Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Jag tycker kanske att frågan här är felställd, och att vi borde ha börjat med frågan: "finns det en svensk stil"?
Men det gör det kanske? I alla fall om vi talar om de tio-femton första åren. DoD, Khelatar, Eon, Gemini utspelar sig i tämligen jordnära settings med system med sansad utväxling på rollfigurerna. Både Mutant och Wastelands är också rätt sansad post-ap. Grundmutant har med sig mycket av det gonzo från Gamma World (tror jag), men det är slående att så fort Äventyrsspel började fläska ut världen så körde man allt det knäppa genom ett folkhemskt klassperspektiv. Äventyrsspel valde också att ge ut Chock, ett skräckrollspel där det faktiskt går att vinna, snarare än CoC med sin hopplöshet. Även om spelet inte är svenskt, så är det något väldigt svenskt med att monsterjägarna bildar en förening ... Western är mer Lonesome Dove än spaghettiwestern och långt från Deadlands. Landet lagom, där tom hjältarna underkastar sig jantelagen.
Men Kult är väl ändå en komplikation för den här teorin?
Men det gör det kanske? I alla fall om vi talar om de tio-femton första åren. DoD, Khelatar, Eon, Gemini utspelar sig i tämligen jordnära settings med system med sansad utväxling på rollfigurerna. Både Mutant och Wastelands är också rätt sansad post-ap. Grundmutant har med sig mycket av det gonzo från Gamma World (tror jag), men det är slående att så fort Äventyrsspel började fläska ut världen så körde man allt det knäppa genom ett folkhemskt klassperspektiv. Äventyrsspel valde också att ge ut Chock, ett skräckrollspel där det faktiskt går att vinna, snarare än CoC med sin hopplöshet. Även om spelet inte är svenskt, så är det något väldigt svenskt med att monsterjägarna bildar en förening ... Western är mer Lonesome Dove än spaghettiwestern och långt från Deadlands. Landet lagom, där tom hjältarna underkastar sig jantelagen.
Men Kult är väl ändå en komplikation för den här teorin?