Jag tycker att underhållarroller är mycket roliga i spel, och vill därför ha kvar dem.
Annars tror jag att mycket av frågan kring vilka yrken som upplevs som "smala" och "breda" knyter an till bredare frågor om äventyrs- och problemdesign. Problem i spel kan ju vara öppna eller slutna i fråga om hur de kan lösas.
Exempel på öppet problem: en spelledarperson har ett föremål rollpersonerna vill ha. Här kan flera lösningar väljas. En våldsinriktad roll kan slå ner personen och ta föremålet. En tjuv kan smyga in och stjäla det. En socialt inriktad roll kan förföra spelledarpersonen och försöka få tag på föremålet den vägen. En svinrik handelsman eller ädling kanske helt sonika kan köpa föremålet.
Exempel på slutet problem: rollpersonerna måste segla över stormiga vatten, eller läsa en gammal inskription, eller följa ett spår. Här har problemet enbart en lösning, knuten till en specifik, situationsbunden färdighet (om inte rollpersonerna har tillgång till någon lämplig kontakt, men även dessa är ju situationsbundna).
Nu är det så att vissa yrken är mer lämpade för den första typen av utmaningar, medan andra är mer lämpade för den senare. Krigare, tjuvar och socialt inriktade roller (kurtisaner, ädlingar, underhållare, etc) funkar bra i den första typen av utmaningar. Lärda, jägare, sjöfarare och liknande funkar bra i den andra. Är då detta ett problem?
Ja, säger jag. Äventyr som bygger på öppna problem manar till mer spelarkreativitet, är mindre benägna att avstanna på grund av att rollpersonerna saknar en viss kompetens och har fler möjliga vägar att gå. Specialistkompetens av den typ som används i slutna problem är värdelös så länge spelledaren inte slänger in skräddarsydda utmaningar. Egentligen kan vi då tala om två sorters färdigheter -- allmänna strategier för att lösa många olika sorters problem (strid, smygande, övertalning) och specialistkompetenser som används för att lösa en specifik typ av problem (lärdomsfärdigheter, sjöfart, låsdyrkning). Yrken som bygger mer på den senare typen av färdigheter än den förra upplevs som mer begränsade. Lösningen är att se till att varje yrke har tillgång till både bred och smal kompetens, med någon form avvägning däremellan.