleva Pathfinder som ett något tungrott system). Notera att bara för att man har en plot så behöver man inte nödvändigtvis vara supergod - även onda eller neutrala rollpersoner kan se att det är i deras eget bästa intresse att stoppa större ondingars dumheter. För att citera Starlord i Guardians of the Galaxy, när han blir tillfrågad varför han vill rädda galaxen: "Because I'm one of the idiots who live in it!"
