WRNU:s Bokklubb 2021

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Djurslottet volym #1 och #2 av Xavier Dorison och Félix Delep



Det här är bra! Till och med RIKTIGT bra!

Jaha?
Snabbversionen -> Det här är en kommentar till Orwells Djurfarmen - men på franska och som serie.

I Slottet har människorna sedan länge lämnat djuren ensamma. Nu styr den store despoten ledaren och tjuren Silvio Slottets Republik tillsammans med sin armé av blodhundar och propagandister bland tupparna. Alla andra arbetar hårt, och allt framarbetat hamnar i Centrallagret. Det är lätt att se att en parallell till valfri kommunistisk diktatur. Alltifrån Kambodja, Kina, Sovjet, etc. går hem. Hela historien börjar med att en höna arkebuseras för att hon behållit ett ägg istället för att lämna det ifrån sig. Bara en sån sak.

Då kör vi
Våra huvudpersoner är den ensamstående kattmamman Fröken Bengalore, och hennes närmaste granne och vän, kaninen César. De inspireras av först en gammal gåsmammas brutala arkebusering, och sedan av en kringresande mus teaterföreställning om Gandhi (eller en Gandhi-analog). De börjar därefter med antipropaganda och passivt motstånd mot Silvios regim. Det är en farlig sak att göra, milt sagt.

Först och främst - det här är fantastiskt vältecknat. Det är otroligt bra ansikten på alla djur, och man känner verkligen igen de mänskliga ansiktsuttrycken utan att det förtar de djuriska dragen det minsta. Djuren är ytterst lite antropomorfa - de flesta står inte ens på bakbenen likt Fröken Bengalore på omslag 2. Ändå är kroppsspråk om minspel så bra. Fantastiskt gjort.

Sedan var det storyn - det är en riktigt bra historia. Man får se båda sidorna, de förtryckande och de förtryckta. Det är väl skildrat, även om jag tycker att dekadensen hos Silvio når lite tramsiga nivåer ibland. Men det är bara sällan. Sedan har vi det här med glädjen i kampen, eller snarare glädjen utanför kampen. De moralhöjare de startar och organiserar vid sidan av kampen för att skapa gemenskap och sprida god stämning är riktigt hjärtevärmande. När de svänger loss på dansbanan i volym två, trots att de knappt ätit på flera dagar, gör att det rycker i alla hjärterötter.

Så vad är problemet?
Det finns bara två volymer utgivna på svenska av fyra. Om jag förstått allt rätt är det inte ens fyra utgivna på franska än. :(

Frankobelgarna har inte slutat skapa fantastiska serier bara för att det blivit amerikanska superhjältar som är ballt i mainstream. Jag ser fram emot mer från den världen. Både Albumförlaget och Egmont vågar satsa på sånt som ligger utanför mittfåran och de säkra korten. Låt inte de här gå er förbi. För det här är nog det bästa jag läst från frankobelgiska scenen på jag vet inte hur länge. Antagligen det enda som kommer i närheten av Blacksads storhet. Och det är ett fantastiskt betyg.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Fri Kärlek av Julia Thorell.



Det här är ännu en i kategorin "svensk ung självbiografisk storstadsskildring om personliga svårigheter med relationer och/eller psykisk hälsa, tecknad i 'ful' stil i svartvitt". Så vad gör att den här sticker ut från alla andra? Den här är bra. Tecknarstilen är helt jäkla fenomenal i sin uttrycksfullhet.

Thorell använder verkligen hela mediet för att visa sin huvudpersons känsloyttringar. Hon förvandlas till troll, glider iväg på en gigantisk flotte som ser ut som en Alfons Åberg-helikopter, och rör sig som en barbapappa för att förtydliga känslolivet. Det är inte surrealism, för handlingen går tydligt från A till Ö, med omvägen via lite flashbacks förstås, utan det är i bilden som allt får blomma ut och vara rent associationsdrivet. Det är jäkligt mäktigt, och flera av de större bilderna vill jag beställa som tavla till väggen hemma i vardagsrummet. Ingen realism i onödan, utan känslorna genomsyrar varenda bild. Hur bra som helst.

Handlingen
Det här är egentligen en uppföljare på Thorells tidigare bok Juni, där hon gör upp med sin uppväxt i ett hippiekollektiv. Här är det mer frågan om hur det påverkat henne som ung vuxen, hur hon har svårt att hitta kärleken, lita på att den finns och hur det ska gå framöver. Hon gör slut med sin pojkvän, flyttar till ny lägenhet, sörjer ett dödsfall, och allmänt försöker förstå poängen med kärlek och tvivlet på sig själv. Handlingen flyter fram i ett flöde, utan tydliga tidsmarkörer. Jag känner att det lika gärna kunde vara åttiotal som igår, även om den släpptes 2013.

Även om det är de surrealistiska utsvävningarna som lyfter boken till skyarna, och därmed ställer teckningarna i centrum, är jag inte negativ till handlingen. Det böljande berättandet fångar mig. Stort.

TLDR
Rekommenderad läsning, särskilt för teckningarnas skull.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Det växer av Julia Hansen



Har ni sett TV-serien Sex Education? Om inte - åtgärda omedelbart. Den här serieboken påminde mig om den. Fast istället för att prata om sexualupplysning genom dramakomedi för tonåringar, pratar den här om sexualupplysning genom genren "svensk ung självbiografisk storstadsskildring om personliga svårigheter med relationer och/eller psykisk hälsa, tecknad i 'ful' stil i svartvitt".

Här är allt ställt i hårda rutor, och bara ett ytterst fåtal gånger frångår Hansen formatet 2 x 3 rutor. De flesta bilder är i helbild, vilket tillsammans med rutformatet skapar ett avskalat och närapå sterilt bildspråk. Även om det är karikerade figurer som rör sig i bilderna känns de ofta livlösa och som fotografier, snarare än rörliga bilder. Om det nu går att förstå. Tiden rör sig jämnt och statiskt, platserna är stilla och man känner geografins tyngd.

Men handlingen då?
Det är storyn som är det viktiga här, känner jag. För det är en pedagogisk och allvarlig genomgång av hur det är att göra abort. Två gånger. Inte det medicinska med exakta medicinnamn och sånt där, utan resan runt. Vem som ställer upp och följer med till kliniken, vem som borde hjälpa till efteråt, hur det praktiska med P-piller går till och allt som jag inte fick lära mig på sexualkunskapen. Hansen balanserar utsattheten i abortkliniken med utsattheten kring sitt boende i Sthlm (svart, i kollektiv, hos en riktigt dryg hyresvärd) och sin allmänna ekonomiska situation. Det finns paralleller där som hon försöker lyfta, men utan att lyckas hela vägen, känner jag. Det är mer en vardagsskildring än det kommer upp till en hel kommentar, men bra tankar likafullt.

Vem borde läsa den här?
Jag, när jag var fjorton. Jag hade ingen jävla aning om att det finns så här starka bieffekter av P-piller och hormonspiraler och andra preventivmedel som det pratas om i den här boken. Att gnälla om kondomer är liksom inte ett alternativ, när din partner får blöda i ett år pga. P-stav. Inte konstigt att man lägger av med preventivmedel då, liksom.

Den här boken är kanske lite tung för sexualupplysningen på högstadiet, men jag skulle definitivt rekommendera utdrag ur den till varenda biologilärare jag vet. För det är ett grymt viktigt ämne, presenterat på ett sätt jag nog aldrig sett någon annanstans. Sex Education tacklar ämnet med humor och värme. Hansen tacklar den med brutal diskbänksrealism. Båda rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Ugly av Joakim Lindengren



Gränsen mellan genren Noir och genren Noir-parodi är hårfin för det mesta. Men här tar Lindengren och springer femton varv till och landar i någon sorts absurdistisk djurantropomorf göteborgsnoir i sån galet noirdoftande kläder att jag knappt vet var jag ska börja.

För den som inte vet är Joakim Lindengren skaparen av Kapten Stofil, och har en mycket egen humor. Jag tror Ugly är bättre än allt han gjort hittills.

I mörka toner svagt upplysta av neon och gatlyktor tecknar Lindengren upp ett anakronistiskt Göteborg, där vår huvudperson "Ugly" Mareowl, knallar runt. En problemlösare, privatsnut, vad man nu vill kalla honom. Hans uppdrag den här gången? Hitta ett stulet kylskåp. En historia som leder honom till klubben Black & White (där allt tecknas i svartvitt), vidare till sidekicken Bat-Bat (fladdermusen Olaus som klätt ut sig till BatMan), och vidare till pingviner som sover i kylskåp likt vampyrer i kistor. För att inte tala om resan in på Krakbergs mark - Krakbergarna är så rika att staten låtit dem få ett specialavtal på dygnet. Det är alltid natt.

Dialog och berättarröst är helt underbart galna. Det finns fler citerbara oneliners än fungerande repliker. "Min sekreterare, Buzz, jobbar bara halvtid. Men det kompenserar han genom att skriva dubbelt så fort". Flera av birollerna pratar redig götebôrsska, och/eller är antropomorfer vi sällan ser - fiskar, valar, insekter. Motorcykelgänget Bonehead MC består av skelett. Alla pratar om vitvaror med samma allvar som Sam Spade pratar om damer, pengar och whisky, och tecknas ursnyggt i vackert utnötta färger på samma sätt som om allt var på blodigt allvar.

Jag älskar Lindengrens humor. Är du det minsta intresserad av Lindengren sedan innan, eller av noir är det här en given läsning. Jag känner att jag skrattat så jag blivit harmynt.

Men det blir ändå bättre i nästa bok.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Ugly: Pungdjävlar av Joakim Lindengren.



Den här gången drabbas Ugly av ett svårare fall - ett helt kvarter har försvunnit. Som om det inte vore nog hade hans polare, pungjävlarna i punkbandet The Bollocks, sin replokal i källaren där. Som om inte det heller vore nog är det EDDIE MEDUZA TECKNAD SOM EN RIKTIG MEDUSA MED ORMHÅR som är hyresvärd och därmed hyr in Ugly för att hitta det försvunna kvarteret. Och det blir galnare ändå.

Det går liksom inte att sätta ord på hur kul många av situationerna här är - när Ugly går på teater för att se Hamlet och alla skådisar är ödlor beväpnade med ordvitsar på ödletema: "Att varan eller inte varan, det är frågan". Eller när han träffar pastorn Stören Kirkegaard, som jobbar i Fiskkyrkan.

Jag tänker inte säga mer om den här nu, för den blir ännu mer absurd än den förra. Och jag älskar det av hela mitt hjärta. Hoppas Kartago fortsätter ge ut femtioelva Ugly-album till. Minst.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Bad Weekend av Ed Brubaker och Sean Phillips



Jag har tjafsat nog om hur bra jag tycker radarparet B&P är redan. Här får man mer av samma pulpiga noir som vanligt. Men den här gången är insatsen lägre, och jag tror det är en personligare grej för B&P. Det handlar nämligen om serier.

Det är nittiotal. Det regnar (inte). Vår huvudperson Jacob får jobb att valla sin gamla arbetsgivare, tecknarlegenden Hal Crane, runt ett nördkonvent. Se till att han är på plats på den paneldebatten så dags, sedan autografer där, och på kvällen stora galamiddagen, och allt annat. Runt honom vimlar det av namn och ansikten på seriemediets storheter.

Men naturligtvis är det inte så enkelt. Crane saknar pengar och måste sälja fejkade orginal, fulkopierade animationsceller och allt annat för att få in snabba cash. När han får nys på att hans gamla opublicerade serie från sextiotalet kan finnas i stan, blir det en jakt med dragen pistol och inbrott på schemat.

Det här är knutet till Criminal-storyn, och Ricky Lawless (huvudpersonen i Cruel Summer) dyker upp i en biroll. Men det är en liten del av handlingen, och så gott som allt rör sig runt Crane, Jacob och deras gemensamma desillusionerade tankar om seriebranschen.

TLDR
Som allt annat av B&P är det här riktigt bra och läsvärt. Inte riktigt den enorma verkshöjd som Last of the Innocents och Cruel Summer, men gillar man B&P bör man läsa den här. Deras lägstanivå är galet hög.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Smutsig svart sommar av Anders Fager och Daniel Thollin



Nu ska jag vara motvals. Jag gillar inte Svenska Kulter. Det är något med Anders Fagers språk som bara inte funkar för mig. Lägg på ett ofta elakt ämne där man inte har någon att vare sig heja på eller förfasas över när det går dåligt för, och jag blir mer uttråkad av skräcken än rädd. Eller fascinerad av splattern.

Här har Fager och Thollin tagit några av novellerna i Svenska Kulter (reservation för att det var ett tag sedan jag läste förlagan) och gjort serie av. Novellerna är utbyggda och lite mer ihopsvetsade än jag minns dem i bokversionen. Thollin är riktigt bra på att teckna lovecraftskt. Blod, våld och onda ögon. Bra grejer. Många suggestiva skuggor och de skarpa linjerna med lite Jeff Lemire över sig passar bra till skräck. Många karaktärsdesigner är riktigt bra mardrömsfoder.

Det är inte Thollin som är problemet här, utan det är texten. Jag blir inte rädd, skrämd, förfasad, panikslagen, eller ens äcklad. Jag rullar mest med ögonen när vi får se splatter i närbild, eller när huvudpersonerna visar sig vara skurkar. Det är svordomar och förtryck överallt utan att det ger något. Jag får känslan av en person som vill vara edgy, men inte lyckas. Det är för mycket av allt, och ingenstans att landa och hitta en kontakt med karaktärerna. Utöver den lilla intronovellen på stenåldern tror jag inte jag kan komma på en enda person i boken jag får sympati för. Alls.

Så nä, den här kan man hoppa över. Fager har skrivit bättre grejer än så här. Mycket bättre.
 

Vimes

Sillkung
Joined
15 Jun 2000
Messages
12,089
Jag läste: The Bell Jar av Sylvia Plath och Svält av Knut Hamsun. Båda böckerna handlar om människor i krig mot sig själva och samhället och dess förväntningar. Jag gillade båda!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Det finns ingenstans att fly av Ester Eriksson



Olivia Eriksson åker in på sluten psykvård. Det här är historien om hur det är där, och hur hon kommer ut. En skildring, snarare än en kommentar eller utbildning.

Det här är ännu en av Kartagos serieböcker i genren "svensk ung självbiografisk storstadsskildring om personliga svårigheter med relationer och/eller psykisk hälsa, tecknad i 'ful' stil i svartvitt". Men Eriksson använder det svartvita vackert, bryter av med färg här och där, och är ruskigt bra på bildkomposition och sid-dito. När huvudpersonen mår som sämst vrider hon till med närapå kubistiska läsningar i konsten för att få till det hela. Ögon som inte sitter där de borde, korridorer där man ser olika vinklar samtidigt, etc. Rätt ballt.

Men det är inte en bok jag rekommenderar. Den är mörk så det skriker om det. Det känns som om det är en del av terapiarbetet att berätta om de fyra självmordsförsöken och de långa tomma timmarna på anstalt i serieform, snarare än att det är viktigt att den läses.

Så läs om ni behöver. Eller låt bli. Erikssons Augustpris (för en helt annan bok) gör nog att hon inte behöver bry sig om vad några nördar tycker på ett rollspelsforum. :)
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst 450 sidor av Order of the Stick av Rich Burlew och jag tänker läsa mycket mer.

Är det någon här som inte läst Order of the Stick? Om nej, åtgärda. Kan vara den finaste rollspelshumor som gjorts på internet. Även om man får stå ut med streckgubbar och alldeles för tunga pratbubblor, är det ofta fantastiskt roligt. Nu börjar det dessutom närma sig slutet, nästan tjugo år och över 1200 sidor efter att den började.

Överraskande bra karaktärer och drama, med tiden riktigt bra och intressanta val i hur sidorna designas, och förvånansvärt kul i alla typer av humor Burlew blandar. Det finns skämt jag skulle vilja stryka, men de är få och sällan i vägen.

Rekommenderas varmt. Jag är genuint överraskad över att den håller sedan jag lade ner läsningen för tio år sedan.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,184
Location
Rissne
1618172350813.png

Jag blev klar med Tiamat's Wrath igår kväll. Näst sista boken i The Expanse; sista boken som kommit ut. Så nu måste jag tydligen vänta tills i… november? …med att få en fortsättning.

Nå; den här tyckte jag om. Väldigt lite av det vattentrampande en del tidigare böcker lidit av; vi börjar närma oss seriens slut nu och det märks. Inte för att det hindrar författarna från att introducera nya karaktärer såklart, men storyn handlar nu mer om de lite större politiska skeendena (och då inte bara återvändsgränder som Marco fucking Inaros) och framför allt om den stora metaplotten.

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om den här, annars. Mer Expanse. Gillade man de tidigare böckerna gillar man nog den här.

Nu ska vi se vad jag ska sysselsätta mig med fram till november…
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Ivalu av Morten Dürr och Lars Horneman



Det här är en dansk historia om nutida Grönland. Ivalu är namnet på vår huvudperson Pipaluks storasyster, som försvunnit. Parallellt med att Pipaluk förbereder sig för drottningens besök i den lilla byn där de bor letar hon efter sin storasyster.

Det här är en vansinnigt vacker bok. Det är sällan fler än fyra rutor per uppslag, och det är nästan fler bilder som täcker hela uppslag än inte. De flesta visar den den väldiga och vackra miljön runt grönländska kusten. Silltärnor, isflak, låga kullar och gröna dalar. Men också ensamhet och utsatthet.

Handlingen är ytterst sparsmakat berättad. Det är få uppslag med fler än fem repliker. Knappt en enda pratbubbla i hela boken. Men den handling som finns är otroligt tragisk och hemsk. Även om tecknarstilen ser ut som barnserie är det verkligen inget att sticka i händerna på barn.

Gillar du vackra landskapsvyer och känner du att du mår för bra idag? Då är det här boken för dig.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Återvinningscentralen av Ulrika Linder



En putslustig vardagsnära kåseribok. Linder jobbar på en återvinningscentral i Örebro och tecknar en blandning av förmaningar om återvinning och lustiga anekdoter om vad som händer på jobbet. Alltifrån folk som blir olika typer av förbannade till de som lämnar in koncentrerad cyanid och/eller sprängdeg.

Karikerade teckningar blandas med fotografier på de mest udda fynden och lämningarna.

Helt okej småfnissig förströelseläsning. Passar som dassbok.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har också läst ikapp hela Order of the Stick av Rich Burlew

I skrivande stund 1231 sidor, men egentligen mycket mer eftersom många är dubbel eller till och med trippelsidor.

Som jag skrev där uppe när jag bara läst 450 sidor, det är antagligen den bästa rollspelshumor som finns på nätet idag. Rekommenderas varmt. Det blir bara bättre ju längre tiden går.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,857
Jag har också läst Återvinningscentralen av Ulrika Linder.

Jag tyckte det var ett stycke mycket charmig folkbildning och rekommenderar den varmt till alla som genererar sopor av något slag. Kan gott läsas en gång i halvåret och lånas ut till andra mellan gångerna.

Fyra torra krokodilskinn av fem möjliga.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Den Mörka Sidan av Sylvain Runberg och Olivier Martin



Det här är två volymer manga om japansk företagskultur i Tokyo, gjord av en belgare och en fransman. Och det funkar. Boken vann till och med silver på International Manga Award i Japan.

Text
Det handlar om en man och en kvinna - en högt strävande man (Okada) som är företagets största stjärna, och den kvinna (watanabe) han har en affär med. Varje kväll i sitt kapselhotell ringer han hem till fru och barn i staden på landet, och pratar om hur trist det är att han inte kan vara med dem. Watanabe reder ut sina föräldrars skilsmässa och sin fars alkoholism, samtidigt som hon uppenbart är för fäst vid Okada, och hennes vän försöker avråda henne från att söka en framtid med en gift man.

Dramat kretsar kring deras plats på kontoret och relationen mellan dem och deras kollegor. Samtidigt finns det något som inte stämmer i Okadas bakgrund, och när han slutar umgås med Watanabe samtidigt som han börjar besöka en ny kvinna tar dramat fart. Allt slutar på en ordentlig twist.

Bild
Det här är vackert. Svartvitt i gråskala, med en teknik som jag lärt mig heter lavering. Det är en teknik där tusch eller akvarellfärg glider över och får flyta loss för att forma skepnader och stämning. Gudomligt effektivt här för att skapa känslan av storstad med smog, smutsighet, och att man inte sovit ordentligt. Det gör att det ständigt känns lite drömlikt och osäkert, allt man ser. Men de hårda linjerna är fantastiskt välgjorda de med, och jag blev aldrig förvirrad över vilken karaktär som var vem, som det ofta kan bli i mer generiskt tecknad manga. Olivier Martin ska jag leta reda på fler verk av.

Martin använder också ett berättarspråk som känns manga. Många rutor som sätter stämning, och fyller ut för att sidorna ska andas och bara ...är. Det är riktigt fint. Det gör också att jag funderat en hel del på det @Rickard brukar prata om, dramateorin om fyra akter (Kishōtenketsu) och jag vete fasen om det inte går att använda den här. Introduktion, fördjupning, förändring, avslutning. Det känns som om det passar bättre än den västerländska treaktaren.

Totalt då?
En klar rekommendation om du vill ha en lågmäld och tragisk drama med välskrivna karaktärer, eller bara gillar bra vuxen manga med ett tydligt slut.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst En ohelig allians av Daniel Thollin



En karolin vid namn Drake hittar hemska bevis på att hans far är förrädare när han gräver i en samling papper när Karl XII intar Krakow. Tillsammans med en vän deserterar han och reser hem till Sverige för att konfrontera sin far. Men så enkelt är det inte, för naturligtvis är det Cthulhu och Den Gula Kungen som hägrar i bakgrunden, det är ju ändå Daniel Thollin.

Thollin kan sina grejer när det gäller bilden. Han konstruerar riktigt bra sidor, och galet bra skräckstämning när det behövs. Jag får känslan av obehag så gott som hela tiden Thollin vill leverera det. Miljöbilderna är också riktigt bra, och det är tydlig skillnad på landsbygden i Polen och i Sverige. Det känns som riktiga platser och verkliga hus. Jag gillar't.

Men texten är inte lika hundraprocentig. Det beror på två saker - monologen och stressen.

Av någon anledning har Thollin valt att de små textrutor som ständigt följer Drake genom serien inte ska vara en inre monolog, som det så ofta är i andra serier. Det är istället en objektiv berättarröst, som pratar om Drake i tredjeperson, ett grepp som jag inte sett utanför barnserier på jagvetintehurlänge. Det förtar mycket, särskilt som det här hade passat perfekt som tillfälle att ge Drake mer personlighet och inre liv.

Stressen sitter nästan uteslutande i första akten. Resan går ohyggligt fort, och vi är alldeles för fort tillbaka i Sverige och hos Drakes far där allt är fel och skevt och skräckinjagande. Här hade allt behövt andas efter den dramatiska starten. Varför kunde inte våra huvudpersoner prata om vart de skulle på vägen, och visa oss Drakes glada barndom? Det hade behövts, både för att vi skulle få kontrasten mot vad som väntar därhemma, och för att vi skulle känna att resan tog tid. Två sidor? Kanske lite mer. En bild i glada färger av hemmet kunde sedan dras parallell till där man ser förfallet och problemet när de återvänder. Nu är det bara det trasiga vi ser. Trist nog.

Men det är en bra serie ändå, trots att jag har de två stora problemen med albumet. Jag hoppas få läsa mer av Thollin framöver. Gärna om Drake dessutom.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Michigan: on the trail of a war bride av Julien Frey och Lucas Varela



Det här är en seriebok om kulturkrock och om andra världskriget. I nutid följer vi författaren när han reser med sin fru till Michigan och hälsar på amerikasläkten, och i dåtid följer vi Odette, som utvandrade från Frankrike efter kriget då hon gift sig med en amerikansk soldat. De båda historierna växlar fram och tillbaka under bokens gång, och kulminerar när den över åttio år gamla Odette berättar historien om sitt liv för Julien.

Nutidshistorien är inte så intressant förrän vi träffar den gamla Odette igen. Tyvärr. Gnabbande mellan amerikaner och européer om skillnader i vapenlagar och skattesatser och så vidare har vi sett hundratals gånger förr. Här kommer inget nytt fram. Ingen av karaktärerna i nutid är heller så intressant att de bär storyn.

I dåtid är det däremot klart intressantare, och det känns som om de borde lagt allt krut här. Odette träffar sin man i Paris, där hon jobbar som servitiris. Hennes familj ägde egentligen ett eget brasserie i en stad långt upp i norra delen av landet, men på grund av kriget blev de av med det. Hon jonglerar sina känslor, sin osäkerhet på Amerika, sin brors negativitet och sina föräldrar på mycket intressanta sätt. Hennes ensamhet när hon kommer till Michigan själv eftersom hennes man fått förlängd tjänst är tydlig, och när hon försöker bli vän med sin svärfamilj är nervositeten så tät att man kan skära i den med motorsåg. Här är hjärtat i berättelsen.

Tecknarstilen är något naiv och tydligt belgofrank. Enkla och något karikerade karaktärermot en väldigt väldetaljerad och seriös bakgrund. Titta på omslaget, så förstår ni vad jag menar - till och med Odettes kappa är mer väldetaljerad än hennes ansikte. Inget dåligt, men heller inget speciellt, tyvärr.

TLDR
Även om jag inte kan peka på något dåligt är det också svårt att peka på något genuint bra. För mycket seg nutid drar ner helheten och saboterar för den välskrivna dåtiden. En svag rekommendation.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,535
Jag har läst Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri



Någon som inte hört talas om den här? Bra. Rekommenderas varmt, trots att den är fruktansvärt daterad idag. 2003 är verkligen en annan tid. Paraboler, nokiatelefoner, videoapparater, stämpelkort i tunnelbanan, Vem vill bli miljonär och Robinson på TV, och så vidare. Jisses.

Men allvarligt talat. Läs den. Bra grejer.
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,421
1618573645256.png

Château vadå.
Kicken i ändan jag behövde för lite mer medvetenhet kring mina buteljer. Anti-vinsnobberi-snobberi, lobbyingilska, konsumtionshetsvrede, systembolagströtthet, alternativlycka.

Så.
 
Top