Nekromanti yrkesklass

[Ymir]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Jag reagerade på lite saker här.

I mina kampanjer händer det ibland att allt inte är så som spelarna tror att det är. Eller, att kampanjen ska ta en drastisk vändning av något slag. Kan det då inte vara svårt att plötsligt neka en spelare som är van att få som han vill att göra den karaktär han vill, utan att avslöja för mycket?

En spelare ska inte vara 'van att göra den karaktär han vill', han ska vara van att skapa sin rollperson i samförstånd med spelledaren, och det är en helt annan sak. Givetvis ska han få uppfylla sin vision, men det är spelledarens uppgift att lotsa in konceptet i den aktuella kampanjen på vägen och låta det utmynna i en fullvärdig rollperson som fungerar i kampanjens ramar.


Först säger du:

Ok, i en grupp som fungerar enligt ovan blir ditt resonomang rätt enkelt, själv har jag nog varken dömt eller spelat i en sådan kampanj på tio år. I våra spelgrupper råder ofta rivalitet, oenighet och i sällsynta fall fiendeskap mellan karaktärerna. För att spelarna ska fortsätta vara goda vänner då deras karaktärer inte är det krävs det en rättvis spelledare. Om man då som spelledare förhandlar fram karaktärer utan att använda regler är man farligt ute....

Sedan säger du:

Tjabbel mellan två spelare (alltså ej mellan två karaktärer) förstör dessutom för både SL och de andra spelarna och bör således ej förekomma.

.

Samtidigt antyder du att spelarna kan samspela utmärkt med varandra trots att deras rollpersoner är fiender.

Och ja, det kan de givetvis, men varför måste de då alla ha samma förutsättningar? Med det resonemanget är det solklart prestationsinriktat tävlingsspelande som åsyftas, och hur du krystar in ett intimt samspel mellan spelarna i det övergår mitt förstånd en del.

Spelare ska inte tävla. Det är inte samspel. Spelare vars rollpersoner är fiender behöver därför inte ha samma förutsättningar, för det handlar ju inte om att vinna överhuvudtaget...eller menar du att det gör det? Samspelta spelare väver en berättelse ihop, och vem som har högst Styrka och flest vapenfärdigheter är helt ointressant i sammanhanget.


Kobolder finns i alla åldrar, och är inte vanligare i 20-årsåldern enligt min erfarenhet, snarare tvärtom, men det är förvisso ett helt annat diskussionsämne.

- Ymir, lagar middag (02:50)

 

[Unicorn]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Hmm, du tycks äta senare än genomsnittet...
Ska nu försöka förtydliga en del av vad jag menade i förra inlägget samt besvara dina funderingar.

En spelare ska inte vara 'van att göra den karaktär han vill', han ska vara van att skapa sin rollperson i samförstånd med spelledaren, och det är en helt annan sak. Givetvis ska han få uppfylla sin vision, men det är spelledarens uppgift att lotsa in konceptet i den aktuella kampanjen på vägen och låta det utmynna i en fullvärdig rollperson som fungerar i kampanjens ramar.

Trodde diskutionen gick ut på att det var ok för en spelare att välja attribut och färdigheter själv (18, 18, 18...o.s.v.).
Pratar vi yrke, bakgrund och dyligt håller jag med dig helt.

Samtidigt antyder du att spelarna kan samspela utmärkt med varandra trots att deras rollpersoner är fiender.

Och ja, det kan de givetvis, men varför måste de då alla ha samma förutsättningar? Med det resonemanget är det solklart prestationsinriktat tävlingsspelande som åsyftas, och hur du krystar in ett intimt samspel mellan spelarna i det övergår mitt förstånd en del.

Tja här har vi nog pudelns kärna. Vad menar du med samma förutsättningar? Du och jag har tydligen helt olika tärningar om du kan skapa två "jämngoda" karaktärer med hjälp av tärningar. Ville jag uppnå det skulle jag definitivt låta tärningarna ligga kvar i burken. Därimot vill jag ge spelarna samma förutsättningar då de sitter med sina tomma karaktärskort.

Om två spelare spelar fiender (händer oerhört sällan, har vad jag minns hänt 5 eller 6 gånger i min 22-åriga rollspelarkarriär) blir det dock knappast ett antiklimax om oddsen är för ojämna. Vid rivalitet/ogillande mellan karaktärer är dock slutprodukternas (karaktärernas) inbördes förutsättningar av mindre betydelse. Det är därför vi använder tärningar, man styr inte så mycket själv då. Vi låter slumpen skapa förutsättningarna helt enkelt.

Din sista kommentar förstår jag tyvärr inte, krysta spelarnas samspel? Det sköter de så bra själva, behöver inte krystas. Eller menar du hur två fiende-karaktärer kan delta i samma spelargrupp? I så fall får du olika svar för alla de fall jag varit med om, men det blir lite långt i detta forum.

Spelare ska inte tävla.

Aldrig?

Det är inte samspel.

Inte?

Spelare vars rollpersoner är fiender behöver därför inte ha samma förutsättningar, för det handlar ju inte om att vinna överhuvudtaget...eller menar du att det gör det?

Om två rollpersoner är så oense att de till och med är fiender brukar det handla om att vinna, eller kanske jag ska försöka få dem att diskutera med nästa hygglemonster de ser också...

Förlåt ironin, den är hjärtligt menad.

Samspelta spelare väver en berättelse ihop, och vem som har högst Styrka och flest vapenfärdigheter är helt ointressant i sammanhanget.

Håller med helt, så varför ska spelarna välja istället för att tärningarna får avgöra? Tärningarna kan ju faktiskt få en att skapa en rolig karaktär som man aldrig kommit på och gjort själv. En av mina gamla favoritkaraktärer skulle aldrig sett dagens ljus utan hjälp av tärningar.

Kobolder finns i alla åldrar, och är inte vanligare i 20-årsåldern enligt min erfarenhet, snarare tvärtom, men det är förvisso ett helt annat diskussionsämne.

Vad jag menade var, att jag inte kan avgöra hur vanliga Kobold-spelare är i 12-års åldern. Min erfarenhet är att det går mer än en på tio i tjugo-årsåldern. Lillpojken i vår nuvarande spelgrupp är 27 år.

- Ymir, lagar middag (02:50)

Blev den bra?

/ The Unicorn

 

[Victor Palm]

Re: yrkesklass (ANT)

"Nu har vissa av de intellektuella yrkena 200 poäng att fördela vid en framgångsrik karriär,"

Är det fler än yrket 'Lärd' som har detta?

Mvh Victor Palm