Varför är inte superhjälterollspel populärare?

[Gustav Lorentz]

Superkrafterna i sig mest är effekt; att bygga ett spel på vilka du har och vad du kan göra med dem blir liksom inte alls så särkilt kul (DoD på höga levels typ, men utan att ha spelat rollpersonen på vägen fram dit, dvs innan hen blev ganska ointressant) – och liknar inte alls det som sker i de superhjältehistorier som inte bara är effekter och splatter utan faktiskt är bra. Dessa handlar egentligen om utanförskap, om revansch, om att sticka ut på gott och ont, om ansvar och den börda det innebär. Men att bygga rollspel på detta är inte lätt! Särskilt inte för en hel spelgrupp – men jag kan tänka mig att Sl och en spelare kan skapa bra historier på dessa teman!

 

[krank]

Datorspel måhända, men serier och rollspel håller väl ändå ganska få vuxna på med.

Mäter vi alltså hur mycket "vanlig man" man är genom att se till procentandel av befolkningen som delar ens hobbies?

Hur många vuxna håller på med innebandy, till exempel? Håller "vanliga män" på med innebandy?

 

[Dr_Dängrot]

Datorspel måhända, men serier och rollspel håller väl ändå ganska få vuxna på med.

Vad definierar vad som är en man ?

Är jag inte en man för att jag tycker om hästar ?
Är jag inte en man för att jag gillar att dricka alkoläsk/cider.
Är jag inte en man för att jag tycker om att titta på serier ämnade för barn?
Är jag inte man för att jag gillar Disneyfilmer?
Är jag inte man för att jag inte gillar att Mecka med oljiga skitiga motorer.
Är jag inte man för att jag inte kan hantera en motorsåg/vedklyv eller andra powertools ?

Jag känner mig dock som en man trotts allt det

 

[Conan]

Vad definierar vad som är en man ?

Är jag inte en man för att jag tycker om hästar ?
Är jag inte en man för att jag gillar att dricka alkoläsk/cider.
Är jag inte en man för att jag tycker om att titta på serier ämnade för barn?
Är jag inte man för att jag gillar Disneyfilmer?
Är jag inte man för att jag inte gillar att Mecka med oljiga skitiga motorer.
Är jag inte man för att jag inte kan hantera en motorsåg/vedklyv eller andra powertools ?

Jag känner mig dock som en man trotts allt det

Nån med en x- och y-kromosomuppsättning. Borde besvara dina övriga frågor.

 

[Conan]

Mäter vi alltså hur mycket "vanlig man" man är genom att se till procentandel av befolkningen som delar ens hobbies?

Hur många vuxna håller på med innebandy, till exempel? Håller "vanliga män" på med innebandy?

Vet ej, men att hålla på med idrott än nog mycket vanligare än att läsa serier eller spela rollspel.

 

[Gurgeh]

MODERERING

Hejsan! Den här tråden handlar om superhjälterollspel, inte om vad det innebär att vara man, eller alla andra typer av aktiviteter som män kan ägna sig åt. Tänk på det innan du skriver ett inlägg!

Tack på förhand!

 

[Klingonsylt]

Något som jag funderade på i ursprungstråden är om t.ex. cyberpunkgenren verkligen varit större än superhjältegenren i rollspel historiskt sett? Vad var försäljningssiffrorna för TSRs Marvelspel eller Champions jämfört med cyberpunkspel från samma era? Mitt intryck är att Marvel Superheroes var rätt stort.

 

[Klingonsylt]

Sen kanske det är svårare att skapa äventyr äventyr inom genren eftersom spelarna ofta är smartare och mer kreativa på att använda sina superkrafter än karaktärerna brukar vara .

 

[Dr_Dängrot]

Men alltså, att gilla superhjältefilmer idag är det inte som att gilla arniefilmer liksom? Det är väl de nya actionrullarna bara?

Här är en intressant poäng , dagens supersfilmer är som 80-90-talets arnie,sly och van Damme filmer . Kan det vara så att dom helt enkelt blivit det här årtiondets actionfilmer , mainstream popcorn hour action som kan uppskattas av alla och envar ?

 

[Ram]

Alltså, lösningen är ju uppenbar. Alla rollpersonerna har samma kraftnivå. Jag tror inte att ingen någonsin kommit på den idén. Jamenar, kraftnivån är rätt ojämn i Sagan om ringen, också, och ändå finns D&D.

I sagan om ringen så görs det precis som jag nämner, man placerar hjältarna på olika scener. Frodo och Sam smyger, Merry och Pippin blir kidnappade och blir diplomatiska storyelement och Aragon, Gimli och Legolas slåss. I de strider där hoberna faktiskt slåss så är de till stor del något de andra skall skydda eller har en blandning av tur och mod att göra något stort.

Vad gäller att alla hjältar på samma kraftnivå så är jag konceptuellt ok med det såklart. Jag gillar superhjälteserier generellt och även marvelfilmer etc. och köper premissen. Men i realiteten så skaver det för mig och jag tror det kommer skava mer när jag spelar det. Cyclops är en hjälte som har badass awesome energistrålar i ögonen och som i övrigt är en i princip vanlig människa. Problemet som uppstår är att han i de fall då Sabretooth kommer fram till honom borde rakt upp och ned bli kebab och sluta finnas.

Det går absolut att designa bort. Man kan göra D&D av det. Man kan göra Smallville av det. Supergänget. Etc etc. Men för mig så blir det alltid lite meck med suspension of disbelief. I serier och filmer så läggs alltid handlingen på plats för att hantera problematiken (mer eller mindre) medan när man spelar det så blir det mer komplicerat.

Story-spel med superhjältar kommer alltid kunna funka. Är system abstrakta eller fria nog så kommer det att funka. Men då blir super-delen bara färg. Inget fel i det, men då spelar jag nog hellre The wire än X-men.

 

[Dimfrost]

Ja, det är lite märkligt. Kraftbalansen går ju att hantera, antingen rent narrativt eller genom slump eller på andra sätt i reglerna. Det är kanske svårt att skriva en bra superhjälteberättelse, men den arketypiska situationen att lösa något pågående brott är ju inte mindre nybörjarvänligt än vilken dungeon som helst. Det är kanske svårt att spela i ett känt universum, för om man spelar Marvel, vill man då spela kända Marvelhjältar (vilket riskerar att bli fånigt eller begränsande) eller nya hjältar i universat (vilket riskerar att kännas konstruerat, eller att man egentligen inte är i rätt setting), men inte värre än Lord of the Rings eller Star Wars som ju verkar funka ypperligt som rollspel.

Kan det ha att göra med att de försök som har gjorts helt enkelt sällan har varit riktigt bra?

(Det här påminner mig om att jag borde skaffa och läsa Masks.)

 

[soda]

Alternativ 1 - i ett etablerat superhjälteuniversum (DC eller Marvel antar jag att de kallas?)
Teori: De mest framgångsrika rollspelen låter dig spela din egen karaktär. Det utesluter alltså att det är DU som är Stålmannen, Captain America eller motsvarande. Det innebär att du alltid kommer att spela andrafiolen. Eller inte ens det. Du är ju inte ens killen med de töntiga vingarna, eller Aquaman eller vad det finns för andra etablerade karaktärer.

Alternativ 2 - i ett nytt och okänt superhjälteuniversum. Jag vet inte, konkurreras de inte ut direkt av de etablerade varianterna? Då har man ju inget varumärke att bygga det på. Är det så kul med superhjältar, egentligen, som ett allmänt koncept om man släpper karaktärerna och historiken? En parallell man kanske kan dra är till litteratur. Där finns det, precis som bland rollspelen, mycket fantasy. Jämfört med superhjältar alltså. Tror jag (jag förstår att det finns serietidningar också, men det har jag ingen koll alls på). Vilket får mig att tro att det allmänna intresset för superhjältefantasy är mindre än för vanlig fantasy.

 

[Jocke]

En grej jag funderar på är om genren passar dåligt för rollspel för att superhjältarna ofta misslyckas innan det lyckas. Det är ju i princip omöjligt att spela en strid där spelarna är den förlorande parten. Sid Meier skrev om det här när han gjorde första Civ. Han tänkte att det skulle bli ett bra spel om spelarens civ först växte, sedan mötte motstånd, var tvungen att dra sig tillbaka lite och sen komma tillbaka starkare - för så ser ju en berättelse ofta ut. Men spelarna hade svårt att svälja förlusten. De laddade om gamla sprfiler, tröttnade på spelet eller började om med ett nytt parti om de kände att de förlorade.

Jag tänker mig att många av er som försökt ”kidnappa” rollpersonerna eller på annat sett försökt få spelarna att förstå att de inte kan vinna just här just nu har stött på problemet jag pratar om.

 

[Gurgeh]

Det finns ju faktiskt gott om utrymme i både Marvels och DC:s universum för andra hjältar. I Marvels serier bor nästan alla hjältar i New York. I DC:s universum bor de flesta i påhittade städer som Metropolis eller Gotham City. Om Någon rånar en bank i San Fransisco kommer inte Spindelmannen eller Läderlappen att hinna dit och stoppa dem, utan det får de lokala superhjältarna fixa.

 

[Leon]

Alltså, jag tror att det beror lite på hur hårt man definierar superhjälte. Håller med om att det skall vara klassisk DC och Marvel så uppstår massa narrativa och spelbalans-problem. Och det är inte så lockande för mig.

Däremot tror jag ett mer gritty spel, där man spelar vanliga typer som får en eller ett par specifika krafter, hade haft potential. Helt enkelt eftersom det är kul att spela i vår egen verklighet med någon extra "resurs" för rollpersonen. Det här är väldigt nära Vampire, men utan smink och svart flor, och egentligen kanske det är bättre att kalla det Urban Fantasy än superhjältespel.

Men det är inte jätteolikt typ Daredevil eller Jessica Jones heller.

 

[Conan]

Här är en intressant poäng , dagens supersfilmer är som 80-90-talets arnie,sly och van Damme filmer . Kan det vara så att dom helt enkelt blivit det här årtiondets actionfilmer , mainstream popcorn hour action som kan uppskattas av alla och envar ?

Tycker det är intressant resonemang som stödjer min tes om att dem appellerar mer till andra grupper än traditionella actionfilmer gjorde/gör.

 

[Jocke]

Det finns ju faktiskt gott om utrymme i både Marvels och DC:s universum för andra hjältar. I Marvels serier bor nästan alla hjältar i New York. I DC:s universum bor de flesta i påhittade städer som Metropolis eller Gotham City. Om Någon rånar en bank i San Fransisco kommer inte Spindelmannen eller Läderlappen att hinna dit och stoppa dem, utan det får de lokala superhjältarna fixa.

Vän av ordning måste säga att Spindelmannen var en del i San Fransisco under Parker Industries tiden (men ev minns denna vän helt fel och blandar ihop det med något annat hen läste samtidigt).
Men vän av ännu mer ordning påminner oss också om att Dan Slott är en klåpare som ägnade det bästa av 15 år till att helt missförstå Spindelmannen.

 

[Dr_Dängrot]

Tycker det är intressant resonemang som stödjer min tes om att dem appellerar mer till andra grupper än traditionella actionfilmer gjorde/gör.

Så kan det ju vara men om man skall utgå ifrån att supers ersatt the action hero så borde man utgå ifrån att samma demografi som tilltalades av actionfilmer på 80/90-talet är samma demografi som tilltalas av supers idag. Prepubertala/tonårs/ungdomliga/medelålders män.

 

[Magnus Seter]

Min teori är att rollspelare inte vill spela hjältar*. De vill spela personer med häftiga krafter som INTE är låsta av att vara en "do good comic book hero".

Kanske det skulle funka bättre med ett superskurkrollspel?

* Generellt alltså. Inte alla rollspelare.

 

[Genesis]

Jag tycker fortfarande att svaret omöjligt kan finnas i spekulationer i att "superhjältegenrens berättelser är såhär och såhär". De handlar om X och Y som är svårt att få in i rollspel. De har olika kraftnivåer som är svårt att få till på ett bra sätt i rollspel. Allt detta är noll problem, för det är bara att ändra på. En rollspelssuperhjältegenre skulle vara annorlunda än filmsuperhjältegenren. Liksom, CoC är inte som Lovecrafts berättelser. D&D är inte som fantasyberättelser (förutom dem som bygger på D&D). Vampire är inte som Anne Rice-romaner. Neotech är inte som Neuromancer. Genrer anpassas när man bygger (traditionella) rollspel av dem. Man tar genrens estetik och så spelar man D&D i alla fall. Det är noll problem och har gjorts en massa gånger med en massa genrer.