Äventyret vs spelarna

[afUttermark]

Jag har köpt CoC och Tjurmannen f. K och sitter nu här och plöjer text. Det är ju svincoolt och allt men ibland får jag en känsla av att SLP är de verkliga huvudpersonerna i äventyret och att spelarna är statister. Vilka köpäventyr finns på marknaden där man inte behöver tvivla om att spelarna är de verkliga huvudpersonerna och att äventyret kretsar kring dem.

 

[Rangertheman]

Det har funkat väldigt bra för oss att göra om Anna/Elise och Lotti till rollpersoner istället för SLP i Tjurmannen. Jag håller med om att det annars finns en risk att rollpersonerna åker med på deras tåg utan något riktigt personligt intresse utöver vänskapen. Det har också gjort det lättare att förmedla viss information som annars hade kunnat bli lite krystad.

 

[PhilArt]

Jag har köpt CoC och Tjurmannen f. K och sitter nu här och plöjer text. Det är ju svincoolt och allt men ibland får jag en känsla av att SLP är de verkliga huvudpersonerna i äventyret och att spelarna är statister. Vilka köpäventyr finns på marknaden där man inte behöver tvivla om att spelarna är de verkliga huvudpersonerna och att äventyret kretsar kring dem.

Det ligger väl lite i Lovecrafts läsart att personerna inte är så viktiga, och det är ju ganska vanligt att omsättningen på RP är ganska hög i Kalle kula, så därför är det nog svårt att skriva fram RP som extremt centrala, men låt inte det hindra dig.

 

[afUttermark]

Ja fast jag upplever att i Symbaroum är rollpersonerna också undanskuffade från att vara eposets sanna hjältar. Liksom i UA-kampanjen.

 

[Khan]

Jag upplever att det är ett problem i alla färdigskrivna äventyr. Det är ytterst svårt att klämma in en helt slumpartad huvudperson i vilken historia som helst, egentligen. Om vi, som exempel, river ut Frodo och gänget i Sagan om Ringen försvinner enormt mycket man kan förbereda som spelledare och äventyrskonstruktör.

Sauron och det stora hotet, orcherna som fiender och den allmänna kartan är kvar. Kanske till och med att någon av rollpersonerna får ett arv från sin lätt tokige gamle farbror när spelet börjar. Men resten?

Utan Aragorn och Boromir, är det ett alternativ att gå till Gondor? Utan Gandalf, kan de gå genom Moria? Utan Aragorn och Legolas, får de ens komma in i Lothlorien? Och så vidare, och så vidare.

Min upplevelse är att spelarna engageras mer i äventyret ju fler krokar som kopplar in till just deras rollpersoner. Framför allt sådant som utmanar just deras planering och karaktärsskapande. Det där som brukar kallas för flaggor - om en RP är bra på att smyga i skuggorna om natten bör SL lägga in (minst) ett tillfälle där folk måste smyga i skuggorna om natten.

Men det där gör det också svårt att ta hänsyn till alla möjligheter i ett förskrivet äventyr. Om RP lika gärna kan vara tunga krigare á la Conan som smarta trollkarlar á la Gandalf som små och oerfarna hober á la Frodo/Sam, hur designar man ett äventyr som passar allihopa?

Det jag hittat som funkar bäst är fisktanken. Preppa en situation utan klar lösning, och låt rollpersonerna spela sig fram till en lösning själva. Det ger visserligen inte en klockren lösning, men det påminner om hur det fungerar i polisserier, eller klassiska deckare, där Wallander och/eller Miss Marple dyker upp på ett ställe där ett brott begåtts, och får lösa det. Helt utifrån, och utan koppling till den själva fisktanken. Mer än önskan att lösa problemen då förstås.

Då blir RP huvudpersonerna, och deras agens tar överhanden i hur allting löser sig.

Typ.

 

[afUttermark]

I Svavelvinter är spelarna huvudrollsinnehavare och i spindelkonungens pyramid, i Brisbrygga kanske var det bättre förr.

 

[krank]

För mig handlar det nog mycket om vilken sorts story det är. Jag har inte läst alla scenarier som nämns i tråden, men jag tänker att om det liksom finns en berättelse som förväntas pågå under scenariets gång så blir det svårt att få det att gå ihop med inkastade rollpersoner – storyns huvudpersoner behöver nästan vara garanterade, så att säga.

Jag spelleder ju mer typ deckar-utredningar – Miss Marple och Hercule Poirot är onekligen huvudpersoner, och det kan de vara trots att de saknar egentlig personlig koppling till mysteriet, genom att "storyn" ju generellt redan hänt. Och det vi gör nu är att försöka avtäcka den. Storyn som hände, den hade andra huvudpersoner – men utredningen, den har de här. Det upplever jag ger större möjligheter till att kombinera förberedd story med inkastade rollpersoner.

 

[Beastslayer]

Jag blev nyfiken på äventyret i och med den här posten så jag gick in på Elosos hemsida för att spana in det. Är det bara jag som har problem med att deras meny lägger sig och tar upp ca 50% av min skärm? Ursäkta OT posten.

 

[Dimfrost]

I Svavelvinter är spelarna huvudrollsinnehavare och i spindelkonungens pyramid, i Brisbrygga kanske var det bättre förr.

Nja, jag skulle nog säga att Svavelvinter lider rätt mycket av det här också. Spelledarpersonerna är extremt mycket coolare än rollpersonerna. Om jag skulle spelleda kampanjen i dag skulle jag nog försöka få rollpersonerna att vara eller ta rollerna av de mer framträdande SLP som Gobrugda, Desaba, Praantz da Kaelve m.fl.

 

[Khan]

Jag spelleder ju mer typ deckar-utredningar – Miss Marple och Hercule Poirot är onekligen huvudpersoner, och det kan de vara trots att de saknar egentlig personlig koppling till mysteriet, genom att "storyn" ju generellt redan hänt. Och det vi gör nu är att försöka avtäcka den. Storyn som hände, den hade andra huvudpersoner – men utredningen, den har de här. Det upplever jag ger större möjligheter till att kombinera förberedd story med inkastade rollpersoner.

Jag håller med, men tycker man kan dra den känslan ut till en fisktanksstruktur. Fas 1 av storyn har redan hänt. Men resten är upp till spelarna. Person X, Y och Z bråkar med varandra, men har ingen lösning på hur de ska ta sig ur situationen. In med RP för att lösa problemet. De behöver inte ens vara medvetna om problemet när de kommer dit. Sedan kan man lägga på lager av komplikationer, där person X försöker charma och muta dem till att hjälpa just dem, person Y ljuger totalt, etc. Det brukar bli rätt bra. Många av teknikerna flyter över direkt från deckarhistorien, eftersom det handlar om att "upptäcka" äventyret som en del av äventyret.

Jag brukar använda modellen -O= för att beskriva hur jag skriver fisktank. Först en kort räls in, för att förklara vad de gör där och presentera de viktigaste aktörerna (-). Sedan en fri fisktank där spelarna får göra lite vad de vill, undersöka olika ledtrådar och ta egna initiativ ( O ). Men det finns också ett mål spelarna måste jobba mot - ett viktigt val de måste göra när de har fått in informationen och undersökt fisktanken nog mycket. Valet kan då ge olika slut, påverka fisktanken framåt och så vidare ( = ).

Det brukar funka rätt bra.

 

[Zire]

Jag gillar tänket i Svärdets sång där man har äventyrsplatser som tillsammans bildar kampanjstoryn. Eftersom motorn i storyn är att rollpersonerna besöker platserna, så blir deras motivation att göra det fokuset i kampanjen. (Åtminstone finns möjligheten där. Jag antar att en spelledare skulle kunna tvinga runt dem också och låta en spelledarpersons motivation vara drivkraften. Men kampanjernas intention verkar i högsta grad vara att rollpersonerna är de som styr.)

 

[Mogger]

Jag skulle vilja slå ett slag för mitt äventyr I stadens skugga till Mutant (Ulvriket: DEK). Där finns det visserligen en bunt intressanta SLPs med olika agendor men RP har en egen drivkraft och det är helt upp till dem om de vill samarbeta med eller motarbeta övriga inblandade.

Och det här jag tycker att nästan alla färdiga äventyr brister. RP har ingen egen agenda mer än att de förmodas vilja uppleva äventyr och stå på något "god" sida.

Jag tycker att uppdraget/profetian/bli indragen i något större/etc kan funka men när hela äventyret (kampanjen) går från akt till akt som alla sätts igång av att någon som är mäktigare och coolare än RP ber om hjälp så blir jag lite trött.

Ja, @Khan säger typ samma ser jag nu. Alltid tvåa på bollen när han är i farten...

 

[Christoffer]

Jag skulle vilja slå ett slag för mitt äventyr I stadens skugga till Mutant (Ulvriket: DEK). Där finns det visserligen en bunt intressanta SLPs med olika agendor men RP har en egen drivkraft och det är helt upp till dem om de vill samarbeta med eller motarbeta övriga inblandade.

Inte för att vara den som är den men går det ens att få tag i det där utan att offra en njure och skriva över sitt arv till den tidigare ägaren?

 

[Mogger]

Inte för att vara den som är den men går det ens att få tag i det där utan att offra en njure och skriva över sitt arv till den tidigare ägaren?

Nej

 

[afUttermark]

Eftersom du är spelare i min grupp Måns tycker jag att det är tråkigt att spelleda ett äventyr som du skrivit.

 

[Mogger]

Eftersom du är spelare i min grupp Måns tycker jag att det är tråkigt att spelleda ett äventyr som du skrivit.

Du tänker så...

 

[wilper]

Jag har köpt CoC och Tjurmannen f. K och sitter nu här och plöjer text. Det är ju svincoolt och allt men ibland får jag en känsla av att SLP är de verkliga huvudpersonerna i äventyret och att spelarna är statister. Vilka köpäventyr finns på marknaden där man inte behöver tvivla om att spelarna är de verkliga huvudpersonerna och att äventyret kretsar kring dem.

På temat vill jag pitcha "Den tusende sonen" som följer med i grundboken till Höstdimma (Finns på Lulu och DriveThruRPG) I det äventyret hoppar spelarna mellan olika uppsättningar rollpersoner så de spelar både hjältarna OCH skurkarna under äventyrets gång.

 

[Genesis]

En annan lösning är ju att ha färdigskrivna rollpersoner som berättelsen kan kretsa kring. Eller lite mellanting, som scenariot jag spelade med Peter Nallo under speltestet av nya Kult. Där fick vi göra egna rollpersoner, men SL gav oss några familjebakgrunder och några relationer till den försvunna flickan att välja mellan. Sedan kunde vi bygga våra egna rollpersoner runt detta, men de bitarna vi valt vävdes in i scenariot.

Men lite oavsett om man har förskapade rollpersoner eller inte tror jag inte att det går att ha ett scenario som förbereder framtida händelser och där rollpersonerna är huvudpersonerna i berättelsen, förutom i vissa specifika genrer, som skräck. Om rollpersonerna är huvudpersoner måste deras val ha betydelse.

 

[entomophobiac]

Det är ju svincoolt och allt men ibland får jag en känsla av att SLP är de verkliga huvudpersonerna i äventyret och att spelarna är statister.

Det här tycker jag är en av de absolut vanligaste "dåligheterna" i publicerade äventyr. De är skönlitterära, och rollpersonerna blir som bäst de som får titta på när SLP:s gör balltuffa saker. Dock brasklapp för att jag inte läst scenarierna du nämner, utan snarare väl känner igen fenomenet.

Mitt förslag är att flytta spelarna ett steg närmre handlingen. Låt dem vara dessa SLP:s och ersätta dem helt. Fundera på hur det ser ut om de får uppleva det som händer istället för att iaktta det. Vissa äventyr fungerar utan problem ändå. Risken blir såklart istället att det kännas påtvingat och rälsat, om det inte finns sätt att göra den här integrationen bra.

 

[krank]

Det här tycker jag är en av de absolut vanligaste "dåligheterna" i publicerade äventyr.

Det här fick mig att fundera. Jag brukar visserligen säga att jag tycker att nästan alla köpäventyr är dåliga, men av helt andra skäl – jag tycker inte att jag stött på det som beskrivs här i tråden i någon speciellt stor utsträckning. Det finns absolut, men för mig verkar det vara enstaka undantag.

Vågar man be om några exempel utöver det som nämns i starttråden? Just nu är min arbetshypotes att antingen så har ni och jag läst väldigt olika äventyr (inte osannolikt, det finns äventyrsgenrer jag sällan läser) eller så läser vi äventyren väldigt olika. Det vore intressant att se om vi kan hitta något överlapp där ni tycker SLP:erna är huvudpersoner men jag inte tycker det…