Det stora facitdilemmat

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Början av Matrix måste helt enkelt skrivas om för rollspel. Som filmen gör det funkar inte alls i rollspel - samtliga kardinalsynder begås ju: Neo har inga val utan bara följer med medan SLPer som Trinity spelar äventyret.
Förutsatt att vi pratar traditionellt standardrollspel. Men rollspel innebär ju massor av möjligheter. Det skulle gå alldeles utmärkt att spela Matrix med Neo i huvudrollen i ett spelledarlöst spel där alla spelare har berättarauktoritet. Man ska akta sig för att tänka att allt rollspel måste fungera som D&D. Och Ento försöker ju att göra något annorlunda. Så den här kritiken tycker jag faller.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Förutsatt att vi pratar traditionellt standardrollspel. Men rollspel innebär ju massor av möjligheter. Det skulle gå alldeles utmärkt att spela Matrix med Neo i huvudrollen i ett spelledarlöst spel där alla spelare har berättarauktoritet.
Kan du berätta mer om hur du ser att ett sådant upplägg skulle se ut? Jag upplever när jag samberättar att ungefär 80-90% av alla storys blir ganska till rätt rejält meh, men gillar det massor ändå då vissa av de kvarvarande procenten blir bloody awesome.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Kan du berätta mer om hur du ser att ett sådant upplägg skulle se ut? Jag upplever när jag samberättar att ungefär 80-90% av alla storys blir ganska till rätt rejält meh, men gillar det massor ändå då vissa av de kvarvarande procenten blir bloody awesome.
Kan tänka mig flera scenarier:
  • Som en uttalad tanke från första början att världen är något annat än den verkar, men att exakt hur är vad som upptäcks genom spel. (Matrix, Kult, American Gods, etc.) På vilket sätt är världen annorlunda den här gången?
  • Som konsekvens av att någon väljer att eskalera en scen. Från följ kaninen hela vägen till röda eller blå pillret. I rollspel kan ju någon lika gärna välja "fel" piller trots allt. Men det är ju en eskalering av "reveals" som går från omg världen är ett datorprogram till jag är den utvalde.
  • Som genomförande av att utforska filosofiska teorier, på det sätt Matrix kan anses vara (och väl säkert är på en ren manusnivå).
Sen vet inte jag om det är vad @Genesis kommer svara. Men det finns ju många olika sätt att utforska liknande premisser. Det häftiga med samberättande blir ju i så fall att det kan bli lite vad som helst genom spel, snarare än "såhär gjorde vi Matrix". För Matrix finns ju redan.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Kan tänka mig flera scenarier:
  • Som en uttalad tanke från första början att världen är något annat än den verkar, men att exakt hur är vad som upptäcks genom spel. (Matrix, Kult, American Gods, etc.) På vilket sätt är världen annorlunda den här gången?
  • Som konsekvens av att någon väljer att eskalera en scen. Från följ kaninen hela vägen till röda eller blå pillret. I rollspel kan ju någon lika gärna välja "fel" piller trots allt. Men det är ju en eskalering av "reveals" som går från omg världen är ett datorprogram till jag är den utvalde.
  • Som genomförande av att utforska filosofiska teorier, på det sätt Matrix kan anses vara (och väl säkert är på en ren manusnivå).
Sen vet inte jag om det är vad @Genesis kommer svara. Men det finns ju många olika sätt att utforska liknande premisser. Det häftiga med samberättande blir ju i så fall att det kan bli lite vad som helst genom spel, snarare än "såhär gjorde vi Matrix". För Matrix finns ju redan.
Jo, men det är där "problemet" ligger (om man nu över huvud taget ser det som ett problem). Det blir inte Matrix. Det blir endera Matrix-blask eller en bra Matrix-inspirerad historia. Det är bara genom de rätta, coola valen som berättelsen blir bra. Ta fel piller precis som du säger.

Det går, men det blir inte alltid eller ens ofta bra. För mig. :)
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Kan du berätta mer om hur du ser att ett sådant upplägg skulle se ut? Jag upplever när jag samberättar att ungefär 80-90% av alla storys blir ganska till rätt rejält meh, men gillar det massor ändå då vissa av de kvarvarande procenten blir bloody awesome.
Upplägg och upplägg. Jag sätter en scen med en uttråkad kontorsråtta. Sedan sätter du nästa scen, i vilket han blir hackad och ser ett mystiskt meddelande. Ento sätter scen tre, bygger vidare på grejen om den vita kaninen, och introducerar en person med en tatuering. Sedan min scen, och jag hittar på Trinity, och etablerar att Neo själv är en superhacker. Och så vidare. Vet inte riktigt vilket "upplägg" det innebär. Vi sätter scener och hittar på skit efterhand.

Vi körde en liknande berättelse i Hantverksklubben. Första scenen introducerar en kantonesisk bondtös på typ 1800-talet. Nästa scen attackeras hennes by av pirater och hon tillfångatas. Sedan får hon höra att piraterna har en tradition att om en fånge utmanar den som tagit hen till fånga i en envig och vinner, får hen ersätta piraten ifråga i besättningen. Hon gör detta, och när hon ska välja vapen ligger där en mystisk svart kniv. Alla piraterna undrar vad tusan den gör där, men hon tar den, och använder den för att besegra sin motståndare. Snabbspola ett antal år och hon är havets skräck, och hennes svarta kniv är legendarisk. Och så vidare, vi introducerar en holländsk piratjägare som blir besatt av kniven, och en massa mer ståry på detta. Hade det varit en spelledare och en spelare som bara spelar kvinnan så hade ju detta varit tokrälsat. Men eftersom det inte fanns någon spelledare och eftersom vi turades om att spela huvudpersonen så hade vi alla en massa kreativ frihet att hitta på saker och dra iväg berättelsen åt et intressant håll. Alla spelare var fria, även om huvudpersonen skjutsades runt och inte hade någon agens i början av berättelsen. Noll problem.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Jo, men det är där "problemet" ligger (om man nu över huvud taget ser det som ett problem). Det blir inte Matrix. Det blir endera Matrix-blask eller en bra Matrix-inspirerad historia. Det är bara genom de rätta, coola valen som berättelsen blir bra. Ta fel piller precis som du säger.

Det går, men det blir inte alltid eller ens ofta bra. För mig. :)
Matrix är konsekvensen. När vi börjar spela har vi ingen aning om vad det ska bli. Hade vi hittat på att den vita kaninen leder till ett hackerkollektiv istället så hade det varit en berättelse om hackers och alla maskingubbar och kungfufajter hade aldrig funnits. Det hade blivit en annan, helkul berättelse.

EDIT: Det finns alltså inget fel piller. Oavsett vilket piller man tar så blir det en cool berättelse, men det blir en helt annan berättelse. Att försöka tvinga in det så att det blir Matrix i alla fall är ju rakt av rälsning, och det funkar illa med samberättande.

Detta är en jätteintressant diskussion, men sjukt OT i den här tråden. Jag talar gärna om det i en annan tråd, dock!
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Det blir inte Matrix. Det blir endera Matrix-blask eller en bra Matrix-inspirerad historia.
Om en vill ha The Matrix så finns den ju på Netflix när som helst. Rollspel har ju styrkan att kunna bli en ny upplevelse varje gång vi spelar. :)

Dessutom VÅR upplevelse och ingen annans.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Upplägg och upplägg. Jag sätter en scen med en uttråkad kontorsråtta. Sedan sätter du nästa scen, i vilket han blir hackad och ser ett mystiskt meddelande. Ento sätter scen tre, bygger vidare på grejen om den vita kaninen, och introducerar en person med en tatuering. Sedan min scen, och jag hittar på Trinity, och etablerar att Neo själv är en superhacker. Och så vidare. Vet inte riktigt vilket "upplägg" det innebär. Vi sätter scener och hittar på skit efterhand.

Vi körde en liknande berättelse i Hantverksklubben. Första scenen introducerar en kantonesisk bondtös på typ 1800-talet. Nästa scen attackeras hennes by av pirater och hon tillfångatas. Sedan får hon höra att piraterna har en tradition att om en fånge utmanar den som tagit hen till fånga i en envig och vinner, får hen ersätta piraten ifråga i besättningen. Hon gör detta, och när hon ska välja vapen ligger där en mystisk svart kniv. Alla piraterna undrar vad tusan den gör där, men hon tar den, och använder den för att besegra sin motståndare. Snabbspola ett antal år och hon är havets skräck, och hennes svarta kniv är legendarisk. Och så vidare, vi introducerar en holländsk piratjägare som blir besatt av kniven, och en massa mer ståry på detta. Hade det varit en spelledare och en spelare som bara spelar kvinnan så hade ju detta varit tokrälsat. Men eftersom det inte fanns någon spelledare och eftersom vi turades om att spela huvudpersonen så hade vi alla en massa kreativ frihet att hitta på saker och dra iväg berättelsen åt et intressant håll. Alla spelare var fria, även om huvudpersonen skjutsades runt och inte hade någon agens i början av berättelsen. Noll problem.
Fast jag tycker inte att det är samma sak. Att ett samberättande kan bli Matrix, att det inte är inlåst, betyder inte att det blir Matrix. Det kan lika gärna etableras att Neo är hemligt kär i sin moster Mavis och hackaren har snott bilderna på henne som han tagit i smyg.

Men skit samma, vi har pratat om detta massor och jag nöjer mig egentligen i stället med att vara glad att det finns spelstilar för alla. :) Jag fiskar som vanligt egentligen mer efter tekniker för att verkligen spela något som de facto blir episkt som Matrix. För mig blir samberättande sällan det, men jag gillart ändå för i bland blir det precis så där awesome.
 

CapnZapp

Myrmidon
Joined
3 Apr 2008
Messages
4,015
Här är en annan idé: Gör överenskommelsen uttalad så ofta som möjligt.

Jag älskar ju precis det där som du hatar; det jag kände direkt när du beskrev D&D-kampanj där det visar sig vara rymdskepp var "wow! coolt! Det hade jag velat köra som spelare!"

Dilemmat blir hur man säkerställer att man bara har spelare kring bordet som gillar sånt.

Mitt "knep" där är helt enkelt någon gång prata med sin ordinarie spelgrupp om vad de tycker om "sånt". Inte direkt inför den kampanj där man tänkte göra det, för att avslöja grejen skulle göra den helt meningslös, men kanske 1-2 kampanjer i förväg. Eller som allmän diskussion när man pratar rollspel. Eller innan man bestämt vilken kampanj eller spel man ska köra.

Jag tycker överlag att man som spelgrupp ska snacka ihop sig om vad man gillar, inte gillar, absolut avskyr etc. Man kan använda sig av exempel etc.

Att spela The Matrix som någon annan än den som blir uppväckt och får upptäcka hela den här nya balla världen känns för mig verkligen aptråkigt. Trinity och de andra som redan vet allt, vad är det för kul att vara dem?
Absolut. Det är ju när spelledaren - överförtjust i sin egen idé - rejält överskattar hur roligt spelarna tycker idén är (ur deras perspektiv) som det blir pannkaka.

Så kommunikation är key. Men första steget är att vara medveten om detta (jag kallar det "det oskrivna kontraktet") som spelledare. Det är ju när du *inte* är medveten om detta som det slutar som i första meningen. Är du medveten har du en nödvändig men inte tillräcklig ingrediens för att få en bra upplevelse (utan att bara tursamt ramla över den).

Klart man vill spela en Matrix-värld som "ny". Det gäller ju helt vanlig standard 1A fantasy med. Varför komma från den stad kampanjen startar i - det förhindrar ju bara min karaktär att ställa de grundläggande frågorna jag som spelare kanske kommer på. Här var dock diskussionen hur långt det är okej att gå för att vilseleda spelarna så kampanjknorren verkligen funkar.

Det kan vara okej att gå väldigt långt, men det beror som sagt på spelarna. Svaret blir därför "så långt som du fortfarande har spelarna med dig". Men det är alldeles för vanligt SL bara utgår från att spelarna gillar läget (ååå där är vi tillbaka i det oskrivna kontraktet!)

Sedan kan man ju även fundera över om knorren verkligen är värd allt hysch hysch. I Matrix fall: som en huvudkomponent i en två timmar lång film, absolut. I en 60+ sittningars kampanj? Kanske inte...
 

CapnZapp

Myrmidon
Joined
3 Apr 2008
Messages
4,015
100%!

Det absolut roligaste jag haft med Call of Cthulhu var med en grupp som hade noll bekantskap med Lovecraft eller Cthulhu Mythos. Vi spelade Beyond the Mountains of Madness helt förutsättningslöst. Ingen av dem klagade på att det blev skräck när det utlovats Antarktisexpedition, i slutänden.
Trevlig anekdot. Hoppas du inte menar att antyda att det alltid är grönt ljus bara för att det funkade bra en gång för dig...? :)
 

CapnZapp

Myrmidon
Joined
3 Apr 2008
Messages
4,015
Har aldrig spelat eller varit SL i något relaterat till Lovecraft. Hade blivit överlycklig om jag blivit ”vilseledd” till att delta i en ”vanlig” Antarktis-expedition för att sen möta saker hämtade ur Lovecrafts verk!
Kan ju säga (off topic) att skaparna av Lovecraft Country teveserien drog lite av en bait and switch.

De lovade säkert ingenting, men flera av mina kompisar förutsatte Lovecraftiansk mys-skräck.

Jag klarade av att ställa om och gilla vad vi faktiskt fick (skarpt dessutom), men det gjorde inte alla jag känner...

Ett exempel på en "spelledare" (läs showrunner) som lovade en sak bara för att leverera en annan.

Att sedan detta bara var att följa poängen med bokförlagan är ju en annan sak. Det är ju ingen som har koll på vad tv baseras på... ;)
 

CapnZapp

Myrmidon
Joined
3 Apr 2008
Messages
4,015
Hade tvärtom fungerat då? Det blir skräck! Twist: nej det är en helt vanlig Antarktisexpedition!
Precis :)

"Du hör underliga sugande ljud från källaren"

"Jag går dit ensam, enbart iklädd en handduk, utan att säga till någon vart jag går!"

"Det är en pump som krånglar. Utan utrustning kan du inte fixa den."

"Hmmm... kanske tentaklerna inte hittar mig. Jag provar banka på rören."

"Leif dyker upp och ber dig sluta slamra. Och dra på dig overallen."
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Trevlig anekdot. Hoppas du inte menar att antyda att det alltid är grönt ljus bara för att det funkade bra en gång för dig...? :)
Lätt att det alltid är grönt ljus! Jag hade inte fortsatt spela rollspel så länge som jag gjort om det alltid innebar samma förutsägbara underhållning.

Sen finns det inget som tvingar dig att hålla med om det.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,480
Location
Kullavik
Det blir ju ingen upplösning? Det är ju det som är poängen med scenariot? Det spelar ingen roll om de är ense, oense, likgiltiga eller ens fabricerar bevis efter tre timmar. Det finns ingen gärningsman, inte ens ett brott, och det blir ingen dom. Spelet slutar ju bara.

Jag skulle nog tycka att det är lite otillfredsställande (snarare än ångestskapande) både som spelare och SL.

//EvilSpook
Fast, det är ju fortfarande ett material man lämnar in till åklagaren med vem man anser är gärningspersonen (eller eventuellt personerna). Om spelarna inte kan samsas om en teori så är det ju en del av spelet även om ingen får veta vad som händer efter att åklagaren tagit del av resultatet.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,480
Location
Kullavik
Uppgörelse på parkeringen, vid midnatt? Skulle ju gå att skriva med rena grader för poliserna om det behövs, så finns det något att falla tillbaka på om det uppstår tvistemål.
Tänker även hur "slutscenen" är tänkt. Är det bara en framställan av RP´s (spelarnas) teori, eller blir det någon avslutande sammanfattning där SL beskriver något om vad som händer sen. Om gärningspersonen fälldes eller ej (beroende på hur bra framställan blev), vilket straff som utdömdes, om någon av de försvunna kanske dök upp igen (döda eller levande) etc etc... ?
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Tänker även hur "slutscenen" är tänkt. Är det bara en framställan av RP´s (spelarnas) teori, eller blir det någon avslutande sammanfattning där SL beskriver något om vad som händer sen.
Jag vill egentligen helt undvika att ha en epilog, så det första alternativet. Spelarna presenterar sin slutgiltiga teori och pekar på underlaget för det längs vägen. Personen/-erna hamnar under åklagarens ansvar. Sen är scenariot slut.

Spelledaren vet som sagt inte mer än spelarna, egentligen. :)
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
1623454279588.png

Här är ett av de första testuppslagen som skrevs. Har ändrats lite sen dess, men i stora drag är det likadant fortfarande. Varje misstänkt har framförallt ett beteende definierat. Alla tre nekar eller undviker helt sonika att svara (som Donovan). När anhöriga, mamman, kanske vänner eller grannar, sedan kontaktas så kommer det skapas fler frågetecken. Så, Donovan var inte alls särskilt populär som liten... Ljuger han om något annat också? Etc.

Temat med att använda blickar kändes som en intressant grej, eftersom ögonen ju skall vara själens spegel. Något som inte alltid gäller psykopater.

(Donovans inspirationsförlaga är Ted Bundy, precis som scenariots titel är tagen från ett citat av Ted Bundy.)
 
Last edited:

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,666
Nu är det kanske ryckt ur sitt sammanhang men är det tänkt att de inte ska tala om fallen alls? Eller kommer det i annat material? Om inte skulle jag spontant känna att jag skulle ha svårt att SLa det. De flesta har ett behov av att förklara sig även om förklaringen är banal och lögnaktig - "jag var hemma hela kvällen" eller "en okänd kvinna gav den till mig på stan". Ska SL improvisera fram sådant?
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
De flesta har ett behov av att förklara sig även om förklaringen är banal och lögnaktig
Det är ju detta som inte riktigt stämmer med många typer av psykopater. Just Donovan pratar mest om annat. :)

Det finns dock lite specifikt material också, beroende på misstänkt. Undanflykter från arresteringstillfället och liknande. Men på det stora hela är de misstänkta inte särskilt hjälpsamma.
 
Last edited:
Top