Varför är inte superhjälterollspel populärare?

[Conan]

Så kan det ju vara men om man skall utgå ifrån att supers ersatt the action hero så borde man utgå ifrån att samma demografi som tilltalades av actionfilmer på 80/90-talet är samma demografi som tilltalas av supers idag. Prepubertala/tonårs/ungdomliga/medelålders män.

Varför borde man det? Som du själv antyder så kanske man fick en sammantaget större publik genom att nu även kunna dra tjejer till biosalongen.

 

[Gurgeh]

Vän av ordning måste säga att Spindelmannen var en del i San Fransisco under Parker Industries tiden (men ev minns denna vän helt fel och blandar ihop det med något annat hen läste samtidigt).
Men vän av ännu mer ordning påminner oss också om att Dan Slott är en klåpare som ägnade det bästa av 15 år till att helt missförstå Spindelmannen.

Den här vännen av ordning slutade läsa Spindelmannen strax innan Todd McFarlane tog över som tecknare.

Men här är några förslag på varför superhjälterollspel inte är populärare:
1) Superhjältegenren är hårdare förknippad med specifika figurer som Spindelmannen eller Kapten Amerika, medan fantasyn inte är lika hårt förknippad med Conan eller Gandalf. Det gör att fantasyn lämnar mer utrymme för din egen huvudperson.
2) Reglerna kan inte hantera både Våghalsen och Tor.
3) Reglerna kan inte hantera vissa hjältar över huvud taget. En spelare som hade Stålmannen som rollperson skulle utnyttja hans supersnabbhet, superintelligens och superstyrka och lösa äventyret innan Läderlappen hunnit sätta på sig manteln.
4) Rollspelare vill uppleva att rollpersonen utvecklas snabbt från nybörjare till hjälte. Så fungerar inte superhjältar.
5) Superhjälteäventyr är ofta rätt enkla, med upplägg och strid. Det blir inte speciellt kul i rollspel.
6) Faktum är att superhjälteäventyr ofta handlar mer om skurken än om hjälten. Vi får se skurkens bakgrund och motivation innan mötet med hjälten, och det fungerar i en serie eller film, men inte i ett rollspelsäventyr.
7) etc.

 

[Jocke]

Jag känner inga vuxna män som ogillar superhjältefilmer.
Några som är lite trötta på att det är den enda sorts film som finns nuförtiden men sen ser de ändå allt som kommer

Ingen av tjejerna eller barnen i min umgängeskrets har heller sagt att de inte gillar supehjältefilmer heller, kanske jag ska tillägga...

 

[Max Raven]

Vilka superhjälterollspel har folk läst/spelat som de gillat och varför?

När jag spelat superhjälterollspel har det mest varit Aberrant (storyteller) - och det har funkat rätt bra, även om systemet hade sina brister (mega die och splitting dice pools är de jag mest märkte av men det finns andra). De jag spelat och läst som nästan funkar har varit >Human och Aberrant - och de fallerar på olika punkter för mig. Har varit nyfiken på Double Cross och City of Mist men har inte närmre koll på dem (MCB verkar coolt men är för mig Detektivmysterier med superhjältar snarare än "ordentligt" Superhjälterollspel)

Här är saker jag personligen ser som viktiga vad gäller superhjälterollspel:

• Ett fokus eller tema. T ex Aberrant: What would you do with the power of a god? Double Cross: Ni har superkrafter, men att använda dem kan kosta er mänsklighet. Det kan vara väldigt enkelt, som att ha just en Megaman-bunte superskurkar som behövs besegras, men någon form av "vad gör man?" som är kul i spel är kritisk (Aberrant hade en intressant värld som verkar till stor del ha skrivits av folk som inte riktigt vill att man ska spela i den, vilket är ett kapitel för sig)
• Level up-mekanik. Jag tycker inte det borde finnas någon, men eftersom rollspel bygger på D&D så får vi system där man blir starkare ju längre en kampanj pågår. Jag tror någon form av utveckling behövs för längre spel ska bli underhållande, men i regel inte av varianten "du blir starkare". Lite överdrivet så förändras inte superhjältars förmågor mycket i DC, och även i Marvel så handlar det snarare om en inre resa efter att ha fått krafter än om att lägga dem på hög. Mer krafter är nästan alltid en fråga om tillfälliga förändringar (oftast skurkuppgraderingar)
• Bra mekaniker. Av de superhjältespel jag läst är det oftast problem med mekaniker som är krångliga och tidsödande (utan att göra mycket mer än att ge fler steg att hålla reda på i ex strid) eller så är de så pass abstraherade att man nästan kunde spela Yatzy istället.
• En öppen och lättgreppad värld. Ja, Marvel och DC tillåter andra superhjältar, men det finns väldigt väldigt mycket lore som jobbiga människor kan hänga upp sig på (och självklart frågan "varför löser inte Stålmannen det här?"). Att göra en cyberpunk och ha det 15 minuter in i framtiden är en fullt fungerande lösning (jag undviker gärna konspirationslösningen som Harry Potter och Vampire kör med)

 

[Ram]

Genrer anpassas när man bygger (traditionella) rollspel av dem. Man tar genrens estetik och så spelar man D&D i alla fall. Det är noll problem och har gjorts en massa gånger med en massa genrer.

Så upp till bevis. Gör det.

(Jag säger detta för att jag gärna skulle se dig göra det för du är bra på det, inte för att vara dryg)

 

[Magnus Seter]

Vilka superhjälterollspel har folk läst/spelat som de gillat och varför?

Godlike. Personer med superkrafter rekryteras till de allierades krigsmaskin för att stoppa Hitler.

Gillade premissen, att man hade ett tydligt stort mål med en tydlig stor fiende, som också hade superhjältar.

"Godlike is set in an alternate history version of World War II where people known as Talents have developed unexplained powers. Godlike is a gritty superhero roleplaying game, where wearing spandex and other flashy outfits is a sure way to draw a sniper's bullet that most Talents would not survive. The Godlike core book contains a detailed section reviewing key events of World War II with special attention paid to events that differed due to the Talents involved in the war."

Givet min fäbless för WFRP och grim and dark så är det kanske inte konstigt att jag gillade Godlike.

 

[Lukas]

Bör inte frågan vara istället varför dominerar fantasy hobbyn så totalt?

För låt oss vara ärliga fantasy är ju typ 80% av hobbyn (och 80% av Fantasyn är d&d).

Jag tycker det flesta genres är underreprenterade mot hur populära de är utanför hobbyn.

 

[Ulfgeir]

Vilka superhjälterollspel har folk läst/spelat som de gillat och varför?

Spelat:

• Mutants & Masterminds 2e - Fippligt i vissa, men väl fungerande på det stora hela. Gillade iden med begränsningar beroende på ens Power-level (som normalt inte ökas), och pointbuy som gör att man kan bygga den karaktär man vill.
• Mutants & Masterminds 3e - Förenklad vesion av 2e, men fungerade inte för att det blivit för abstraherat.
• GURPS Supers - Alldeles för dödligt, och GURPS blir fippligt när man skalar upp.
• Villains & Vigilantes (tror jag det var. Var liksom 27 år sedan). - Nackdel med stora dicepools
• Daring Comics RPG - Gillar FATE-systemet. Nackdelen var att även om man körde på lägsta nivån så blev karaktärerna lätt för kompetenta, så fanns inget utrymme för förbättring.

Läst:
Supergänget
Savage Worlds - Supers Companion
Savage Worlds - Neccessary Evil (man spelar superskurkar)
More Than Human
Evolutionens Barn

 

[Jocke]

Jag har haft mest superhjältiga upplevelser av att spela Marvel Heroic RPG som är på samma motor som tex Buffy och Smallville. Vi fick ut färdiga hjältar med två olika sett att XP:a dem, Daredevil som jag spelade hade tex ett sett som var "Matt Murdock är inte DD" och gav mig XP om jag tex superhjältade utan kostym - för att det utmanade konceptet. Det fungerade jättebra även om det var hjältar med olika kraftnivåer. De flesta av oss hade inte läst särskilt mycket Marvel och det var inte heller i vägen.

 

[PhilArt]

En annan faktor jag funderar på är att Superhjälteberättelser just ofta är väldigt narrativt orienterade, liknande mytologier eller så. Det skiljer dem från mycket fantasy, scifi, skräck osv. som i hög grad handlar om just att utforska en värld. Självklart utspelar sig superhjältemedier i världar, men hur intressanta är dessa världar i sig, om vi plockar bort de kända superhjältarna? På ett sätt vänder de ju mot mycket annan fantastik. I mycket scifi, fantasy etc. är ju protagonisten/erna i alla fall inledningsvis ganska vanliga människor i en fantastisk/fantasieggande värld, och eventuellt växer de med tiden till fantastiska människor, men då följer vi med på resan och den ganska vanliga personen finns kvar. I superhjälteserier är det ju en hjälte i en i övrigt ganska trist värld. Nog för att vissa serier gått in för ganska flippade värdlar ibland, men är de lockande i sig? Även om världen i MCU är fantastisk så känns det ju knappast som ett enhetligt världsbygge som befolkas av någon sorts civilisation eller liknande. Superhjälten är ju också, med få undantag, verkligen inte en vanlig människa. Batman är liksom en superrik enstöring som köper militärtech och spöar upp offer för den öppna psykvården i en stad där nästan alla verkar må dåligt och leva tråkiga liv.

 

[krank]

Alltså, jag tänker inte börja med vad jag tycker behövs i ett superhjälterollspel, för vad jag vill se och gillar är såklart annorlunda för vad "majoriteten" gillar. Och frågan här gällde varför superhjälterollspel inte är mer poppis än vad de är.

Såhär: Rollspelsvärlden, framför allt tradd, verkar som jag se det bestå av den stora klumpen FANTASY och sen har vi (allt annat) som typ en liten parentes. Som jag ser det är skillnaden i popularitet mellan allt det som ryms i (allt annat) i princip ett avrundningsfel. Möjligen är väl "skräck" (Vampire, CoC) undantaget.

Varför är fantasy så vanligt? För att D&D var först, störst och etablerade fantasyn som rollspelens default, skulle jag gissa. För att fantasyrollspelen erbjudit så enkla ramverk att skapa berättelser i.

Det har funnits ett gäng superhjälterollspel, och en del av dem har väl nått en hel del framgång – Champions, Aberrant etc. verkar ju periodvis ha sålt ganska bra. Hur de förhållit sig till scifi-spel till exempel vågar jag inte gissa riktigt.



Om jag ska gå in på vad jag själv tycker om superhjälterollspel, så är det väl såhär: De som bygger på existerande universa är för fokuserade på att återskapa dem, så man måste antingen spela nån existerande hjälte eller finna sig i att allt coolt redan gjorts av nån annan. Ingetdera lockar mig.

De som skapar egna universa lider delvis av samma problem; de etablerar en existerande patheon, som dessutom inte vuxit fram som Marvels under decennier utan skapats på kort tid. Ofta känns de rätt fantasi- och historielösa. Jag har sett ganska få superhjälterollspel som lämnar det åt rollpersonerna att faktiskt få vara de coola, som ger verktygen för att skapa en egen pantheon med rollpersonerna som självklara delar. Som vanligt saknar jag med andra ord vettiga kampanjbyggar- och äventyrskonstruktionsverktyg.

Mutant City Blues tycker jag är skitbra på det viset. Tydligt, inte en massa viktiga positioner tagna av andra, lätt att snabbt bygga "fall" till.

Systemmässigt vill jag som vanligt ha något superenkelt och hyfsat balanserat. Jag är rätt ointresserad av "förbättring"; hjältar förbättras när plotten gör något med dem, inte för att de samlat på sig erfarenhetspoäng.
EDIT: Man behöver inte kunna skapa alla tänkbara superhjältar eller välja alla krafter nån nånsin haft. Man måste inte kunna spela på alla kraftnivåer. Det är helt OK om spelet håller sig till en viss nivå och en viss kategori av krafter.


Jag har spelat mitt eget More than Human och Masks. Jag har läst Aberrant, Trinity, Adventure! (om det räknas), Supergänget och Gestalt.

 

[krank]

I mycket scifi, fantasy etc. är ju protagonisten/erna i alla fall inledningsvis ganska vanliga människor i en fantastisk/fantasieggande värld, och eventuellt växer de med tiden till fantastiska människor, men då följer vi med på resan och den ganska vanliga personen finns kvar. I superhjälteserier är det ju en hjälte i en i övrigt ganska trist värld.

Mja, skräckspel som CoC och kanske framför allt Kult och Vampire utspelar sig ju i vår värld, som jag inte tycker är det minsta tråkig. Tvärtom är den ju mångfacetterad och innehåller massor med saker man kan injicera lite fantastik i för att få riktigt balla koncept.

Till skillnad då från brungrå medeltids-gröt som jag personligen tycker är betydligt tristare =)

Superhjälteserier utspelar sig ju i en fullständigt gonzo-bananas-fantasy-version av vår egen värld, liksom. De flesta av dem åtminstone. Marvels universum innehåller allt från Savage Lands till Galactus. Allt du kan upptäcka i en fantasyvärld kan också finnas i ett superhjälteuniversa, och allt du kan hitta i en scifivärld också.

 

[DanielSchenström]

Jag har just suttit med Sinkadus från 96-97 och Äventyrsspel hade postat idén om ett superhjältespel. Det möttes enbart med motstånd. 96-97 är ju inte nu, med MCU och en enorm mängd superhjältar på TV och bio från Marvel, DC, Image och Valiant.

Diskussionen om publiken är ganska lätt att avsluta om ni orkar googla då det finns information om publikfördelning för kön, ålder och förstås, hudfärg. (Spoilervarning: Majoriteten är män. I USA är färgade och spanskättlingar en majoritet av publiken inom genren och sina åldersspann.)

Jag kommer upprepa det andra skrivit här, men jag tror de främsta skälet att ett superhjältespel inte blivit stort är: (Fast hur stort nånting ska vara för att anses vara stort vet jag inte. TSR:s Marvel Super Heroes fick många äventyr och splatbooks/boxes. Och observera att inte allt är unikt för superhjältespel, det gäller alla genrer, men som vi vet har alla genrer en mängd olika spel som folk spelar.)
-De väldigt definierade världarna. Där vissa gillar sånt är andra anti. Det började ju dyka upp för vissa rollspelsvärldar också, Dragonlance och Forgotten Realms exempelvis, där en del tycker att det är för mycket information, eller känner att man måste hålla sig till det som publicerats.

-Ingen plats för egna hjältar. Detta är återigen kopplat till det som är etablerat. Den ena personens Elminster är en annans Superman.

-Oenighet om vilka hjältar man vill spela. Vissa vill köra just de etablerade hjältarna och andra egna.

-Samtidigt som det är svårt för vissa att känna att de får plats eller vill spela i en etablerad värld måste man ändå skapa en superhjältevärld som folk vill spela i.

-Svårt att komma överens om vilken nivå rollpersonerna ska vara på. En del vill att figurer ska vara jämna men då kanske folk har olika preferenser för vilken nivå de vill spela på. Eller så spelar alla på sin nivå och spelledaren tycker det är krångligt att bygga äventyr för att fungera.

-Olika ton. Om jag ska köra superhjältar så vill jag ha typ Marvel-nivå ca 1970-1984. Andra kanske vill ha The Boys.

-Helt enkelt inte lockande som rollspelsgenre. Mitt superhjälteintresse är fokuserat mest på Marvel, och rollspel och superhjälteserier har varit mina två stora intressen sen 85-86, men trots det så föredrar jag att rollspela i AD&D och har spellett ytterst lite superhjältande. Serieformen är hur jag föredrar att konsumera genren. I mitt fall är dramadelen av superhjältandet en viktig del och det är inte mina spelare så intresserade av.

-Otraditionell rollfigursförbättring. De flesta spel har ju en förbättringsnivå som vanligtvis inte finns i superhjältevärldarna. Det skulle inte vara nåt problem att göra ett sånt superhjälterollspel förstås, men då skulle det inte emulera tidningsgenren så bra. (Personligen tror jag detta är det spår man bör ta.)

-Bara för att något är populärt på bio så betyder inte det att det är populärt i andra media.

 

[Genesis]

Så upp till bevis. Gör det.

(Jag säger detta för att jag gärna skulle se dig göra det för du är bra på det, inte för att vara dryg)

Tre problem:

1. Jag är våldsam, rabiat, fradgatuggande ointresserad av både superhjältar och traditionella rollspel.
2. Det är väl redan gjort? Finns ju en del traditionella superhjältespel. Utan att ha en aning tänker jag gissa att de alla är ungefär D&D i spandex.
3. När det gäller hippieflumspel så hade jag kunnat tänka mig att skriva ett, men mitt ointresse inför och min brist på koll på superhjälteserien ligger ivägen, och det finns redan riktiga toppenspel på området, som With Great Powers …, Héros d'argile och Ron Edwards Vigilante. Då vore det ju bättre att fokusera på en genre som fantasy, där Fall of Magic väl är typ det enda bra spelet som skrivits (Kanske SCUP, men det är ju PbtA och därmed inte riktigt indie).

 

[God45]

Tre problem:

1. Jag är våldsam, rabiat, fradgatuggande ointresserad av både superhjältar och traditionella rollspel.
2. Det är väl redan gjort? Finns ju en del traditionella superhjältespel. Utan att ha en aning tänker jag gissa att de alla är ungefär D&D i spandex.
3. När det gäller hippieflumspel så hade jag kunnat tänka mig att skriva ett, men mitt ointresse inför och min brist på koll på superhjälteserien ligger ivägen, och det finns redan riktiga toppenspel på området, som With Great Powers …, Héros d'argile och Ron Edwards Vigilante. Då vore det ju bättre att fokusera på en genre som fantasy, där Fall of Magic väl är typ det enda bra spelet som skrivits (Kanske SCUP, men det är ju PbtA och därmed inte riktigt indie).

Jag har aldrig hört talas om Ron Edwards Vigilante och hittar inger via google. Var kan jag läsa mer/köpa det?

 

[Ram]

1. Jag är våldsam, rabiat, fradgatuggande ointresserad av både superhjältar och traditionella rollspel.
2. Det är väl redan gjort? Finns ju en del traditionella superhjältespel. Utan att ha en aning tänker jag gissa att de alla är ungefär D&D i spandex.
3. När det gäller hippieflumspel så hade jag kunnat tänka mig att skriva ett, men mitt ointresse inför och min brist på koll på superhjälteserien ligger ivägen, och det finns redan riktiga toppenspel på området, som With Great Powers …, Héros d'argile och Ron Edwards Vigilante. Då vore det ju bättre att fokusera på en genre som fantasy, där Fall of Magic väl är typ det enda bra spelet som skrivits (Kanske SCUP, men det är ju PbtA och därmed inte riktigt indie).

Jao, alltså...

Mitt problem runt detta är i princip att inget av spelen som gjorts är bra, undantaget supergänget som är kul men lite för lätt. Jag har dock inte läst vare sig More then human och With great powers så jag kanske har lite att fixa med redan där.

Men inget spel fixar enligt mig dualiteten med att vara drama och cinematiska strider i ett. Någon av de två tenderar att bli bara något man målar på efteråt. Jag vill se spelet som på riktigt knyter dem samman. Jag vill ha strider där saker står på spel, där New York faller sönder men det är minst lika viktigt är att vår hjälte Silverfisken hinner fram till sin kusins dödsbädd. Där systemet tillåter att man är duktig på att slåss, kan min/maxa och opta till vissa delar, där player skill i systemet är viktigt och där striden är viktig, men bara är en del av en större helhet. Jag vet såklart att det går att göra, jag har friformat det många gånger, men friform är friform och det ger inte samma känsla av att vara utelämnad som ett system gör. Och sedan skall systemet göra det utan att det faller på att jag känner "nae, det där är rätt orimligt" varpå feelingen rinner av som en utspilld hallonsaft på en balkong och mest lämnar en kladdig känsla efter sig...

 

[Genesis]

Jag har aldrig hört talas om Ron Edwards Vigilante och hittar inger via google. Var kan jag läsa mer/köpa det?

Det är ett äkta indiespel, alltså finns det inte att få tag på. Jag spelade det med Ron i Norrköping. Tagline "Is your hate pure?". Det var väl lite i speltestfasen, och jag tror att det från början är skrivet av någon annan och Edwards jobbar vidare på det. Det var riktigt bra, i alla fall, men var i det läget inte helt nedskrivet ens (Ron mindes en del regler fel under spelet). Vi spelade in sessionen, så jag tänkte att den kanske fanns på Adept Play, men det verkar den inte göra.

 

[Genesis]

Men inget spel fixar enligt mig dualiteten med att vara drama och cinematiska strider i ett. Någon av de två tenderar att bli bara något man målar på efteråt. Jag vill se spelet som på riktigt knyter dem samman. Jag vill ha strider där saker står på spel, där New York faller sönder men det är minst lika viktigt är att vår hjälte Silverfisken hinner fram till sin kusins dödsbädd. Där systemet tillåter att man är duktig på att slåss, kan min/maxa och opta till vissa delar, där player skill i systemet är viktigt och där striden är viktig, men bara är en del av en större helhet. Jag vet såklart att det går att göra, jag har friformat det många gånger, men friform är friform och det ger inte samma känsla av att vara utelämnad som ett system gör. Och sedan skall systemet göra det utan att det faller på att jag känner "nae, det där är rätt orimligt" varpå feelingen rinner av som en hallonsaft på en balkong och mest lämnar en kladdig känsla efter sig...

Ja, With Great Power … är inte det spelet. Det är ett dramaspel. Ingen player skill där, utan det handlar om att bygga superhjälteberättelser som i den klassiska någon metall-åldern.

 

[Klingonsylt]

Lite OT men vet du vad det är för skillnad mellan första och andra versionen av "With Great Power"? Verkade som det var någon som tyckte att det gjorts för stora ändringar. Jag blev sugen på att köpa och kolla in nån av versionerna.

 

[Christoffer]

Lite OT men vet du vad det är för skillnad mellan första och andra versionen av "With Great Power"? Verkade som det var någon som tyckte att det gjorts för stora ändringar. Jag blev sugen på att köpa och kolla in nån av versionerna.

Tror andra gjordes om till ett kortspel mer? Eller rollspel med kort. Minns inte. Första är klassiskt tidigt spel ur the forge med, enligt mig, lite konstlade kopplingar mellan att utsätta saker en bryr sig om för hot för att få kraft att slåss tillbaka osv. Väldigt styrd struktur osv. Gillade det dock, så ingen direkt kritik utan mer något en ska vara medveten om. Nya finns väl att köpa fortfarande? Första utgåvan är nog svårare.