Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,505
Jag har läst Djurslottet volym #1 och #2 av Xavier Dorison och Félix Delep
Det här är bra! Till och med RIKTIGT bra!
Jaha?
Snabbversionen -> Det här är en kommentar till Orwells Djurfarmen - men på franska och som serie.
I Slottet har människorna sedan länge lämnat djuren ensamma. Nu styr den storedespoten ledaren och tjuren Silvio Slottets Republik tillsammans med sin armé av blodhundar och propagandister bland tupparna. Alla andra arbetar hårt, och allt framarbetat hamnar i Centrallagret. Det är lätt att se att en parallell till valfri kommunistisk diktatur. Alltifrån Kambodja, Kina, Sovjet, etc. går hem. Hela historien börjar med att en höna arkebuseras för att hon behållit ett ägg istället för att lämna det ifrån sig. Bara en sån sak.
Då kör vi
Våra huvudpersoner är den ensamstående kattmamman Fröken Bengalore, och hennes närmaste granne och vän, kaninen César. De inspireras av först en gammal gåsmammas brutala arkebusering, och sedan av en kringresande mus teaterföreställning om Gandhi (eller en Gandhi-analog). De börjar därefter med antipropaganda och passivt motstånd mot Silvios regim. Det är en farlig sak att göra, milt sagt.
Först och främst - det här är fantastiskt vältecknat. Det är otroligt bra ansikten på alla djur, och man känner verkligen igen de mänskliga ansiktsuttrycken utan att det förtar de djuriska dragen det minsta. Djuren är ytterst lite antropomorfa - de flesta står inte ens på bakbenen likt Fröken Bengalore på omslag 2. Ändå är kroppsspråk om minspel så bra. Fantastiskt gjort.
Sedan var det storyn - det är en riktigt bra historia. Man får se båda sidorna, de förtryckande och de förtryckta. Det är väl skildrat, även om jag tycker att dekadensen hos Silvio når lite tramsiga nivåer ibland. Men det är bara sällan. Sedan har vi det här med glädjen i kampen, eller snarare glädjen utanför kampen. De moralhöjare de startar och organiserar vid sidan av kampen för att skapa gemenskap och sprida god stämning är riktigt hjärtevärmande. När de svänger loss på dansbanan i volym två, trots att de knappt ätit på flera dagar, gör att det rycker i alla hjärterötter.
Så vad är problemet?
Det finns bara två volymer utgivna på svenska av fyra. Om jag förstått allt rätt är det inte ens fyra utgivna på franska än.
Frankobelgarna har inte slutat skapa fantastiska serier bara för att det blivit amerikanska superhjältar som är ballt i mainstream. Jag ser fram emot mer från den världen. Både Albumförlaget och Egmont vågar satsa på sånt som ligger utanför mittfåran och de säkra korten. Låt inte de här gå er förbi. För det här är nog det bästa jag läst från frankobelgiska scenen på jag vet inte hur länge. Antagligen det enda som kommer i närheten av Blacksads storhet. Och det är ett fantastiskt betyg.
Det här är bra! Till och med RIKTIGT bra!
Jaha?
Snabbversionen -> Det här är en kommentar till Orwells Djurfarmen - men på franska och som serie.
I Slottet har människorna sedan länge lämnat djuren ensamma. Nu styr den store
Då kör vi
Våra huvudpersoner är den ensamstående kattmamman Fröken Bengalore, och hennes närmaste granne och vän, kaninen César. De inspireras av först en gammal gåsmammas brutala arkebusering, och sedan av en kringresande mus teaterföreställning om Gandhi (eller en Gandhi-analog). De börjar därefter med antipropaganda och passivt motstånd mot Silvios regim. Det är en farlig sak att göra, milt sagt.
Först och främst - det här är fantastiskt vältecknat. Det är otroligt bra ansikten på alla djur, och man känner verkligen igen de mänskliga ansiktsuttrycken utan att det förtar de djuriska dragen det minsta. Djuren är ytterst lite antropomorfa - de flesta står inte ens på bakbenen likt Fröken Bengalore på omslag 2. Ändå är kroppsspråk om minspel så bra. Fantastiskt gjort.
Sedan var det storyn - det är en riktigt bra historia. Man får se båda sidorna, de förtryckande och de förtryckta. Det är väl skildrat, även om jag tycker att dekadensen hos Silvio når lite tramsiga nivåer ibland. Men det är bara sällan. Sedan har vi det här med glädjen i kampen, eller snarare glädjen utanför kampen. De moralhöjare de startar och organiserar vid sidan av kampen för att skapa gemenskap och sprida god stämning är riktigt hjärtevärmande. När de svänger loss på dansbanan i volym två, trots att de knappt ätit på flera dagar, gör att det rycker i alla hjärterötter.
Så vad är problemet?
Det finns bara två volymer utgivna på svenska av fyra. Om jag förstått allt rätt är det inte ens fyra utgivna på franska än.
Frankobelgarna har inte slutat skapa fantastiska serier bara för att det blivit amerikanska superhjältar som är ballt i mainstream. Jag ser fram emot mer från den världen. Både Albumförlaget och Egmont vågar satsa på sånt som ligger utanför mittfåran och de säkra korten. Låt inte de här gå er förbi. För det här är nog det bästa jag läst från frankobelgiska scenen på jag vet inte hur länge. Antagligen det enda som kommer i närheten av Blacksads storhet. Och det är ett fantastiskt betyg.