WRNU:s Bokklubb 2021

[Daniel]

Jag hittade en lustig gammal bok i nytryck på bokrean - nämligen Jägarna på Karinhall av Carl-Henning Wijkmark som avled i höstas. Romanen är från 1972 och beskrivs som "en svart fars" och "ett lustmord på nazismen".

Tänk er The Death of Stalin fast om Tredje Riket innan kriget. I samband med sommar-OS i Berlin 1936 håller Göring tre dagars burleskt jaktparty på sitt slott Karinhall (döpt efter hans döda svenska fru) dit han bjudit in en stor mängd gubbsjuka ambassadörer och kungligheter som han bjuder på gammaldags jakt och en hel bataljon prostituerade. Den brittiska underrättelsetjänsten har rekryterat en odåga till festprisse från norska OS-truppen och gett honom i uppdrag att låtsas springa vilse in på slottsmarkerna under sin marathonträning, för att förhoppningsvis bli inbjuden av den excentriske och nordiskt familjäre Göring och därmed kunna spionera på tillställningen. En stor mängd nazistkollegor dyker också upp på slottet, bjudna eller oinbjudna, för att få delta i perversiteterna eller spionera på varandra. Precis som kommunistledarna i Death of Stalin är nämligen alla nazistcheferna bittra fiender och försöker manövrera ut varandra politiskt eller till och med lönnmörda varandra. Exempelvis har en av nazistcheferna låtit skicka in en egen spion i en mini-ubåt i slottets sjö, och Görings närmaste personalchef på slottet visar sig vara hemlig trotskist med egna planer.

Det hela är oerhört underhållande, och hade gjort en fantastisk satirfilm i exakt samma stil som nämnda Death of Stalin. Det är som sagt en svart fars, med förvecklingar och missförstånd och ständig misstänksamhet hos folk som springer i dörrar och försöker sätta dit varandra. Det finns inga hjältar och är en ensemblekomedi med antingen maktgalna eller livrädda intrigmakare (ofta är de både och) - det inkluderar förresten den norske spionen, som är lika gubbsjuk och osympatisk som alla andra.

Det är en mycket läsvärd bok, språkligt begåvad och stundtals riktigt spännande.

Minus den stora mängden pornografi. Den hade jag helst klarat mig utan. Det är en lång rad extremt illustra och antingen direkt obehagliga eller bara pinsamma sexscener, ofta sadistiska. Jag vet inte om pornografin är avsedd som ett självändamål, som en tidsstämpel från det mer sexuellt frigjorda (eller bara gubbsjuka) 70-talet med sin liberalare inställning till prostitution, men jag tolkar det också som att det fåniga och ofta vidriga sexet är till för att förminska och förlöjliga samtliga rollfigurer ännu mer.

Läs den om ni gillar svart satir! Sexscenerna kan man med fördel bläddra förbi, när de blir som mest långrandiga, även om dessa scener faktiskt säger en hel del om rollfigurernas laster och löjlighet.

 

[Khan]

Jag har läst Incognegro av Mat Johnson och Warren Pleece

Det är en deckarhistoria, en mörk sådan dessutom, satt i de mest inavlade delarna av Mississippi under trettiotalet. Vår huvudperson är Zane Pinchback, reporter på New York-tidningen New Holland Herald, som tack vare sin ljusa hy kan gå undercover som vit. Han använder det för att undersöka lynchningar runtom i södern, men den här gången är det extra illa. Hans bror har blivit anklagad för mord, och nu är det upp till honom (och hans lika bleka kamrat som tvingat med sig själv på resan) att lösa problemet innan det är dags för domstol, eller än värre - en lynchmobb...

Det här är nog en av de bättre deckarhistorierna jag läst på länge. Till skillnad från Brubaker och Phillips verk är det här i mångt och mycket en whodunit, med riktigt hög insats - vi vet ju alla vad som händer med "uppstudsiga" svarta i södern vid den här tiden, och får folk i bygden reda på att de två huvudpersonerna egentligen är svarta... Det känns flera gånger som att det kommer gå åt helvete, men de bara måste lösa mordet och få fram tillräckligt bra bevis för att folk ska tro dem.

Pleeces tecknarstil är rak och stram, realistisk och jordnära. Han är riktigt bra på ansikten och man ser nästan nerverna i ansiktet på huvudpersonerna när de ljuger sig fram, nervösa som attan.

Fantastisk bok. Rekommenderas varmt, men var beredda på en hel del grejer som diskvalificerar den från att kallas må-bra-historia.

 

[Khan]

Jag har läst Incognegro: Renaissance av Mat Johnson och Warren Pleece

Det här är en prequel till Inconegro, utgiven ett gäng år senare. Här får vi se Pinchback börja sin karriär som journalist och följa hans första försök att gå undercover som vit. Den här gången är det ett mysterium i New York som gäller, där Pinchback springer runt i Harlem och försöker utreda ett mord som polisen direkt skrev av som självmord. En inblandad författare ska släppa en bok om Harlem, ledtrådar finns på segregerade restauranger, och det är klassisk deckare med hatten på större delen av tiden.

En bra konstruerad deckarhistoria, men det känns hela tiden som om insatsen är lägre. I den första boken riskerar de att lynchas, eller som allra minst att låta huvudpersonens bror dö om de misslyckas. Här är de på hemmaplan, och det värsta som kan hända är att... de inte klarar upp ett mord? Visst är det trist, men de är inte i någon direkt livsfara i själva premissen för uppdraget, så att säga.

Båda böckerna är inspirerade av Walter White som gjorde precis såhär under mellankrigstid - alltså gick undercover som vit. Fascinerande.

Renaissance är nästan lika bra som den första, och jag tror nog man tjänar på att läsa den här först. Bättre eskalering i dramat då.

Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Jag har läst Crossroad Blues av Ace Atkins och Marco Finnegan

Känner ni till legenden om Robert Johnson? Han är en svart gitarrist som sägs vara den bäste musikern sedan Mozart, levde under trettiotalet i södern. Enligt legenden sålde han sin själ till djävulen i utbyte mot talang. Den här deckarhistorien kretsar kring hans gömda skivor, som enligt legenden finns gömda någonstans.

Någon har hittat dem, och vår huvudperson Nick Travers - problemlösare och bluesfantast - tar sig till New Orleans för att undersöka saken.

Men är det bra? Nä. Noirpastisch utan att det ger något utöver klyschor, tramsmonolog, påklistrad kärlekshistoria (hon är bokstavligt bara med för att kunna kidnappas lagom till akt 3) och historien känns väääääääldigt mycket vit man löser problem i svart kulturhistoria utan större finkänslighet. Att läsa den här efter fingertoppskänslan i Inconegro var en dum idé.

Tyvärr ingen rekommendation. Bygger tydligen på en roman från början, men jag har svårt att se den som något att ha heller. Kanske kan man få ut något av den här om man verkligen är en bluesfantast, men för mig är det inget att ha.

 

[krank]

Jag hade egentligen tänkt läsa något helt annat härnäst, men nu köpte jag istället volym 2.

Min självkontroll var sådär den här månaden, så jag har läst volym 2–6 av Letter 44.



Tydligen har jag haft ett uppdämt behov av att läsa scifi-serier som inte har några typ superhjältar eller så i sig.

Vad kan jag skriva utan att spoila? Well, det var en jäkla resa. En ordentlig eskalering genom hela serien, som mestadels funkade bra rent tempomässigt och så. Som jag skrev om volym 1, saker eskalerar men inte för snabbt, det händer hela tiden saker men det går inte från 0 till 100 på några sidor.

Ibland introduceras dock element som är ganska stora men som knappt ges något utrymme alls. Som till exempel expresidentens bergutrymme med "överlevare". Det kändes som en ganska viktig och potentiellt intressant grej, men finns bara där i förbigående. Så serien är långtifrån perfekt. Man kan också kritisera författaren (Charles Soule) för att försöka klämma in element från nästan varenda scifi-genre som finns. Jag hajjar att det är frestande framför allt om man inte vet om man kommer att få göra fler serier, men vissa grejer kändes lite sökta – och som sagt, som att de inte riktigt fick det utrymme de behövt.

Men det blir ändå en riktigt trevlig helhet.

Tecknaren Alberto Jimenez Alburquerque… Hans miljöer är genomgående bra liksom vissa enskilda karaktärer, redan från början. Från början tänkte jag att alla märkliga proportioner etc var ett stilval, men… det blir ju "bättre" med varje volym, och mot slutet ritar han mer eller mindre "som folk". I början kunde man knappt känna igen karaktärer från en ruta till en annan.

När jag försöker kolla upp honom har jag svårt att hitta en tidslinje – han har ju tydligen gjort en hel del jobb åt Marvel t.ex? Åtminstone enligt hans sida på Comixology. Men alla de grejerna är ju nyare än Letter 44, vars första volym kom ut 2014 tydligen. Så… Var det här han liksom tränade upp sig?

Jaja, jag tycker fortfarande att hur karaktärerna är tecknade är den här seriens svaga punkt, men det blir mer i min smak med tiden.

What else? Tja, hela femte volymen var mest en massa flashback-nummer. Det funkade okej, förutom att ett av de samlade numren redan varit med i en tidigare volym. Det störde mig lite.

En annan grej som stör mig är att man aldrig riktigt får veta vad Rowan och Drum gjorde egentligen. Det framgår att Rowan gillade Charlotte (det framgår i förbigående att han var "obsessed"), och att han antagligen var svartis på att hon låg med Overholt och Pritchard men inte honom. Och det framgår att han var en lurig jävel med en plan. Sen finns ett hål, och sedan berättar Drum för honom att "det misslyckades, alla överlevde" och Rowan svarar att "vi försökte iaf", och sen mördar Drum honom och begraver honom sedan medan folk står och tittar på iklädda sjukhussärkar och dropp. Så… Rowan och, av någon anledning, Drum, gjorde något… medicinskt? Förgiftning? mot ett gäng av de andra, men det misslyckades, och sen dödade Drum Rowan alltså.

Men jag antar att det egentligen inte gör så mycket att jag aldrig får reda på exakt vad det handlade om. Huvuddragen är ju där.

Hur som helst är Letter 44 definitivt 930 sidor som jag kan tänka mig att rekommendera folk som gillar scifi. Det är en imponerande, episk och avslutad story. Den skulle göra sig finfint som en en-säsongs-tvserie också.

 

[Khan]

Jag har läst Kinderland av Mawil

Det här är en historia djupt rotad i det självbiografiska. Markus Witzel (Mawil) beskriver sin egen barndom i Östberlin, fast lätt förvanskad. Mirco Watzke är liten till växten, glasögonprydd och går i sjunde klass. Hans enda talang är pingis, vilket som tur är råkar vara den stora sporten på skolgården. Vi följer Mircos vardag, hur han blir vän med den nyinflyttade killen i trappuppgången, hur han åker på läger med Pionjärerna (DDR:s version av Hitlerjugend) och gör vad han kan för att klara skolan.

Det är förvånansvärt lite som säger Östtyskland här. Visst är det många detaljer - som när en klasskamrat visar sig ha flytt till väst. Men boken skildrar Mircos perspektiv fullt ut. Det är barnets verklighet, och det som är viktigt för honom är absolut inte det som är viktigt för de vuxna som minns livet innan delningen. Många gånger blir man så indragen i hans verklighet att man glömmer bort förtrycket.

När boken slutar med att muren öppnas (ingen spåjler, det är ju för skråen på omslaget!) är det genom Mircos ögon vi får se resan över gränsen - ett folkhav där allt han märker av är trängsel och stress. Riktigt, riktigt bra gjort. Hur han kämpar emot när föräldrarna hämtar honom från skolan, för han hade ju viktigare saker för sig än bara att åka lite bil. Fantastiskt gjort.

Teckningsmässigt jobbar Mawil i en blandad cartoonstil. Jag påminns mest om Tintin och liknande franskbelgiska grejer där karaktärer ofta är överdrivna, men ansikten ytterst enkla, allt ställt mot en betydligt mer realistisk bakgrund. Så är det här. Mircos ansikte är bara glasögon, näsa och mun, några få enkla streck. Hans kropp sträcker sig ibland som ett gummiband när han spelar pingis, men på det stora hela är han mest rörlig på samma sätt som Gaston eller Spirou. Det är riktigt fint gjort, och förstärker barnperspektivet än mer.

Handling då? Nja, det är mest en barnskildring. Vänskap, vardag, mobbare och skolgång. Fint och välgjort, men det är som sagt inte mycket här som känns så högt i insats. Det största som händer är när de slåss för att få arrangera en pingisturnering på skolan. Gigantiskt viktigt för barnen, men i perspektiv till Östberlin i allmänhet? Inte riktigt, va?

TLDR
Det här är mycket mindre en skildring av Östberlin än jag trodde, och mycket mer bara en bra skildring av barn som är barn. Förvänta dig inte någon ny stor insikt i DDR om du läser den här, men du kommer nog ryckas med av bra karaktärer och välgjorda teckningar. Det gjorde jag.

 

[Khan]

Jag har läst Polly tar ingen skit av Mats Källblad

Mats Källblad är fenomenal. Har ni inte redan läst Hundra år i samma klass så gör det nyss. Tecknarstilen är detaljerad, men karikerad. Mer släkt med 91:an och andra svenska klassiker som Kronblom och Åsa-Nisse än modernare varianter. Det känns som om Källblad hittade stilen redan i vad som fanns tillgängligt under uppväxten på sjuttio- och åttiotalen och sedan satte den perfekt.

Källblad skildrar så gott som alltid det tomma mörkret i den arbetarklassen på landsbygden. Tystnad, tragik och känslan av att inte ens veta hur man tar sig ut ur sin skitsituation för att man inte har verktygen eller ens språket för att förstå hur man gör. Bristen på kulturellt kapital har nog aldrig skildrats så bra som i Källblads händer. Hans huvudpersoner har sitt fokus på raggarkulturen. Bilar, snus, öl och Eddie Meduza.

Huvudpersonen Polly växer upp i ett skithem på landsbygden. Fadern är alkis och sticker ofta hemifrån veckor i sträck. Modern är deprimerad och super hon med. Den enda lyckan i livet är storebrorsan Jerry. Tyvärr kraschar han bilen redan på sida fyra och dör i en trafikolycka. Det förstör Polly. Sex år går, och nu har hon hoppat av nian och får praktikplats på en mekarverkstad via soc. Hon är en jäkel på bilar, men kan inget, verkligen inget, annat. Eller - hon kan slåss som en gud efter att ha bråkat sig igenom hela skolgången. Det är allt.

Hennes liv tar en ny vändning när hon ger tre killar spö samtidigt, för att de hoppar på en närapå söndermobbad kille på vägen hem från skolan. De blir vänner, och han tar med henne in i musikens värld. Scenen några sidor senare när hon bjuds på middag hemma hos den nya vännen och pappan tackar henne så ärligt att han faller i gråt (att se sitt barn mobbas och bli slaget är ett helvete jag inte ens kan föreställa mig) när han följer henne ut. Albumet vimlar av såna vardagsnära men ändå enormt starka scener. Som när en annan kompis blir påhoppad av nassar på fritidsgården, med citat direkt från SD:s järnrörsfilm. Eller när hon sparkar Eddie Meduza mellan benen med full kraft.

Det är svårt att slå statarskildringen i Hundra år i samma klass, men jag tycker nog att den här gör det. Om så bara för att den ligger närmare min verklighet och tid. Jag känner igen varenda stereotyp, varenda karaktär från min egen uppväxt. Även om jag aldrig varit inne i raggarkulturen var den alltid närvarande när jag var ung. Det här är nog det bästa Källblad gjort, och det är ett HÖGT betyg.

Det här kan vara den bästa klasskildringen som gjorts på år och dar. Rekommenderas till alla.

 

[Khan]

Jag har läst Big Black: Stand at Attica av Frank "Big Black" Smith, Jared Reinmuth och Ameziane

Det här är en jobbig historia. Det är en dramadokumentär om Frank "Big Black" Smith, som satt i fängelset Attica 1971 när fångarna gjorde uppror och tog över fängelset i fyra dagar. Allt slutar med att fängelset stormas och över trettio människor mister livet. Nio av dem är gisslan, som även de skjuts av de som stormar. Många av de obeväpnade fångarna skjuts i rygg eller bakhuvud, och av de över åttio som skadas är det många som torteras i brutala former. Inklusive vår huvudperson.

Vi börjar med en liten bakgrund över Smiths liv innan fängelset, och varför han hamnade där. Han är en av få i den så gott som helt svarta fängelsepopulationen som hade respekt med sig bland alla. Det gjorde honom till en motvillig ledarfigur i upproret, och hans tydliga nej är antagligen anledningen till att gisslan inte torterades.

För det här är en förjävlig plats, i en förjävlig tid. Rasismen är enorm i samhället och etter värre i fängelset. Det är maktmissbruk och flagranta n-ord från vakterna långt innan allt spårar ur i uppror. Utanför fängelset är det likadant - och guvernören Nelson Rockefeller är historiens stora antagonist. EN rasistisk byråkrat långt över den vardag som fångarna tvingas utstå. Att ens acceptera deras krav på att ses som människor är något som inte ens kan komma över hans tröskel.

Jag är positiv till den här boken, men den är otroligt jobbig att läsa. För den blundar inte för brutaliteten en millimeter. När stormningen kommer är det blodigt, tragiskt och fruktansvärt. Och ändå håller de igen jämfört med verkligheten - vi får inte se alla de över hundra döda och skadade, utan bara de vi lärt känna under resans gång. Tecknarstilen glider ut i mer breda penseldrag och stryker bakgrunderna, vilket ökar känslan av kaos och stress och ångest. Att den annars väldigt raka och naturtrogna tecknarstilen förvrids när stormningen kommer är ett genidrag. Det är ett bättre sätt att förmedla sinnesstämningen av totalt helvete än att försöka skildra det naturligt.

Som sagt, positiv. Men var beredda på att det inte är en lättläst bok. Man mår dåligt efteråt.

 

[Khan]

I går kväll läste jag också om Polly tar ingen skit. Även om jag bläddrat i andra (Inconegro, Kent State, några till) efter att jag läst dem för att de varit så jäkla bra är det hittills bara Polly som lockat mig så mycket att jag bara var tvungen att läsa om hela igen.

Helsike vad bra den är.

 

[Khan]

Jag har läst Synd av Elin Lucassi

Det här är en vanlig svensk feministisk politisk seriesamling, i det stuk som Galago har fört fram. Det är kåserier i serieformat, centrerade kring de sju dödssynderna. Lucassi målar glatt och överdrivet, men det är texten som är det viktigaste. Hon för fram tankar kring patriarkat, självhat, framgång och andras åsikter, och knyter det till både offentliga rum och allmän självkänsla.

Det kan väl närmast beskrivas just som en kåserisamling, eller kanske krönikesamling, och därför är det bara en mycket vag röd tråd som löper genom det hela. En del är bra, en del är dåligt, men tyvärr är mycket också lite daterat. Trots att den bara är från 2017. Det är nog inget som är dåligt, bara att det är så mycket som redan sagts på bättre sätt, särskilt efter metoo.

Gillar du feministisk humor, och har inget emot att det är idéerna som bär verket? Kolla in. Men jag är skeptisk till att det blir många skratt per minut ändå. Jag är inte ledsen att jag läst den, men den är nog heller inget jag kommer läsa om.

 

[Khan]

Jag har läst Coraline av Neil Gaiman

En barnbok i genren "vår värld plus". Coraline är en flicka runt tio, som flyttar med mor och far till ny plats och känner sig åsidosatt och bortglömd. Hennes föräldrar ska bara jobba hela tiden, och det finns inget roligt att göra. Men så hittar hon sin Andra Mamma på andra sidan väggen. Där är allt som i vår värld, fast bättre, och Den Andra Mamman är bättre på alla sätt och vis. Visserligen är det lite konstigt att hon har knappar istället för ögon, men ändå.

Naturligtvis är allt inte så enkelt. Men det anade ni nog redan.

Den svenska översättningen är riktigt bra. Den håller sig till ett språk på en tolvårings nivå, utan att kännas som att den pratar ner till läsaren. Ett språk som passar både mig och den i rätt ålderskategori.

Boken är kort och koncis, med ruskigt bra skräck, och ännu bättre huvudperson. Coraline är en av de bäst skrivna barnkaraktärerna jag läst på hur länge som helst. Det här är en bra bok. Jag kommer läsa den för mina barn när de blir lite större.

 

[Vimes]

Jag läste:

Consider Phlebas av Iain M. Banks. Helt ok! Småspännande och en del kul idéer. Kompositionen och storyn är tämligen medioker, men jag håller den nog för bättre än Use of Weapons.

Look to Windward av Iain M. Banks. Jag tror att det här är den bästa Culture-romanen jag läst. Bra story, välskrivet och välkomponerat, kul dialoger, fascinerande idéer och gripande karaktärer. Jag gillade den väldigt mycket.

Så... vad ska jag läsa som nästa Culture-roman? (Jag har läst, utöver de ovan, The Player of Games, Surface Detail och The Hydrogen Sonata).

 

[Gurgeh]

Så... vad ska jag läsa som nästa Culture-roman?

Det är ju inte så många kvar nu, men antagligen Excession.

 

[Vimes]

Det är ju inte så många kvar nu, men antagligen Excession.

Ja, nu när jag tittar på min gamla tråd om tips på Culture-böcker känns Excession given som nästa bok att läsa. Min lista, såhär långt:

As-mega-super-bra:
1. Look to Windward
2. The Player of Games
3. Surface Detail

Bra, men inte riktigt lika bra:
4. Consider Phlebas
5. The Hydrogen Sonata
6. Use of Weapons

Inte jätte-kontroversiellt, inser jag.

 

[Bolongo]

Jag har läst The Elusive Shift av Jon Peterson.

För de som inte vet, har Peterson tidigare skrivit Playing at the World, den definitiva historiken över hur rollspel kom till.
Där den tidigare boken är en tegelsten på 630 sidor, består den nya av mer hanterbara 270, och har en mer begränsad frågeställning.

Frågan den här gången är: när började folk prata om dessa nya spel som just "role-playing games", och vad menade de med det?
För som ni kanske vet så förekommer inte den termen någonstans i OD&D.

I jakt på svar gör Peterson en djupdykning i 70-talets fansin-kultur. Det var i publikationer som Alarums & Excursions och Wild Hunt som debatten fördes. Jag skall inte spoila slutet... men det är komplicerat.

Det jag framför allt tar med mig är att det inte verkar finnas några nya teorier under solen. Själv kom jag ju inte in i hobbyn förrän på 80-talet, och har följt rollspelsdebatten i prozines från den eran och senare på internet, och det är slående hur allt det som vi trott varit nya idéer i själva verket redan tänkts av någon på 70-talet.

 

[Dimfrost]

Jag tror att jag har en ny favoritgenre. Science fiction med en berusande täthet av obekant teknologi, en allmän ovilja mot konkreta förklaringar, komplicerade eller obefintliga handlingstrådar, fragmentarisering och poetiskt eller hårdkokt språk. Det är det som ger mig verklig sense of wonder numera och det är det jag så ofta letar efter i ny science fiction utan att hitta det. Iain M Banks var ju alltid underhållande, och Alastair Reynolds har inte skrivit en dålig bok som jag har stött på, men de har båda en viss långrandighet och vilja att förklara sina världar och plottar.

Inte så Hannu Rajaniemi, och inte så M John Harrison i hans Light-serie (Light, Nova Swing, Empty Space – A Haunting), vilket är vad jag har läst nu. Det andas lite cyberpunk från Gibson, lite posthumanism och storskalig sf från Rajaniemi, lite noirplotter, lite fragmentarisering från Pynchon eller Burroughs. Nova Swing har tydliga blinkningar till Picknick vid vägkanten, Empty Space till The Stars My Destination (om det finns någon motsvarande intertext för Light har jag missat den). Det är poetisk rymdopera som väcker fler frågor än den besvarar. Och vad mer kan man egentligen begära? Böckerna passar definitivt inte alla, men jag tycker att de är extremt bra. Läs!

 

[Khan]

Jag har läst Axiom's End av Lindsay Ellis

Det här är en SF-roman i dåtid. Den utspelar sig i det uråldriga 2007. Det är en kul variant av first contact-roman, ET för collegeåldern kan man säga.

Huvudpersonen Cora har det inte så lätt. Hon har hoppat av college, agerar extramamma åt sina småsyskon och har inte hört ifrån sin pappa på flera år. Men heter ens pappa Julian Assange Nils Ortega är det svårt att inte se honom överallt ändå. Tyvärr. För han är ett narcissistiskt arsel, och precis när man tror att romanen ska handla om att de två ska bli sams igen dyker det upp utomjordingar.

Cora dras av en slump in i hela First Contact-grejen, och spenderar stora delar av romanen tillsammans med en utomjording. Det är egentligen deras relation som är den centrala i hela boken, även om det pågår många stora saker både mellan Coras familj och statens alla bokstavskombinationer, och mellan utomjordingen och hela hens kultur/värld/civilisation.

Så värst mycket mer går inte riktigt att säga utan att landa i spåjlrar.

Ellis har ett riktigt bra språk. Snabbt och smidigt, utan att kännas korthugget. Saker händer i lagom takt, och ingenting hinner bli gammalt innan det är dags för nästa vändning. Många twistar blir det, och varje känns logisk och smart. Det är kul med genomtänkt och jordnära SF på det här sättet. Även om det finns en del actionscener är det tydligt att det är just i relationerna bokens (och Ellis) styrka sitter. Det här är bra. Riktigt bra.

Jag ser fram emot uppföljaren. Rekommenderas varmt.

 

[krank]

Jag har börjat läsa nummer sju, alltså Persepolis Rising.

Och för ett par dagar sedan läste jag ut Persepolis Rising.

Den var helt okej. Jag tror att det är bra att TV-serien tydligen ska ta slut innan den, för här sker ett rejält tidshopp på 30 år. Det hade nog blivit lite dyrt att ha alla i gammel-smink en hel säsong.

OK, så… Nygammal skurk, mer känsla av rymdopera än tidigare. Seriens återkommande teman aktualiseras, och något slags mellanmjölksliberalism fortsätter framstå som idealet. Det är tydligt att författarna är skeptiska till alla former av radikala samhällsförändringar. Det finns starka sympatier med folk som utsätts för systemets grymheter, men den "rätta" lösningen är i de flesta fall diplomatisk. För, säger böckerna, alla lösningar som går för snabbt leder till tyranni. Och mot tyranni är det alltid rätt att göra motstånd. Där är jag i och för sig helt med författarna.

Men, även om jag inte delar vad jag uppfattar som författarnas slutsatser så är det ändå i allra högsta grad ett dilemma böckerna gestaltar rätt bra – just det här med "status quo innebär att folk är förtryckta och dör, men hur ändrar vi status quo så att färre blir förtryckta och dör?" Det är nog den starkaste grejen med böckerna, tror jag. De har genomgående teman och konflikter, och gestaltar dem rätt bra.

Jag fortsätter också uppskatta att bokserien generellt framställer känslomässigt agerande som dumt och kortsiktigt. Nästan alltid när nån gör något som får negativa konsekvenser i Expanse så är det för att de är för stolta, eller rädda, eller arga, eller något. Att de inte lyckas kontrollera sina känslor, inte lyckas tänka taktiskt. Över- eller underreagerar.

Hur som helst, är den här boken värd att läsa? Well, om man läst de sex föregående så tycker jag svaret är givet. Själv har jag börjat på Tiamat's Wrath. Sen får jag tydligen vänta tills november på sista delen…

När jag läst hela serien ska jag nog försöka ta mig tiden att läsa rollspelet också. Jag kan inte tänka mig att det gör serien rättvisa, men det är ju för att mina erfarenhet av licensspel är så dåliga…

 

[Tant Ragnar]

Jag tror att jag har en ny favoritgenre. Science fiction med en berusande täthet av obekant teknologi, en allmän ovilja mot konkreta förklaringar, komplicerade eller obefintliga handlingstrådar, fragmentarisering och poetiskt eller hårdkokt språk. Det är det som ger mig verklig sense of wonder numera och det är det jag så ofta letar efter i ny science fiction utan att hitta det. Iain M Banks var ju alltid underhållande, och Alastair Reynolds har inte skrivit en dålig bok som jag har stött på, men de har båda en viss långrandighet och vilja att förklara sina världar och plottar.

Inte så Hannu Rajaniemi, och inte så M John Harrison i hans Light-serie (Light, Nova Swing, Empty Space – A Haunting), vilket är vad jag har läst nu. Det andas lite cyberpunk från Gibson, lite posthumanism och storskalig sf från Rajaniemi, lite noirplotter, lite fragmentarisering från Pynchon eller Burroughs. Nova Swing har tydliga blinkningar till Picknick vid vägkanten, Empty Space till The Stars My Destination (om det finns någon motsvarande intertext för Light har jag missat den). Det är poetisk rymdopera som väcker fler frågor än den besvarar. Och vad mer kan man egentligen begära? Böckerna passar definitivt inte alla, men jag tycker att de är extremt bra. Läs!

Det låter helt underbart. Jag kommer att plocka upp den här serien när jag är klar med nuvarande bok (stolthet och fördom). Iain Banks själv tyckte såhär om boken:

This is a novel of full-spectrum literary dominance, making the transition from the grainily commonplace now to a wild far future seem not just easy but natural, and connecting the minimal and the spectacular with grace and elegance. It is a work of - and about - the highest order.

 

[soda]

The Cruel Prince av Holly Black
?/? - Jag har läst en tredjedel bara. Det här är ett "train wreck", Twilight har krockat med Harry Potter. Jag vet inte varför jag vill fortsätta, för det är verkligen inte bra!

The Cruel Prince av Holly Black
2/5 - Det blev inte mycket bättre egentligen, lite spännande kanske. Möjligen riktar sig boken mer till tonårsflickor än medelålders män. ;-)

The Wild Robot av Peter Brown
?/? - Halvvägs igenom denna talbok. Jag vet inte om jag ska fortsätta, för det är helt klart en barnbok. Den hade nog passat bra att läsa för ett mindre barn. Det handlar om en robot på en "öde" ö, där det bara finns djur. Roboten är snäll och hjälper djuren.

Hench av Natalie Zina Walschots (en av få böcker jag konsumerat i år som inte är en talbok)
5/5 - Wow, så bra! Jag är inte ens speciellt förtjust i superhjältesagor. Ett "henchman"-perspektiv i en värld med superhjältar och skurkar. Den är riktigt cool faktisk. Och äcklig. Jag blir lite sugen på hur det hade fungerat att vara just henchmen i ett rollspel.