Måns said:
Bra! Om man skulle översätta det här till spelregler så skulle alltså alla vapen ha en slags default-eld (auto för k-pist, 3-skott för automatkarbin etc).
"Översättningen" är svår, då rollspelsregler fungerar helt annorlunda än världen gör...
Den största fördelen med automateld - den enda signifikanta faktiskt - är att det går att skjuta nedhållande eld. Den behöver inte träffa någon, för att ha verkan. Fienden tar skydd, störs - förlorar initiativet.
Detta är för en grupp soldaters verkan mot en annan grupp soldater. Och på så vis är det ett stort steg tillbaka, till gruppen som eldenhet. (Mot vilket det fanns ett stort motstånd.)
Varning, MÖP-utvikning:
Från amerikanska inbördeskriget fram tom. WWII gick utvecklingen _från_ kollektiv eld mot mer och mer individuell precision. Nästan alla länder hade i WWII inledning enkelskottsgevär med 700 - 1000 m teknisk räckvidd som huvudsaklig infanteribeväpning.
Dessa vapen är oerhört träffsäkra redan med kort utbildning. Skott för skott kan inget automatvapen mäta sig med dem.
Ammunitionsåtgången är en bråkdel av automatvapnen, och träffarna blir fler.
Men automatvapen är ändå, på det hela taget, effektivare.
Verkan är nämligen inte bara träffar, utan just att "påtvinga fienden ett beteende", som jag vill minnas att strid definierades i försvarets ledarskapsböcker när jag gick på OHS.
Motstånd, fanns det som sagt. Det var segt i de flesta försvarsmakter, och det var först efter att USA lagt ned MYCKET tid på att utreda effekten (och därmed beslöt att M16A1 skulle få behålla automateldsläge) som det slog igenom i västvärlden ordentligt. (Innan dess fanns det länder som tog bort sådana funktioner, eller begränsade till tre skott eller åtminstone doktrinärt låtsades som om automateld mer eller mindre inte fanns...)
Att fienden tar skydd, retirerar ger upp et.c. är minst lika mycket framgång som att såra eller döda, i stridsögonblicket. Vad som helst som hindrar fienden från att nå verkan mot OSS.
Men sådana funktioner är typiskt svåra och "osexiga" att simulera i rollspel. Det blir väldigt abstrakt. (Det skulle helst rymmas faktorer som att vara överlägsen i antalet eldenheter, ha uthållig eldgivning, osv. och fienden skulle få "slå PSY-slag (eller vad motsvarande skulle kallas) med plus och minus beroende på detta.
Det KAN alltså fungera att bara lassa på skada - så länge man är ytterst noga med att "skada" är något abstrakt och lika gärna kan simulera panik som att man blivit fysiskt träffad. I så fall är det bara att köra på med 13T6-6....
...eller så blir det som sagt meckigt värre.
Måns said:
Vad jag då vill veta är hur mycket lättare/svårare det är träffa något med...
...pistol/revolver som skjuter punkteld
...gevär som skjuter punkteld
...kpist som skjuter automatled
...automatkarbin som skjuter 3-skott
...maskingevär som skjuter automatled.
Samt, vilka optimala förhållanden som bör råda för de olika.
Hit me!
Pistol/revolver som skjuter punkteld - det är svårt nog som det är. En pistol är mycket lätt att missa med, om man säger så.
Gevär som skjuter punkteld, är det mest träffsäkra eldhandvapnet. (Det är därför jägare använder det...) Med bra sikte kan man räkna med goda träffar även för en ren nybörjare, så länge målet är någorlunda stilla och någorlunda stort - men finlir tar lite mer tid att lära sig.
K-pist som skjuter automateld - är någorlunda träffsäker, på kort avstånd. K-pistar tilldelas i regel besättningar och serviser vars huvuduppgift är att göra annat (köra, serva en kanon et.c.) och som, om de hamnar i strid, i nio fall av tio är i närstrid. K-pistens eldhastighet ska då ge maximalt skydd på kort avstånd.
Automatgevär - har fördelen att dels kunna brukas som ovan, dels kunna användas för mer pricksäkert skytte. Särskilt med moderna hjälpmedel (aimpoint och liknande) så uppnår man ganska hyfsad träffsäkerhet på medellånga till längre avstånd, om truppen är hyfsat förtrogna med vapnen och handlar i försteg - dvs. t.ex. när man ligger i bakhåll och liknande.
Vid andra typer av strid, närstrid, strid i bebyggelse, strid från stridsfordon osv. går modern militär träning ut på att undvika så kallad "eldpanik", utan att gruppen ska lära sig samverka - vissa skjuter medan andra laddar om, rycker fram, tar sikte mer noggrannt eller gör något annat alternativt stridsmoment.
Återigen - det är gruppens samlade verkan som räknas (militärt). Gruppen handlar som en helhet, eldens verkan är en effekt av helheten - inte individen. (Frånsett prickskyttar eller liknande.)
Maskingevär som skjuter automateld. Är en form av understöd. Kan användas som en integrerad del i gruppens strid - men också för mål som en modern skyttegrypp inte skulle angripa med sina eldhandvapen. (Fordon, byggnader, mål på längre avstånd.)
I motsats till vad någon sa tidigare i tråden, strävar man efter salvor på
en halv till en sekund (vilket alltså, med en eldhastighet på 400 - 800 skott/sekund) kan innebära en mycket stor kulmängd.
Edit: snarare max en halv sekund, när jag tänker efter. Krilles instruktör hade nog fått bakläxa, inom armén. 50-100 skott räknades som en bra salva, lite beroende på omständigheter.
En stor del av effekten är också här nedhållande. Men man lär också kulspruteskyttar att "slanga in" elden mot målet - dvs. man har spårljusprojektiler och korrigerar med hjälp av det så att elden hamnar i mål.
Detta åtminstone så långt som utbildning i grupps stridsteknik hade nått i början av 1990-talet.
