Jag upplever att det är ett problem i alla färdigskrivna äventyr. Det är ytterst svårt att klämma in en helt slumpartad huvudperson i vilken historia som helst, egentligen. Om vi, som exempel, river ut Frodo och gänget i Sagan om Ringen försvinner enormt mycket man kan förbereda som spelledare och äventyrskonstruktör.
Sauron och det stora hotet, orcherna som fiender och den allmänna kartan är kvar. Kanske till och med att någon av rollpersonerna får ett arv från sin lätt tokige gamle farbror när spelet börjar. Men resten?
Utan Aragorn och Boromir, är det ett alternativ att gå till Gondor? Utan Gandalf, kan de gå genom Moria? Utan Aragorn och Legolas, får de ens komma in i Lothlorien? Och så vidare, och så vidare.
Min upplevelse är att spelarna engageras mer i äventyret ju fler krokar som kopplar in till just deras rollpersoner. Framför allt sådant som utmanar just deras planering och karaktärsskapande. Det där som brukar kallas för flaggor - om en RP är bra på att smyga i skuggorna om natten bör SL lägga in (minst) ett tillfälle där folk måste smyga i skuggorna om natten.
Men det där gör det också svårt att ta hänsyn till alla möjligheter i ett förskrivet äventyr. Om RP lika gärna kan vara tunga krigare á la Conan som smarta trollkarlar á la Gandalf som små och oerfarna hober á la Frodo/Sam, hur designar man ett äventyr som passar allihopa?
Det jag hittat som funkar bäst är fisktanken. Preppa en situation utan klar lösning, och låt rollpersonerna spela sig fram till en lösning själva. Det ger visserligen inte en klockren lösning, men det påminner om hur det fungerar i polisserier, eller klassiska deckare, där Wallander och/eller Miss Marple dyker upp på ett ställe där ett brott begåtts, och får lösa det. Helt utifrån, och utan koppling till den själva fisktanken. Mer än önskan att lösa problemen då förstås.
Då blir RP huvudpersonerna, och deras agens tar överhanden i hur allting löser sig.
Typ.