Jag har läst
Buddy Longway Samlade Äventyr 1- Chinook av
Derib.
Var det någon av er andra som hängde på bibliotek och läste seriealbum i ungdomen? Buddy Longway var alltid en stor favorit där. De realistiska teckningarna och premissen med att saker är beständiga var alltid mer intressant för mig än Lucky Luke, Asterix, eller för den delen Tintin och Spirou. Nu har Cobolt förlag börjat ge ut många av de gamla äventyrsserierna i nya vackra samlingsutgåvor. Den här innehåller album 1-4,
Chinook, Fienden, Tre Män Red Förbi, och
Ensam i ödemarken.
Buddy Longway är en trapper i den tidiga vilda västern - även om det aldrig sägs rakt ut är jag rätt säker på att det är innan inbördeskriget, kanske runt skiftet 1700-/1800-tal om man tittar på vapen och kläder. Över albumens gång gifter han sig, skaffar barn, rider in hästar och bygger ut sitt hus. Han får vänner, fiender och återkommande gäster i timmerstugan han och hustrun byggt ute i vildmarken.
Det visuella
Derib var redan van serietecknare när han började med Buddy Longway. Han är nämligen tidigare känd för barnserien
Yakari, och det märks att han är van vid ett mer runt, barnsligt sätt att teckna i början. Ögonen på människor är enkla som i Tintin, medan de på hästarna är mycket mänskligare. Karaktärerna rör sig på lite mer svepande, böjliga sätt, och det känns mindre allvarligt i hela kompositionen av figurerna i början än vad det blir redan lite längre in i första albumet.
För konstnärsmässigt utvecklas Derib
ENORMT över de fyra första albumen. Det är knappt man kan tro att det är samma tecknare i fjärde albumet som i första. Det enda som påminner om varandra är detaljrikedomen i bakgrunder och skogsbilder, samt de vanvettigt vackra skuggorna han spelar med. Ljussättningen är riktigt bra, och det finns många bilder där det är tydligt att han använder sig av "naturligt" ljus för att skapa skräckstämning och förstärka utsattheten för våra huvudpersoner, på precis det sätt man gör i film. Vansinnigt välgjort, även om det första albumet inte är lika välsytt som resten - särskilt det sista.
Texten
Oj oj oj... Det här har inte åldrats väl. Sjuttiotalet var mer länge sedan än man kan tro.
Derib är ruskigt påläst. När Longway råkar på ursprungsbefolkning är det tydligt att det är skillnad i kläder, frisyrer och annat bland crower och siouxer. Men det är också
väldigt mycket "Ugh! Blekansiktet talar sanning!" och annat Ädle Vilden-rasistiskt som gör att jag skruvar på mig i läsfåtöljen. Det känns som om Derib inte riktigt förstår vad som är problemet, eftersom det återkommer, återkommer och återkommer.
Album 1 - Chinook
Longway träffar i första albumet sin blivande hustru, siouxen Chinook, och hjälper henne hem till sin stam efter att hon kidnappats av ett gäng onda vita. Bra skit, för de är verkligen inte ett kärlekspar på en gång. De genomlever mycket skit tillsammans utan att han pressar henne till något dumt eller otillbörligt innan hon kommit hem och fått en ärlig möjlighet att återgå till sitt tidigare liv. Inget stockholmssyndrom, som jag kan se det, alltså. Men på vägen är det massor med mysig misogyni i bakgrunden - för det är alltid han som gör allt och hon som bara följer med. Han provar om isen håller över floden, rider in en häst åt henne, rider före och kollar vägen, jagar bufflar med bara en kniv så det får mat, etc, etc, etc. Jisses.
Värst är dock när de stannar någon månad om vintern hos Enögde Slim, en annan trapper mitt i vildmarken. Slim är först en trevlig prick, men försöker sedan våldta Chinook, sådär i förbifarten. Longway reser sig får sjuksängen, hotar honom med bössan, och sjunker sedan ner på golvet och svimmar av feber. Det räcker för att Slim ska fatta att han inte ska försöka sig på det där igen. Vad i hela halva h-vete? Slim är sedan en god vän till dem och de stannar hos honom under hela Longways konvalecens. Kom igen! Det här läses rätt så gigantiskt annorlunda efter MeToo, kan jag säga...
Album 2 - Fienden
Det här är inte så pjåkigt, utöver att Enögde Slim återkommer. Det mesta handlar om hur Longway och Chinook bygger sig sitt hus och slåss mot en järv som håller på att knycka deras mat och skrämma hästarna. Men sedan visar det sig att det inte är så enkelt förstås. Fortfarande obekväma "Ugh! Blekansikte!"- grejer, men inte lika mycket som förra gången.
Album 3 - Tre män red förbi
Nu går tiden. Chinook och Longway får sonen Jeremiah, som blir sju år gammal. Longway odlar skägg. Sedan rider tre män förbi, som tar över familjens stuga, tvingar Chinook att laga mat och sköta om dem samtidigt som Longway måste vaska guld åt dem. Annars råkar Jeremiah illa ut. Jäkligt bra setup. Home invasion, fast i vildmarken. Jag gillar det skarpt. Det är bra dynamik mellan karaktärerna, bra drama och fantastiskt tecknat, förstås. Slagsmålsscenerna är rysligt bra. Men förstås - det förekommer våldtäktsförsök på Chinook den här gången också. Visst är det "rimligt" utifrån vilka as de tre är, men vad fan. Det fattade man ändå.
Album 4 - Ensam i ödemarken
Det här är det jag minns bäst från barndomen. JÄKLAR vad bra första halvan är. Longway är på resa genom vildmarken när ett stenras brakar ner, träffar honom och skrämmer bort hans hästar. Han får en rejäl smäll i huvudet, och benet bryts. Flera dagars resa från närmaste människa. Longways monolog blandas med att han pratar med sina hästar (när han väl återser dem) och det stora dramat i hans utsatthet är vanvettigt vackert gjort. Sidorna är vanvettigt vackert sammansatta, och många rutor utspelar sig i månsken, vilket gör dem än vackrare när det kalla månblå ljuset sätts emot den värme som kommer när han till slut lyckas göra upp en eld.
Tyvärr är andra halvan bara bra, och inte lika mästerlig. Civilisation är inte lika intressant som problemlösningen att ta sig från plats A till plats B när man är så trasig som Longway blev. Dessutom det gamla vanliga med stereotypiserande och ädla vildar-rasism. Suck.
Tecknarmässigt ser man hur långt Derib har kommit. En liten sidokaraktär återkommer från första volymen, och att lägga de bilderna sida vid sida är som att jämföra en kungsfågel och en kungsörn. Derib kan vara den absolut bästa tecknaren på realistisk stil som kommit ur hela den belgofranska skolan.
Sammanfattningsvis - TLDR
Textmässigt har Buddy Longway inte åldrats med värdighet. Alls. Tyvärr. Massor med bra idéer och välskrivna karaktärer tyngs ned av bakgrundsmisogyni, rasism, och annat uselt. Teckningsmässigt är det däremot en fröjd för ögat.
Jag kommer läsa även samlingsvolym två, som också finns utgiven på svenska. Vi får se om det funkar bättre där.
