Nekromanti XP-regler

[dawnrazor]

I övrigt ser jag tendenser i den här tråden med påståenden om att DM styr leveltakt genom att placera ut skatter och monster, men inte är det väl standard att spelarna interagerar med exakt vad DMen har placerat ut? I ett mer sandboxigt spel är det väl troligare att spelarna styr takten i sådana fall, eftersom de själva väljer vad deras rollpersoner skall interagera med och på vilket sätt.

Fast en sandbox innehåller ju ändå bara vissa möjliga vägar att gå, om man ska vara ärlig. Skillnaden är ju att spelarna tror att de har ett oändligt antal möjligheter... Om man ska vara helt ärlig. Själv föredrar jag nog en övergripande story, men med många möjliga vägar att gå. Och om spelarna hittar på helt andra grejer så är det bara att improvisera. Men att låta en hexmap styra tycker jag personligen är aptrist.

Och det blir ju ändå så att DM får anpassa monster och skatter så att det passar en viss levlingstakt. Om inte för att följa en story arc, så för att låta spelarna känna att de kommer nånvart.

 

[Eksem]

Håller nog inte riktigt med varken om din bild av en sandbox, eller att en DM bör eller behöver anpassa något efter någon som helst levlingstakt (därmed inte sagt att man inte kan, om det nu är vad som får ens skepp att flyta). Vad du tycker är astrist eller inte har förstås ingenting med den saken att göra.

 

[chrull]

Men GM:en avgör hur många orker där finns at nacka och hur tuffa de är. Så det blir samma sak. Om jag sätter ut nog orker för att gruppen ska nå nästa level eller om jag ger dem en level när de är förbi orkerna är samma sak. Det känns kanske annorlunda men det är en illusion.

Om du ändå sitter och har koll på hur många orker som behöver nackas för att gruppen ska levla, vad är då vitsen med att dela ut levels när du tycker det är lämpligt?

Det är mycket lättare. Man behöver inte hålla koll på hur mycket xp folk har, hur många orker där finns och hur mycket xp varje ork ger.

Jag har aldrig någonsin placerat ut X orcher för att det ska motsvara Y XP. Jag placerar ut X orcher för att jag tror att just antalet X blir en utmaning som matchar nivån på utmaning jag vill att det ska finnas. Reglerna säger att X orcher är värda Y XP och enligt reglerna får då rollpersonerna Y XP.

Har svårt att se vart godtycket ligger.

 

[God45]

Jag säger ju att alla former av sätt att levla karaktärerna på är lika mycket/lika inte mycket godtyckliga. Planerar GM:en ut det, eller gör han bara vad som känns rätt. Båda approacherna fungerar oavsett hur man väljer att göra.

 

[Dante]

Planerar GM:en ut det, eller gör han bara vad som känns rätt. Båda approacherna fungerar oavsett hur man väljer att göra.

Absolut.

Bara det att om DM planerar och följer reglerna för XP och levling så är det raka motsatsen till godtycke.

 

[Rymdhamster]

Fasen. Det här med XP har jag svängt fram och tillbaka på så många gånger att jag till och med övervägt att helt skrota XP och plocka bort allt vad avancemang heter: den rollperson du startar med är den du har när du slutar (om den överlever).

Men, det känns tråkigt. Personligen GILLAR ju jag att förbättra min rollperson. Det är en viktig del av spelet för mig och flera av dem jag spelar med. På intet sätt den viktigaste delen, men utan den skulle helt klart något fattas.

På sista tiden har jag blivit väldigt förtjust i konceptet spenderade pengar = XP. Alltså, du får inget för att du hittar en stor skatt, förutom själva skatten. Det är först när du är i staden och bränner pengarna på krogen, eller köper dyra svartkonstböcker, eller anlitar en tränare (allt enkelt sammanfattat med "stryk så mycket pengar du vill, detta är din XP").

Det har den fina lilla finessen att det helt löser det problem som några av mina rollspelsvänner har, nämligen att de ogillar att man blir mycket bättre på magi genom att gå ut i skogen och döda vättar med ett svärd än genom att sitta och studera svartkonst. Nu handlar det helt plötsligt bara om du har tillräckligt med pengar för att skaffa studiematerial =)

Då överför man ju eventuell godtycklighet (eller brist därpå) till mängden guld rollpersonerna hittar istället, men det ger dem än mer valmöjligheter vad de gör sen: "Ska jag köpa den där tuffa rustningen till min fighter, eller ska jag lägga allt på att levla istället?" (Okej, jag spelleder överhuvudtaget inte DnD, men jag grunnar på det här tänket i andra sammanhang).

Möjligen gillar jag att kombinera detta lite med XP för att överkomma hinder. Jag blev rätt förtjust i hur gamla Warhammer FRP hantera det genom att ha en checklista i varje äventyr där man på slutet bara gick igenom punkt för punkt och såg om RP "förtjänat" den XPn. Vissa punkter kunde vara direkt motsägelsefulla:

Dödade råttmännen: 10 XP
Tog sig förbi råttmännen på fredlig väg: 15 XP

Jag gillar dock poängen om att man kan vinkla kampanjen beroende på vad som genererar mest XP: XP för att döda saker leder till att RP dödar massa saker. XP för att hitta guld innbär att RP börjar försöka samla in så mycket guld de kan. Där har jag något att fundera över.

 

[dawnrazor]

Bäste Herr Eksem,

Var god begrunda följande:

Håller nog inte riktigt med varken om din bild av en sandbox, eller att en DM bör eller behöver anpassa något efter någon som helst levlingstakt (därmed inte sagt att man inte kan, om det nu är vad som får ens skepp att flyta).

Om du håller med min bild av en sandbox eller har förstås inte heller med saken att göra. Enligt din logik.

Vad du tycker är astrist eller inte har förstås ingenting med den saken att göra.

Där har du fel. Det har i högsta grad med saken att göra, genom att jag med detta påstående etablerar min allmänna syn på sandbox-spel som företeelse. Detta så att läsare vet var jag står i frågan. Ärligt tycker jag.

 

[Eksem]

Vad du tycker är astrist har väl då ingenting med huruvida man måste anpassa placering av monster och skatter för en viss levlingstakt eller inte att göra?

Låt säga att man, tja, INTE gör det; utan istället placerar ut en massa saker som man tycker att de vore rimliga enligt någon slags spelvärldslogik. Och låter spelarna skicka sina rollpersoner till olika delar av en karta för att se vad som finns där. Då har man ju inte alls placerat ut något för en viss levlingstakt.

Sen kan du tycka att det är trist för all del, men det förändrar ju inte att man kan ha en spelstil där det inte är DM som styr levlingstakten.

 

[Arfert]

Låt säga att man, tja, INTE gör det; utan istället placerar ut en massa saker som man tycker att de vore rimliga enligt någon slags spelvärldslogik. Och låter spelarna skicka sina rollpersoner till olika delar av en karta för att se vad som finns där. Då har man ju inte alls placerat ut något för en viss levlingstakt.

Så gör jag. Om rollpersonerna får för sig att de vill utforska en hex där det finns monster som är för svåra för deras nuvarande "level"; tuff skit. Det är ingen som tvingar dem att ge sig på draken om de är rookies.

 

[Rymdhamster]

Jag tycker det är ett kul sätt att göra det på också. I alla fall om RP får chansen att backa undan och fly, och inte bara autodör för att de gick till fel hex.

 

[Arfert]

Nej, det är klart att de inte autodör...

Ny hex:
"ni ser ett berg med en stor grottmynning på nordsidan... från den kommer svart rök... alla träd runt bergen har bränts till kol... vad gör ni?"

...knallar de in i grottan, då är risken överhängande att de dör, naturligtvis.

 

[Rymdhamster]

Ja precis! Så där älskar jag när det är upplagt. När RP hamnar i en fullkomligt livsfarlig situation men fortfarande har tid att väldigt tyst och försiktigt backa undan och sen lägga benen på ryggen =)