Kampanjen är död, länge leve kampanjen

[Genesis]

Du missförstår mig, eller missade att läsa att jag skrev att bryta mot sin övertygelse är syperviktigt för bra drama. Men att jag föredrar att det sker just organiskt, och inte framtvingas pga av en yttre omständighet. Yttre som i utanför det som sker i faktiskt spel, oavsett om detta är SLs prepp eller annan spelares infall. Det innebär inte att man ska motsätta sig yttre omständigheter, men just det där ögonblicket där allt ställs på sin spets är den heliga graalen för mig och då gäller spelarens integritet framför allt annat.

Nu sker ju detta alltid på grund av sånt som sker i spel. Men för mig är det superstor skillnad på vad som sker I spel, i interaktionen mellan rollfigur, setting och SLPs och sådant som sker utanför den fiktiva världen.

Vet inte om jag lyckas sätta ord på detta på ett begripligt sätt

Men jag pratar absolut inte om att slaviskt följa den RP man skapat och inte vika. Absolut verkligen inte.

Gäss, jag tror vi förstår varandras ståndpunkter. Bra diskussion!

 

[Bifur]

Det här är varför jag blivit mer och mer nyfiken på mer holistiska system för att skapa grupper istället för bara enskilda rollpersoner. Det här problemet är ju återkommande för spel där spelledarens eventuella avsikter och olika spelares idéer faktiskt kan krocka med varandra. Eller om deltagarnas idéer om vad som utgör ramverket är väldigt varierade i ett mer samberättat spel med lösare tyglar.

Absolut kan ramverk för gruppskapande hjälpa till men jag ser det nog mycket som en inställningsfråga och något man förhoppningsvis lär sig av erfarenhet som spelare.

För att knyta an till @Måns och @Genesis diskussion så kan så klart RPns val få trumfa äventyret (oavsett hur löst det är i kanterna) och det går ofta att hitta bra vägar vidare trots en initial konflikt - men blir den sortens motsättningar standard blir det snabbt svårt att skapa en gemensam riktning.

 

[EvilSpook]

Tycker den här diskussionen om vad rollpersonen ”skulle eller inte” är intressant. För mig går den också lite in i fail-forward tanken, som jag inte egentligen gillar. Det verkar som om många i de här lägena kör fast och så går spelet sönder.

Jag är mer inne på Genesis linje att det skapar mer drama, minskar förutsägbarheten, ger möjligheter till varierande spel och ökar kreativiteten. Åtminstone i klassiskt problemlösande trad-spel.

Ett karaktärsdrag som hindrar gruppen måste ju på nåt sätt hanteras. Den (enkla) lösningen är nu stängd, hitta en annan då!? Huvudansvaret för detta ligger såklart på spelaren som orsakar situationen men det blir bäst om gruppen löser det tillsammans.

Spelledaren har också ett ansvar för att det finns andra lösningar i varje situation och inte blockerar alla spelarnas initiativ för att komma ur det. I synnerhet om blocken orsakats av färdighetsslag snarare än spelarna.

Lite exempel från tråden.

Gå ner i krypande för att bekräfta ryktena?
- kan de bekräftas nån annanstans?
- kan man hitta nån som varit i kryptan?
- finns information om kryptan i stadens arkiv/bibliotek/trollkarlsakademin?
- kan man genom besvärjelser få reda på vad som pågår där nere?

Nån lider av klaustrofobi?
- söva och bära personen?
- hyra vättar som kan utföra uppdraget?
- muta personen med nåt riktigt fint/viktigt?

Saladin
- köpslå om en face-saving reträtt?
- förhandla en allians/deal?
- utbrytning med våld?
- duell / envig?
- acceptera erbjudandet, men återkomma för hämnd eller återupprättelse?

Dessa är såklart bara exempel och spelgrupperna borde kunna komma på många fler. Alla skulle kunna bli intressanta deläventyr/detours. Det som det ovanstående inte kommer åt är dock rövhattarna.

Om rollperonerna är väldigt besvärliga (ska alltid spel minioutaurer som vägrar vara i bebyggelse/vampyrer som inte kan vara i solljus eller liknande) så kanske man ska ta en diskussion om det. Om alla verkligen tycker det är värt besväret?

//EvilSpook

 

[entomophobiac]

Ett karaktärsdrag som hindrar gruppen måste ju på nåt sätt hanteras. Den (enkla) lösningen är nu stängd, hitta en annan då!? Huvudansvaret för detta ligger såklart på spelaren som orsakar situationen men det blir bäst om gruppen löser det tillsammans.

Ett av de tidiga problemen vi hade var att scener eskalerades till våld alldeles för fort och att massor av nyanser försvann i den eskaleringen. Särskilt i en värld som Ravnica, där det kan finnas mer grå nyanser än bara rent svart/vitt.

För att svara på det skrev jag en lista med olika utfall som kan ske när du försöker övertala någon:

Impasse — You can’t get anywhere
Bribe — Pay to win them over
Service — Win them over by first doing something for them
Favor — Win them over with the promise of a future service
Subjugate — Run them over
Coerce — Win them over with threats
Supplicate — Win them over by earnest begging
Cajole — Win them over by boosting their ego
Seduce — Win them over by enticing them
Deceive — Win them over with a lie
Leverage — Threaten something important to them
Accord — Win them over with an equitable exchange of resources
Persuade — Win them genuinely

Några av dessa användes faktiskt av gruppen därefter, som att försöka erbjuda tjänster/gentjänster, etc. Bara att få några ord att luta sig mot hjälpte. Vi diskuterade också olika sätt att deeskalera såna situationer och försöka överväga alternativa sätt att gå vidare.

Mycket för att en död SLP liksom inte går att spela vidare på. Sen finns såklart en beskärd del rena monster också (because D&D), men just det här med att försöka presentera olika alternativa lösningar är något jag jobbade ganska mycket med.

"Impasse" tog jag med på listan för att jag kan tycka spelare ibland behöver bli påminda om att det är ett faktiskt resultat.

Om ni börjar tortera en vakt som inte vet vad tusan ni pratar om så är det ni som är sociopater - det är inte vakten som är motsträvig...

 

[Mogger]

För att knyta an till @Måns och @Genesis diskussion så kan så klart

I grund och botten håller jag med dig här. Men det är också en fråga om sammanhang och välvilja. Om du väljer att ta den där klaustrofobin i en kampanj med stort fokus på att gå ned i grottor så har du som spelare valt att skapa friktion. Om du sedan inte är villig att anpassa dig, utveckla din rollperson på något sätt, eller åtminstone tänja på dina gränser för gruppens skull så kommer den där friktionen aldrig upphöra heller. I längden blir det inte kul för någon. Det är en av de saker som ledde till tjafs i just den här kampanjen.

I ett spel där gruppmatematiken inte har någon betydelse kan rollpersoner sitta på varsitt håll och göra olika saker, men ändå vara del av samma upplevelse. Men i ett spel med ett konkret partytänk (som D&D), där gruppen behöver hållas till ett visst antal individer, så uppstår en sorts jojo-effekt där friktionen blir återkommande igen och igen och igen för att den där frågan om klaustrofobi aldrig slutar vara aktuell. Motvallsspelaren blir alla andras irritationsobjekt i längden. (Inte helt olikt min egna position i frågor om rollspelsteori på wrnu!)

Som jag ser det är det inte din rollperson som är en rövhatt. Det är du som valt att spela en rövhatt. Och då är du även ansvarig för att spela den rövhatten på ett sätt som inte förstör mer än det tillför. Eller att helt enkelt inte spela en rövhatt.

Haha, minns en kampanj vi spelade för länge sedan. WFRP. Det var grottröj och väldigt klassiskt. En av RP var en trollslayer och grottan vi röjde var ett gammalt dvärgfäste. Dvärggravarna var fulla av skatter men den dvärgiska trollslayern vägrade låta oss plundra dem. Det blev en intressant krock mellan RP och äventyr, och vi fattade ju alla att spelaren i princip hindrade oss från att spela grottan men det funkade ändå. För vad skulle vi göra? Visst, min klåfingrige bard plundrade lite i smyg och jag minns det mest som att vi garvade åt det.

Jag undrar om inte det funkar med. Typ

Spelare: "haha, fan min gubbe kommer ALDRIG följa med ner i grottan! Ni får typ söva honom eller nått"
Övriga spelare: *Tittar på varandra*
Spelare2, till SL: "Jag har ju kvar den där brygden vi fick av trollpackan?"
SL: "Absolut"
Spelare: "Haha, era as! ok söv mig då!"

 

[entomophobiac]

Det blev en intressant krock mellan RP och äventyr, och vi fattade ju alla att spelaren i princip hindrade oss från att spela grottan men det funkade ändå.

Det här har varit normen så länge jag spelat rollspel. Någon gör något - de andra reagerar på det. Den typ av dödlägen som satte käpps in the wheel den här gången har jag aldrig varit med om förut och hoppas att jag aldrig är med om igen.