[Kuf] Rechnoygorods alla universitet

[wilper]

Scen 35 - صبح بخیر

Dimi slår upp ögonen. Hon ligger i sin säng. Ett svagt purpursken strömmar genom iskristallerna som täcker fönstret till studentrummet. Det är morgon, solen kämpar en ojämn kamp för att ta sig över horisonten. Drömmen vill inte riktigt släppa sitt grepp. Hon var på ett kafé, satt i värmen med små koppar starkt kaffe och pratade med en kvinna i mörka solglasögon på ett språk som var helt naturligt men hon inte kunde förrut. Orden dröjer sig kvar, men hon kan inte minnas vad de pratade om. Orden, hon provar några, de låter bekanta på något vis.

Några minuter senare sitter hon och ser på strömmande nyheter på nätet, nyheterna är på farsi, och hon förstår vart enda ord, hon kan till och med läsa de krumliga bokstäverna som rinner förbi i skärmens nederkant.

Hon hälsar på den temakande Zhenya i korridorsköket. Zhenya undrar vad hon just kallade henne. Nej, inget, bara god morgon, en av de artiga varianterna. Zhenya är frågande, men Dimi lärde sig ett nytt språk i en dröm. Zhenya kan känna igen drömmen, att hon talar ett språk som hon inte kan, men det har aldrig dröjt kvar på riktigt när hon vaknat. Är det verkligen ett riktigt språk, har hon provat med någon som kan det? Nej, men hon såg nyheterna, det är på riktigt.

De konstaterar att ingen av dem har kvar några av tabletterna de fick av Demyan. Men Zhenya tror att Dimis nya språk är en biverkning av dem. Dimi är inte helt främmande för den tanken, hon hade planerat att lära sig farsi någon dag, men har aldrig studerat det. Zhenya gillar inte att lära sig språk, det är så dumma meningar i början. Dimi nickar instämmande, speciellt när man skall prata med de som har språket som modersmål, de tror att bara för att man pratar som ett barn så tänker man som ett barn. Språkstudier suger.

Drogerna är slut. Zhenya vill ha mer. Hon funderar på att prata med Demyan igen. Ställa lite frågor om den där ritualen och drogerna. Vem lärde honom ritualen? Var fick han drogerna ifrån?

Dimi tänker på hans målning, han hade sett ett av hjortmonstren, men hade kan faktiskt interagerat med det? Zhenya påpekar att han hade en mask, som om han var härskare över sitt land. Dimi ryser, det var väldigt obehagligt när den mörkhåriga kvinnan som var med monstret förklarade att de inte hade något att ge som hennes härskare inte kunde ta, som om de redan var en del av hans harem. Zhenya håller med. Det var tur att de fick med sig Sonya menar Dimi, hon är glad, men hon vill aldrig mer behöva lita så mycket till turen. Zhenya funderar på om hon borde börja gå på gym, lära sig karate eller något sådant. Dimi tror inte att det är en dålig ide, men eftersom monstret inte verkade lyda under fysikens lagar riktigt kanske det inte är tillräckligt. Zhenya nickar, monstret nästan svävade fram över grässtråna.

Dimi funderar på om deras metafysiska problem också behöver en metafysisk lösning. Zhenya har spelat spel, och föreställer sig någon sorts eldklot kanske? Dimi tvekar, är det ens möjligt? För två månader sedan hade de varit helt säkra på att det inte var det, konstaterar Zhenya. De diskuterar svårigheterna att kolla YouTube för att hitta instruktioner i riktig magi. Kanske kan de fråga Anastasia? Hon kan ju läka folks skador med sina bara händer. Dimi är inte övertygad, inte för att hon vill baktala Familjen, men de är ju inte direkt frikostiga med sina hemligheter. Kanske den där blinda damen?

Zhenya menar att om Dimi kunde lära sig ett nytt språk medan hon sov kanske hon kan lära sig magi på samma sätt. Dimi håller med om att det är för bekvämt för att det inte skall vara värt att undersöka saken i alla fall. Och kanske se om de kan få tag på några till av Demyans piller och låta någon kemist ta en titt på dem. Se om de kan göra sina egna kanske.

Zhenya skickar ett SMS till Demyan, jodå, han möter dem gärna, han vill höra mer om vad som hänt. De bestämmer möte i den gamla fabriken senare till kvällen.

Till dess kollar Zhenya anime på YouTube och försöker göra eldklot i sitt studentrum. Dimi försöker sätta sig in i extrem inlärning i sömnen. Ingen når någon vidare insikt.

Solen gör sitt korta besök över horisonten. De äter en tidig middag och tar sedan spårvagnen ut till industriområdet.

 

[wilper]

Scen 36 - Återseendet
Snötäcket ligger som en mjuk filt över det gamla industriområdet. Det är några dagar sedan det senast röjdes snö här, och från spårvagnens ändhållplats löper trampade stigar ut åt alla håll. Några av gatlyktorna fungerar fortfarande och gör öar av ljus i den mörka natten. De flesta av lokalerna i kvarteren är nedsläckta, men fönstren på den andra våningen i den gamla fabriken lyser inbjudande. De knackar på, och efter en stund öppnar Demyan dörren och släpper in dem.

Han är hålögd, kanske har han varit sjuk, både hans händer och stickade tröja har färgstänk. Glad att se dem, kul att de kan mötas, skall de gå upp till ateljén? Absolut.

På andra våningen ser det övergivet ut. Staflier och halvfärdiga tavlor står lutade mot väggarna enstaka stolar står på det färgfläckade golvet. Demyan ropar mot de inre regionerna efter te. Han får inget svar men strax hörs porlande vatten och slammer av porslin.

Dimi medger att det blev något av ett äventyr av hans piller. Men de anklagar inte honom för något, de sökte aktivit att göra precis det de gjorde. Han nickar, han hade blivit lite förvånad när de försvann. De letade, men kunde inte hitta några spår i snön utanför växthuset. Det var som om de blivit slukade av jorden. De frågar om de var de första att försvinna sådär. Demyan skruvar lite på sig. Nja, det var en förut. Men han trodde att hon lämnat platsen till fots. Det var på sommaren. Vem då? En tidigare modell, Lidya. Han nickar mot en av de halvfärdiga nakenstudierna vid väggen, en blek kvinna med kort, mörkt och lockigt hår. Zhenya minns tillbaka, jo, kanske, kvinnan med det vilda håret de mötte där. Det skulle kunna ha varit hon.

I korthet sammanfattar Dimi deras äventyr, med fokus på mötet med det hjortlika monstret, hans harem av hjortar, och de två kvinnorna. Sonya som de letade efter, hon hade varit svårt skadad. Och kvinnan som kanske var Lidya. Pillren de fått av honom verkade ha varit nyckeln i sammanhanget, men när de återvände hamnade de inte i datschan, utan inne i stan. Demyan nickar. Det är verkligen ett äventyr.

Olga kommer ut från de inre regionerna. Hon har en bricka med en kanna och några koppar. På ett litet fat ligger det billiga köpeskakor. Hon nickar lite tvekande till hälsning innan hon flyr tillbaka till dit hon kom från.

Dimi fortsätter deras samtal, hon inser att det sätter Demyan i något av en prekär situation men hon skulle vara intresserad av att undersöka de där pillren lite närmare. Efter en kort tvekan medger Demyan att det blir svårt, när det gick upp för dem att gästerna inte bara vandrat iväg, utan faktiskt försvunnit så gjorde de en del försök att få upp portalen igen. Pillren är slut. Zhenya inser vad de måste ha gått genom med tanke på vad pillren gjorde med deras sinnen, är de OK? Demyan borstar bort frågan som om det inte var något alls, men hans ögon berättar en annan historia. De nickar.

Dimi ber om ursäkt för att de skrämde upp dem, de hade sökt kontakt med Demyan för att aktivt söka sig till den andra platsen för att rädda sin vän. Men de hade inte insett hur farligt det skulle vara, eller hur lite kontroll de skulle ha på händelseutvecklingen. Den andra kvinnan, hon som kanske är Lidya, tycks ha det uthärdligt, absolut inte bra, men ... det skulle vara extremt riskabelt att försöka sig på en räddningsaktion, oavsett. Varelsen som håller henne är vad allt efter vad det verkar en levande gud, och verkar bortom naturens lagar. De tror inte att det finns naturliga vapen som skulle ha verkan.

Enda anledningen att de kom undan var överraskningsmomentet, det skulle förmodligen inte gå så lätt om de hamnade i den situationen igen. Demyan nickar. Zhenya berättar om vad som hände när varelsen fångades på deras sida när deras portal kollapsade. Kanske är han död, kanske är han fast någonstans mellan världarna, eller så är han hemma i sin, argare än någonsin. Hon ryser. Dimi fyller i att de verkligen inte vet säkert.

Zhenya undrar om han vet var de kan få fler av de där pillren. Men det gör han inte. Han hittade dem i datschan. Vem äger egentligen datschan? Demyan rycker på axlarna, den stod tom, han och hans konstnärsvänner han använt den som sin i några år. De har aldrig sett någon annan där, eller spår efter någon mellan sina besök. Var hittade han pillren? Han kliar sig i skäggstubben, i köket kanske. Och den där hjortmasken? Det var också i datschan.

Dimi menar att det inte skulle vara så svårt att göra efterforskningar och ta reda på vem som äger datschan. Risken är att frågorna kommer att väcka intresse; att ägaren träder fram ur skuggorna, och det slutar med att de inte längre kan använda den.

Demyan menar att de inte gjort så noga efterforskningar av just den anledningen. Dimi tror inte att det är någon fara, men Demyan skulle vilja undvika att blanda in myndigheterna, av förklarliga skäl.

Dimi erbjuder honom att vänta med sina efterforskningar tills han har haft chansen att hämta sina tavlor. Han nickar. Han behöver nog någon vecka för det, de kanske kan fara ut till helgen, Dimi nickar, hon lovar att höra av sig på måndag och kolla läget innan hon tar några ytterligare steg.

Demyan tycker att det var roligt att se dem, skönt att de är välbehållna och att de lyckades hitta sin vän. Om det inte var något mer så kanske de ... Dimi avbryter, hon skulle gärna säga hej till Olga också, så hon tar brickan med de nu tomma tekopparna och styr stegen mot de inre regionerna innan Demyan hinner protestera. Han lunkar efter, Zhenya följer med hon också.

Det gamla personalrummet har sittplatser för tjugo eller trettio personer. Ovanpå en gammal gas-spis står det en liten elspis med två kokplattor. I en stol sitter Olga med en kärleksroman. Hon är klädd i en tjock, ljusblå stickad tröja, och ställer sig upp när de kommer in.

Dimi hälsar på henne, och ber om ursäkt om de skrämde henne med sitt plötsliga försvinnande. Ingen fara, hälsar Olga, och omfamnar dem en i taget med kindpussar. Hon känns späd genom den tjocka tröjan. Dimi undrar om hon vet vart de tog vägen? Kanske gick de vilse? Det är mörkt ute på landet. Ja, något sådant, svarar Dimi, kanske skall de mötas någon gång och dricka kaffe? Jodå, det gör Olga gärna, men de ser att hon kastar en blick mot Demyan medan hon svarar.

Dimi undrar för sitt inre om Olgas situation liknar monstrets harem. Det är en obehalig tanke. Kanske kan de mötas i morgon? Jodå, gärna det, svarar Olga, om det inte kommer något emellan. De bestämer möte på ett av studentfiken.

Med det ur värden så följer Demyan dem till ytterdörren och tackar för besöket.

De går mot spårvagnshållplatsen.

Dimi bryter tystnaden, hon tror att Demyan vet mer än han säger, kanske vet han till och med mer än han inser. Zhenya håller med, och det är något konstigt mellan honom och Olga. Först hade Zhenya trott att Olga bara var en sådan tjej som gillade att sköta om sin kille, men nu undrar hon verkligen ...

Dimi vill veta mer om den där Lidya. Studenter kan ju inte bara försvinna utan att någon ställer frågor. Hon måste ha lämnat några spår. De kanske skall göra lite efterforskningar, och prata med Anastasia och Ioann. Spårvagnen rullar in och släpper av några få passagerare och de kan stiga ombord.

Staden ligger mörk och de ser sina spegelbilder i fönstren. Med lätt gungande gång och dämpat skrammel för spårvagnen dem tillbaka mot studentområdet.

 

[wilper]

Scen 37 - I väntan på Olga
Det klara och kalla vädret håller i sig även nästa dag. Det är tisdag, den första dagen i december. Efter dagens föreläsningar söker de sig till den billiga källarrestaurangen där de har stämt möte med Olga.

Det är lite mitt emellan sådär, rent tidsmässigt, lite för sent för lunch, lite för tidigt för middag. Men de köper lite kakor, Dimi ser till att det räcker till Olga också, tar tre koppar, en kanna te och sätter sig vid ett eget bord.

När Olga är tio minuter sen undrar Zhenya om de kanske skall ringa och höra om hon har svårt att hitta rätt, men de bestämmer sig för att ge henne tio minuter till. När även de gått ringer Dimi, efter några signaler svarar Olgas röstbrevlåda. Dimi lämnar ett meddelande, de hade hoppats på att få träffa henne, de är på studentfiket nu, hon får gärna höra av sig. Dimi avslutar meddelandet med att lämna sitt nummer.

Zhenya spekulerar att Olga kanske inte kunde komma lös från Demyan. Dimi känner att det kanske är att dra väl stora slutatser tidigt, men de bestämmer sig för att vänta tjugo minuter till för säkerhets skull.

Det är förtiofem minuter efter avtalad tid när de till slut bryter upp. Teet är uppdrucket och av småkakorna återstår bara smulor.

 

[wilper]

Scen 38 - Studion
Det är som vanligt folktomt och öde ute i industriområdet när de kliver av spårvagnen på ändhållplatsen. Det är bitande kallt, solen har tagit skydd mot kylan bortom horisonten. Vägarna har blivit nödtorftigt plogade, trottoarerna är fortfarande ett virrvarr av upptrampade gångar.

Konstnärernas gamla fabrik är släckt och mörk, inget inbjudande ljus strålar ut från de smutsiga fönstren på andra våningen. Dimi konstaterar att det ser rätt övergivet ut, men Zhenya ger inte upp så lätt. De går och knackar på dörren, inget svar. De provar att ringa Olga, inget svar. De har inte kontaktat Demyan i förväg, han verkar inte vara inne men Dimi känner på dörren. Den är olåst. Dimi tittar frågande på Zhenya, men får till svar att det är hon som läser juridik ... Dimi funderar en stund, de har nog tillräckligt med anknytning till platsen för att det inte skall räknas som intrång. Bra tycker Zhenya, som hade tänkt kliva på oavsett vad lagen sa.

De smyger genom nedervåningen. De vet var trappen upp till studion är. Det är först nu när de försöker vara tysta som de inser hur mycket golvet knakar och hur mycket den slitna trappan skramlar. De hör inga andra än sig själva.

Uppe i studion faller det in lite ljus från en gatlykta, tillräckligt för att navigera, men absolut inte tillräckligt för att läsa eller så. Dimi rycker på axlarna, de har ju hederliga avsikter, så hon vrider om ljusvredet. Och mödosamt blixtrar ljusrören till liv.

Studion är övergiven. Det står halvfärdiga tavlor och stafflier längs väggarna. I oregelbundna grupper på golvet står pinnstolar. Zhenya går runt och bläddrar förstrött bland tavlorna, det är enstaka intetsägande landskap inblandade i åtskilliga nakenstudier av Olga, och närmast väggen av Lidya. Lidya, Demyans förra modell, och kanske den mörkhåriga kvinnan som de mötte hos skogsguden. Dimi försöker avgöra om tavlorna är bra. Hon berättar om folktro, om konstnärer som slutit avtal med Djävulen för ära och rikedom. Men de här tavlorna verkar inte onaturligt inspirerade vare sig av Djävulen eller någon annan. Inte så att hon faktiskt menade att det var det som hände här men ... Zhenya menar att konstnärerna inte gjort något sådant avsiktligt, men att de snubblade in i något som fungerade och nu söker de efter fler offer. Dimi poängterar att tavlorna inte är så speciella, kanske höll deras motpart inte sin del av avtalet?

De inser att det är ett rätt långsökt resonemang. Men på tal om skogsguden, Zhenya blir påmind om de där drogerna. Hon rotar genom det lilla skåpet som tjänar som serveringsbord när konstnärerna fikar. Inga roliga piller där. Hon ser sig om, fabriken är stor, full av mörka prång och ojämna väggar, det måste finnas tusentals ställen att gömma något så smått som små vita piller.

Dimi menar att de kanske måste erkänna sig som besegrade, att de kommer härifrån med oförrättat ärende. Zhenya undrar om de skall lämna en lapp till Olga. Dimi tvekar, den skulle kunna hittas av vem som hellst, och de tänker båda på Demyan. Dimi medger att hon inte riktigt litar på Demyan längre. Zhenya undrar om hon någonsin gjort det. Dimi medger att hon nog aldrig riktigt gjort det, men han är nog inte så ovetande som han försöker ge sken av. Och så den där tanken om att han offrar jungfrur till mörka gudar ...

Zhenya konstaterar att de inte stulit något. Dimi menar att det bara var för att de inte hittade något som var värt att stjäla. De ger upp, Dimi släcker ljuset och traskar ner igen.

När de går mellan trappan och ytterdörren inser Zhenya att hon inte vill komma tomhänt härifrån, så hon kikar under bänkar, trevar i mörka hål, lyfter på lösa saker ... Bingo, en brun liten glasburk ligger i en hylla! Det är samma sorts burk som Demyan tog pillren ur när de var i växthuset, hon minns det tydligt. Burken är märkt med en handskriven etikett "Nalpamil, batch #31, 85-03-20", och i nedre hörnet är "IPF" tryckt. Den är dock tom, men Dimi menar att det kanske kan finnas rester i den som kan analyseras av en kunnig kemist. Om de har tur kanske de kan tillverka egna piller.

Med denna nya ledtråd i Zhenyas handväska skyndar de mot spårvagnshållplatsen.

 

[wilper]

Scen 39 - Google
De sitter på Dimis studentrum med ångande tekoppar. Frågan är hur de skall gå vidare med den tomma Nalpamil-burken. De behöver en kemist de kan lita på. Yuri pluggar kemi, men första året, och dessutom har de inte sett honom på evigheter. Men de drar sig till minnes att han var förtjust i Gala som gick två år över honom, Gala är kemist, och nu när de tänker efter är även Semyon från Familjen kemist, fjärde året dessutom. Semyon skulle säkert analysera burken om de bad honom, men hur skulle Familjen egentligen se på det hela? Det är ju inte direkt i linje med vad de vet om Damen, men å andra sidan var det ju så de lyckades rädda Sonya. Ändamålen helgar medlen.

Dimi googlar "Nalpamil", inga träffar. Sen testar hon "IPF", 28 miljoner träffar. Suck, tydligen något att titta närmare på i återhämtningsfasen.

Så, be Semyon om hjälp? Hur öppna skall de vara med vad det är för något? Zhenya litar på att Semyon är nog duktig på kemi för att kunna göra vad de ber om bara det finns tillräckligt med spår kvar i burken, men kan de lita på att han bevarar hemligheten? Dimi vill inte sätta någon i Familjen i situationen att de tror att de förväntas ljuga för andra i Familjen. Zhenya håller med. De kanske inte behöver ljuga heller, bara inte berätta exakt hela sanningen. Inte att de har för vana att ta emot droger från konstnärer på fyllan. När hon väl sagt orden tystnar Dimi i ett ögonblick av eftertanke, de har gjort rätt dumma saker va? Zhenya undrar om det inte snarare är väldigt smarta saker de gjort. Dimi är inte helt övertygad.

Dimi bestämmer sig för att de inte skall ljuga, de skall inte agera som om de själva tror att de gjort något fel. Zhenya inser att det är ett samtal som Dimi får ta, hon hoppas bara att Familjen inte skall bestämma sig för att straffa dem på något vis. De sitter båda tysta en stund och reflekterar över hur hemskt det skulle vara om Anastasia blev besviken på dem, absolut outhärdligt.

Dimi ringer Semyon, han blir glad att höra av henne. Skulle han kunna tänka sig att analysera en tom burk de har? Den har innehållit en drog som några vänner försökte få dem att ta, kan han lista ut vad det var för drog? Kanske, han är villig att göra ett försök i alla fall. När kan de ses? Kanske på torsdag kväll? De bestämmer sig för att Semyon skall få burken när de ses.

Zhenya och Dimi nickar gillande mot varandra, äntligen börjar de komma någonvart här.

Sedan ringer Zhenya Anastasia, som blir jätteglad när hon ringer. Kan de mötas? Absolut, kommer de på torsdag? Jo, det hade de väl tänkt, men lite tidigare? Onsdag kväll, med bibelstudiegruppen? Nja, Zhenya hade tänkt sig ett lite mindre möte, kanske bara Anastasia och hon själv och Dimi. Jättetrevligt tycker Anastasia, hon är lite upptagen, men i morgon eftermiddag kanske? De bestämmer möte på vad som nu utvecklats till att bli deras stamhak, den billiga studentrestaurangen, och säger sedan hejdå.

Det pirrar lite i kroppen när de inser att de snart skall få träffa Anastasia, de ser det varandras ansikten. Dimi menar att Anastasia är en viktig person i Familjen, och viktig för dem. Zhenya håller med, men hon önskar samtidigt att hon inte kände en så onaturligt stark dragning till Anastasia och Familjen. Dimi kan hålla med om det, det starka begäret att vara dem nära står i kontrast med den intellektuella insikten att det finns en hel del konstigheter med Anastasia och Familjens göranden. Zhenya håller med.

 

[wilper]

Scen 40 - Praktisk metafysik

Dimi och Zhenya har kommit i god tid, och har tagit ett bord som inte är så rangligt och dukat upp med te och ett fat med småkakor. Till skillnad från Olga så kommer Anastasia på slaget. Hon är rosig av kylan, hon ser frisk och stark ut. När hon kramar dem är hennes kinder fortfarande lite kalla av vinterluften, hon kysser deras kinder, hennes andedräkt smeker deras nackar. Hon kramar som vanligt för hårt, hon är både hård och mjuk.

Efter hälsningarna sätter de sig ner, och Anastasia är glad att de ser ut att ha det bra. Hade de något de ville prata om? Jo, de skulle vilja veta mer om den där kyrkan de var i, var är den? Vem var Damen?

Anastasia dricker utstuderat ur sin kopp med ångande te medan hon funderar på var hon skall börja. Hon vet inte säkert, men hon tror att den där kyrkan är själva urtypen, den ursprungliga kyrkan. Alla kyrkor de sett tidigare strävar efter att bli den. Att deras tro, orthodox, katolsk, protestantisk, på samma sätt är försök att närma sig det äkta. Studerade de fönstren när de var där? Nej, inte speciellt. Anastasia har studerat dem, det finns saker hon känner igen, men också saker som hon inte förstår. Dimi är med på resonemanget, som att religionen är en karta, inte den riktiga saken, bara någons ofullständiga beskrivning av den. Anastasia nickar, något sådant. Och Damen? Anastasia tror att hon är ursprunget till änglar, hon är inte säker dock.

Zhenya undrar om vem som hellst skulle kunna komma dit, eller om man måste vara troende? Anastasia vet inte, hon var troende innan hon kom dit första gången. Hur var det med Zhenya själv, är hon troende? Klart hon är, hon har ju sett kyrkan, Damen och Anastasias mirakel, sår som sluter sig vid hennes beröring. Anastasia protesterar, det är inte tro, det är kunskap. Hade Zhenya äkta tro innan hon såg allt det där? Zhenya vet inte, men hon är ändå nyfiken. Anastasia förstår, hon är ju student, men de borde nog inte experimentera för mycket, det vore respektlöst.

Dimi undrar hur Anastasia kom i kontakt med Damen? En gång när hon bad i St Nicholaus-kyrkan var hon plötsligt bara där, vid hennes sida, tog hennes hand och ledde henne till den andra sidan. Dimi nickar och byter ämne, den där skogsguden som tog Sonya, Dimi tror inte att han står på god fot med Damen. Inte så att alla religioner måste ha en motsvarighet till Djävulen, men Dimi hade kanske sökt sig till Damen för att få skydd mot skogsguden. Mötet med honom var skrämmande.

Anastasia menar att Damen inte visste var Sonya var, men Dimi kan fråga henne nästa gång de ses. Dimi undrar om det inte är lite förmätet att bara ställa frågor sådär till Damen utan vidare? Inte då, utbrister Anastasia, Damen vill dem väl, hon vill lära dem saker, rusta dem.

Zhenya blir lite misstänksam, vad vill hon ha i utbyte? Anastasia ser det inte som ett utbyte av tjänster, Damen rustar dem för heliga uppdrag som hon inte kan göra själv. Att finna ting som gått förlorade från den äkta världen, saker som borde återbördas dit där de kan skyddas bättre. Zhenya nickar tveksamt, det verkar ju vettigt på något vis ändå.

När får de träffa Damen igen, undrar Dimi? Anastasia vet inte, om dagar, om månader, när Damen kallar.

Dimi undrar om Anastasia kände till konstnärerna sedan tidigare. Nej, inte alls, hurså, står Familjen i tacksamhetsskuld till dem? Dimi vet inte, hon tror inte de gjorde vad de gjorde avsiktligt. Finns det andra som färdas mellan världarna? Anastasia vet inte, hon trodde bara det var Familjen, men om konstnärerna också gör det kanske det finns ännu fler.

Zhenya undrar vem som förde in Anastasia i Familjen. Anastasia ler, det var hon som startade den, Damen instruerade henne. Hur var det? Skrämmande och underbart.

Hade Anastasia varit troende tidigare? Absolut, hon är fortfarande troende, inte starkare nu, bara annorlunda.

Samtalet övergår i allmänt småprat en liten stund tills Anastasia sneglar på klockan och ursäktar sig, hon måste gå och förbereda för bibelstudiegruppen. De kramas farväl, Anastasia kramas för hårt, hon luktar gott. De lovar att träffas föjande kväll.

När Anastasia gått sitter de kvar med sina nu kallnande koppar te. Dimi undrar hur intresserad Zhenya är av att fortsätta efterforskningarna kring konstnärerna och skogsguden? Zhenya vill veta om han fortfarande lever, eller om han dog där på församlingshemmets vind. Och Lidya, eller om det ens är Lidya, hon verkade inte lycklig, Zhenya vill föra henne tillbaka till den riktiga världen så att hon kan bli lycklig. Kanske är det inte en fråga om två sidor av samma mynt, Damen och skogsguden, utan det finns fler sidor. Det verkar så trevligt, nära band och helande krafter, men vad har Damen för motiv egentligen? Dimi undrar om hon har motiv, hon kanske är primal, något som bara är, bara gör det som måste göras, utan perspektiv av ont och gott.

Zhenya undrar om de där sakerna som Damen vill att Anastasia hämtar verkligen hör hemma i den andra världen. Inte så att de har några skäl att tvivla, men å andra sidan inte heller att tro på henne. De har inte hela bilden, deras karta är inte komplett. Dimi fortsätter, när religionernas gudar gör bra saker är det sällan bra för alla, utan för en utvald skara. Kanske är skogsguden egentligen det bättre valet, han verkade inte ha någon annan agenda än att tillfredställa sina egna behov. Som när en bonde bygger en gård i skogen, han tänker inte på de djur som måste flytta på sig, det är bara som det är. Zhenya menar att gudar tycks lättretade. Dimi håller med, men allt är spekulation,

Zhenya tänker att tro kanske är lösningen, de måste tro på Damen och att hon vill dem det bästa. Dimi vill träffa henne igen. Det vill Zhenya också.

 

[wilper]

(Det blev spel med kort varsel. Jag fick friforma utifrån den övergripande planen, men det gick bra tror jag.

Nästa spelpass blir det nog att de träffar Familjen på församlingshemmets vind. Rollpersonerna har gjort det under förra återhämtningen, men spelarna har inte sett hur det går till när de är Familj och inte bara gäster.

Det är lite oklart vart de är på väg i övrigt, men det lutar åt att de vill se till att Olga och Lidya(?) har det bra. Helt klart funkis mål i sandlådan. Det finns ingen story annat än den de själva skapar åt sig själva, vilket jag påminde om i eftersnacket. Det finns med andra ord inte en väg som är den rätta, den vägen de väljer _blir_ den rätta. Spännande också att de börjar se Familjen med allt större skepsis.

På frågan om de har roligt var svaret jakande, så vi fortsätter igen om två veckor.)

 

[wilper]

Avsnitt 89 av NNOs podcast tar upp vad som hänt på spelledarsidan av skärmen så här långt.

Avsnitt 89 – Kampanjuppdatering | nordnordost.se

 

[wilper]

Scen 41 - Rechnoygorods alla boklådor
Det är torsdag, Olga är försvunnen och hon svarar inte i telefon. Vad vet de egentligen om Olga? Att hon gillar att läsa kärleksromaner. Det enda rimliga är att kolla genom stadens alla bokhandlar och se om hon står där och väljer i romantikhyllan. Kanske något långsökt menar Dimi, men då det är den bästa iden de har än så länge, och Zhenya är eld och lågor så låter hon sig övertalas. Efter dagens föreläsningar ger de sig ut på stan.

Bokhandlarna visar sig vara få, några ställen bland universiteten som förser studenterna med kurslitteratur, och en stor bokhandel i stan. Boklådorna har en sak gemensamt: Olga är inte där. De gör några turer genom olika marknader och loppisar där gamla damer säljer allt mellan himmel och jord. Ingen skymt av Olga där heller.

På spårvagnen tar de fram sina mobiler och kollar Vkontakte, men de hittar varken Demyan eller Olga där. Dimi förstår inte hur kan Demyan vara en sådan motsägelse, en konstnär som inte vill visa upp sig? Zhenya håller med, rena medeltiden. Bortsett från alla droger då, fortsätter Dimi, och fyller på med teorin att ordet assassin kommer från ordet hashish, på tal om medeltiden, droger och hemliga sällskap. Zhenya utropar att de själva är med i ett hemligt sällskap. Dimi tvekar, mer av en kult, tycker hon. En kult? Otänkbart enligt Zhenya, de offrar inte barn när de träffas. Dimi menar att det inte är barnoffer som kännetecknar kulter, utan följandet av karismatiska ledare. Båda tänker på Anastasia, det känns bra även om de saknar henne jättemycket. Men är hon en ledare? Nja, Dimi vet inte så noga, hon utger ju sig inte för att vara den enda vägen till någon sorts hemlig kunskap. Kanske är hon mer av en administratör. Zhenya tänker att Anastasia kan läka både blödande sår och krossade ben med sina bara händer, och onsdagsgruppen helt säkert hade fortsatt utan henne, men utan Anastasia hade det inte varit någon torsdagsgrupp. Kanske är de med i en kult ändå.

Dimi menar att om offer skall vara kriteriet för en kult så måste Demyan och hans konstnärer komma närmare till hands, så vitt de vet offrade han sin första modell till skogsgudens harem, och vem vet, Olga kanske redan har mött samma öde även hon. Zhenya protesterar att han trodde att den andra världen var hallucinationer, Dimi menar att han nog vet betydligt mer än han utger sig för att göra. Att fråga Demyan om vart Olga tagit vägen kanske är rätt väg att gå ändå. Han är ju ändå ledaren av en ond kult.

Spårvagnen når studentområdet. De skyndar hem för att förbereda sig för kvällens möte med Anastasia och resten av familjen.

 

[wilper]

Scen 42 - Familjen från andra sidan

Klockan närmar sig åtta på kvällen när de ger sig ut igen. Familjen samlas varje torsdag, och det här är inget undantag.

När de får kyrkan i synhåll så kommer de ikapp Ioann och Gala, Ioann bär matkassar med kvällens middag. Dimi hör om de kan hjälpa till, men Ioann klarar sig, de är snart framme i alla fall. Borde de bidra på något vis? Tja, de brukar turas om, Anastasia säger till när det är deras tur att ordna maten. Fint tycker Demi som vill delta fullt ut i familjens aktiviteter.

Från alla håll sammanstrålar familjen på församlingshemmets trappa, och när kyrkklockorna börjar slå kommer Anastasia skyndande med nyckeln för att släppa in dem. De omfamnar alla varandra till hälsning, det känns bra att vara tillsammans igen. Småpratande och skrattande stampar de snön av sina kängor på trappen och beger sig upp till andra våningen. Det är alltid så när de återser de andra, något som saknats djupt inne i dem blir åter helt.

Med kapporna avhängda börjar de laga mat tillsammans. Ioann och Gala har handlat korv, potatis, grönsaker och vodka. Lättlagat och gott. Sonya har färg på kinderna och verkar ha återhämtat sig bra från sina vedermödor på andra sidan. Dimi kommenterar det och Sonya svarar att hon verkligen är tacksam, om det finns något hon kan göra för Dimi eller Zhenya så behöver de bara säga det, vad som hellst. Dimi avfärdar det hela, om de någonsin hamnar i fel värld får väl Sonya leda en räddningsaktion eller så. De skrattar gott tillsammans med de övriga. När klockan börjar närma sig nio och Nina och Semyon rotar runt i skåpen efter porslin för att duka så säger Anastasia att hon bjudit in två nya från bibelstudiegruppen. De andra mottar beskedet med glädje och förväntan, Gala säger att den ena heter Isadora och läser första året juridik, kanske någon Dimi känner? Tyvärr inte, det är inte tillräckligt med kontakt mellan årskurserna, men det skall naturligtvis bli kul att träffa dem, vem är den andra? Kodiak, han läser till gruvingenjör, första året han med. Anastasia ursäktar sig och går ner för att vänta in dem så de kan bli insläppta.

Ioann lyfter frågan om vilka som skall sätta sig först vid bordet, och därmed erbjuda sig att vara de som välkomnar de nya in i familjen senare. Zhenya stelnar till, hon har känt att hon haft sin fasta plats, mitt emot Anastasia och alltid varit med henne. Men hon inser att nu kommer det nykomlingar som river upp det mönstret och hon gör sitt bästa för att smälta in i bakgrunden, hon är inte redo att bli någon sorts välkomnare. Ioann känner av hennes reaktion och vänder sig mot Dimi, vill hon ha en av platserna? Nej tack, Dimi gör det gärna en dag, men inte idag, hon känner fortfarande att hon inte har tillräckligt med svar, och det skulle bara kännas dumt att behöva hänvisa till de andra om det kommer frågor. De bestämmer att Ioann, Nina, Fainya, Varinka och Semyon skall ta plats först. Samtidigt hör de ytterdörren öppnas nedanför och Anastasias klara stämma hörs ända upp till dem när hon hälsar de nya välkomna.

Strax därefter kommer två unga studenter upp. Isadora är frisk, stark och rödrosig i ansiktet, som om hon sprungit, men hon andas lungt. När Kodiak tar av sig sin kappa ser de att han föredrar tighta och avslöjande kläder, en lite oväntad stil i den annars ganska konservativa bibelstudiegruppen. Alla omfamnar nykomlingarna för att hälsa dem, och ångande fat ställs på bordet. Ioann och de andra tar ställning på bordets bortre långsida och nykomlingarna bjuds att sitta ner. De sätter sig mitt på den andra långsidan, mitt emot Fainya och Varinka, och med den saken ur världen tar även de övriga plats. Sonya vid kortsidan, Dimi bredvid henne och mitt emot Semyon. Zhenya ser sina cirklar grundligt rubbade, nå någon gång skall väl även hon lära känna de andra på det mest nära viset. Två platser är kvar, hon sätter sig bredvid Anastasia och mitt emot Ioann. Gala tar den sista lediga platsen, den mellan Zhenya och Kodiak.

De hälsas välkomna av Anastasia som vanligt, och snart porlar vodka ner i glasen och varm mat slevas upp på tallrikarna. Dimi som hamnat mitt emot Semyon går rakt på sak och de diskuterar den där kemiska analysen som de vill ha hjälp med. Han är mycket intresserad av vad det är för något egentligen, och Dimi berättar att det är någon sorts hallucinogen drog, men den hade också betydelse för att de lyckades ta sig över till andra sidan för att rädda Sonya. Semyon får burken och tittar lite missbelåtet på den, den är ju ändå tom, han får inte så mycket att jobba med. Dimi försäkrar att hon förstår att det inte är någon lätt sak hon ber om, men bara han försöker så. Han lovar att göra sitt bästa, och med det avklarat övergår Dimi till att förklara sina specifika preferenser för de övningar som skall komma senare, Semyon lyssnar och nickar, han skall göra sitt bästa även där. Dimi undrar om han har några motsvarande önskemål, men han kan inte komma på något specifikt som så.

Samtidigt sitter Zhenya mitt emot Ioann, och har svårt att koncentrera sig på mat och samtal. Om en timme kommer hon att göra saker med Ioann som hon tidigare bara gjort med Anastasia. En stor och skrämmande tanke. Men Ioann är oerhört charmerande och för ledigt samtalet helt själv, minsta gest eller ord från Zhenya blir i hans sinne utrbroderade till omfattande svar. Zhenya stärker sig med vodka.

När faten börjar bli tomma så ursäktar Anastasia sig. Ioann föser den sista korven ner på Kodiaks tallrik och bjuder sedan den sista vodkan bland de församlade. Zhenya och Gala tar ett glas till medan Ioann berättar för de nya om att de församlade är som en familj som binds samman av ett mirakel. De skall få ta del av miraklet om de vill, och bli del av gruppen. Men inget är under tvång, de kan gå när de vill och fortsätta i bibelstudiegruppen på onsdagar om de vill. Kodiak nickar allvarligt.

På några ögonblick röjer Ioann och Nina bordet med Semyon och så snart diskmaskinen gurglar går de upp på vinden, två och två.

 

[wilper]

Scen 43 - Vinden
På vinden väntar Anastasia, hon har bytt om till en vit klänning med gröna och röda broderier, den ser lite gammaldags ut, folklig. Kanske ser hon längre ut i de många stearinljusens sken. De drar fram kuddar och sätter sig på golvet framför henne. Hon ser på dem, söker ögonkontakt med dem alla, en i taget. När hon möter Ioanns blick ställer han sig upp och går fram till henne. Hon ger honom en liten kniv. Bladet glimmar i halvmörkret, och allas blickar följer den.

Anastasia tar till orda. De är en familj, och familjen hålls samman av ett mirakel. De är inbjudna att bli en del av det. De skall nu visa det underbara, och alla står inför att val. Att tro det de ser och sluta sig till familjen, eller att inte tro och förklara att det var ett simpelt trolleritrick, i vilket fall de får gå, de är ändå välkomna till onsdagsgruppen.

När Isadora och Kodiak nickat att de förstått håller Ioann sin hand över en vit handduk som ligger på golvet, och långsamt med darrande hand drar han bladet över sin handflata. Blod rinner, droppar från fingrarna ner på handduken.

Anastasia lägger sin hand över såret för ett ögonblick, Ioanns ansikte slappnar av. När Anastasia tar bort sin hand har blodflödet stannat, de torkar sina händer på handduken och miraklet är synligt, såret har läkt utan ett spår. De som sett det förrut vänder sin uppmärksamhet mot de nya, skall de acceptera miraklet?

Isadora utropar något om simpla trick och att hon inte trodde att en bibelstudiegrupp skulle hålla på med sådant trams. Hon går sin väg, stampandes. Strax följer Semyon efter henne, och förklarar för Kodiak att han snart är tillbaka, skall bara släppa ut henne och låsa dörren.

Ioann städar bort kniven och den blodiga handduken. Anastasia ser på Kodiak, hon ler och nickar, han har accepterat miraklet. Han ler tillbaka, lite osäkert.

Anastasisa tar fram en kvast och sopar golvet i rummets mitt, sedan drar de sina kuddar närmare och formar en sittande cirkel runt henne, Var och en bredvid den som de pratade med under måltiden. Semyon kommer upp igen, och sätter sig på knä bredvid Dimi. Varinka som förlorat Isadora finner plats bredvid Sonya.

Anastasia står i cirkelns mitt så hon är vänd mot Kodiak. Ur en korg tar hon fram en stor bägare och en flaska vin. Hon häller av vinet i bägaren och går sedan runt bland de knäsittande och bjuder dem att dricka. Vinet är starkt.

När alla druckit tar Anastasia näsdukar ur korgen och ger alla en. Ioann visar hur han binder för sina ögon, och en efter en gör de andra det samma.

Anastasia ber dem tömma sina sinnen på allt utom kärlek, att meditera med dem. De finner snabbt den gemensamma rytmen av in-andning och ut-andning. De tappar känslan av tid och rum och finner att de i det tysta rummet kan höra sin egen puls.

En gäll bjällra bryter tystnaden.

Händer söker händer. Trägolvet knakar när de byter ställning. Läppar söker läppar. Prassel av kläder. Ljudet av det ytterst mänskliga föreningarna fyller rummet. I gapet under bindeln ser Zhenya det varma ljuset som strålar från Anastasia.

Efteråt ligger de bland kringströdda plagg och bara lyssnar på varandras andhämtning, hand i hand. Den prydliga cirkeln av kuddar är i oordning. Ögonbindlarna tas av. Gala sitter oblygt med Ninas huvud i sitt knä, hennes fingrar spinner virvlar i den andras hår. Flera av ljusen har redan brunnit ut.

Faiyna ler mot Kodiak, och drar lätt hans hand mot Anastasia, som böjer sig ner och omfamnar honom och hälsar honom välkommen. Alla omfamnar de Kodiak, en i taget och hälsar honom välkommen. Han är familj, och de känner en oerhörd samhörighet med honom. Precis som med de andra i familjen. Precis som med Anastasia.

(De har deltagit i ett lyckat genomförande av Anastasias ritual och båda läker ett Trauma var, båda bar fortfarande på kritiska trauman sedan deras färd över till andra sidan.)

 

[wilper]

Zhenyas spelare har bytt jobb och fått konstiga arbetstider, vi gjorde ett försök att spela, men det var väldigt sent på kvällen så det fick bli kort.

Vi har fortfarande roligt och spelet får fortsätta ännu ett tag.

Spelarnas nya mål är "Hitta Olga." Utredningen av den tomma medicinburken är överlämnad till Semyon, och blir något för honom att roa sig med när rollpersonerna går in i en återhämtningsfas.

 

[God45]

Du är on fire med att skriv uppdateringar idag

 

[wilper]

Du är on fire med att skriv uppdateringar idag

Mycket som kommit emellan, det var först i går vi kunde spela vidare. Jag försöker skriva krönikan senast dagen därpå så jag inte skall glömma. Det är rätt dåligt med anteckningar.

 

[wilper]

Scen 44 - Hemväg
Dimi och Zhenya promenerar hem, det är efter midnatt. De är fortfarande tagna av närheten till familjen, de kan fortfarande förnimma Anastasias ljus och glädjen att Kodiak har hittat till dem. Han är också familj nu. De kan fortfarande känna de andras dofter på sina kroppar för det finns inga duschmöjligheter i församlingshemmet. Men med det ökande avståndet till familjen påminns de om de problem de faktiskt står inför. Olga svarar inte i telefon, och någonstans där bortom verkligheten är en kvinna fånge hos det behornade monstret. Kanske är hon Demyans förra modell Lidiya? Det är något lurt med Demyan, varför sneglade Olga så oroligt mot honom när de pratades vid?

Dimi känner sig nästan lite dum som oroar sig över Olga, hon har massor med anledningar till att inte höra av sig. Zhenya är förvånad, vad skulle hon ha för anledning till det? Tja, hon kanske inte var bekväm med att träffa dem? Dimi kan i så fall sympatisera med den känslan, det har varit massor med gånger då hon inte velat träffa människor. Kanske tror hon att Demyan inte skulle uppskatta det. Kanske har hon råkat ut för en trafikolycka och ligger på ett sjukhus nu? De funderar över den sista möjligheten, ringa runt och höra om någon fått in Olga? Fast det blir svårt att spela hennes familj när de inte ens vet vad hon heter i efternamn. Kanske kan de fråga Demyan rakt ut, fast han kanske inte talar sanning när han svarar ...

Det är kallt i luften, vassa små snöflingor virvlar i vinden och river deras bara kinder och sticker i deras ögon. Inget väder för kvällspromenader. Gatan med studentboendena är öde. Inga bilar kör där. Inga nattvandrare. Nästan alla fönster är släckta. Några enstaka entreer är upplysta.

 

[wilper]

Scen 45 - Midnattschoklad
De är nedkylda, och matta, men har för mycket i sina sinnen för att gå och lägga sig. Zhenya vill ha varm choklad. Så när de kommer upp på sin våning går de direkt och sätter sig i det gemensamma köket. Dimi kokar vatten och gör te åt sig, choklad åt Zhenya. De sitter där i köket en stund, dricker ur de kantstötta temuggarna, ytterkläderna slarvigt slängda över en stolsrygg. Korridoren är tom, timern har släckt ljuset igen. De behöver inga ord utan njuter av det delade ögonblicket och utmattningen i sina kroppar.

När muggarna är tomma tar de sina kläder och precis som de skall gå ut i korridoren vädrar de cigarettrök. Det är rökförbud i hela huset, vilket efterlevs ganska bra ändå, det är oväntat att någon röker så här dags i alla fall. Zhenya sneglar ut i den mörka korridoren. Lysande röda tryckknappar på väggarna glimmar i mörkret, men ingen cigarettglöd. De funderar på om de skall oroa sig, men nej. Zhenya trycker till en av de lysande knapparna och mörkret fördrivs av blinkande lysrör. Slitet golv, väggar täckta av posters.

Dimi går in till sig. Zhenya fortsätter ner för korridoren och när hon klivit in på sitt rum blir hon plötsligt attackerad av gripande händer. Hon ger ifrån sig ett skrämt ljud och lyckas slita sig lös, och rusar skrikande mot Dimis dörr.

Dimi hör Zhenyas skrik och när hon tittar ut igen för att se vad som står på ser hon hur Zhenya hålls fast bakifrån av Demyan, som har tystat henne genom att hålla en kniv mot hennes hals. Och ut ur Zhenyas rum kommer de båda konstnärerna Gogol och Fédor rusande. Zhenya stampar bakåt nedåt och lyckas träffa Demyans skenben med sådan kraft och överraskning att hon kan slita sig lös, och både Zhenya och Dimi kastar sig ner för trappan. Tre steg i taget gör de en vårdslös flykt medan Zhenya skriker vilt på hjälp. Jakten går genom lobbyn och ut på gatan, de rusar sida vid sida, Zhenya fumlar med sin telefon och lyckas slå nödnumret, och hon skriker till operatören att hon är förföljd av några män, att hon heter Zhenya och att de är på Kosmonautens väg. Efter sig har de Demyan, Gogol och Fédor, och innan Zhenya hinner höra operatörens svar blir de ikapphunna, Demyans kniv glimmar i gatlampornas sken. Zhenyas telefon kastas iväg. Och från en sidogata kommer Demyans minibuss med lågt mullrande diselmotor rullande. Den stannar till, Koloda tittar på dem från förarplatsen, och Demyan knuffar dem ombord.

 

[wilper]

Scen 46 - Transport
Bussen närmast smyger genom stadens gator, de gör ett kort stopp vid industrilokalen där Gogol kilar in och hämtar Olga, som rätt bryskt trycks ner i första passagerarsätet. Dimi och Zhenya ligger på golvet längst bak i bussen, övervakade av Demyan, som nu har tagit Dimis telefon också. Efter en stunds körning slutar gatljusen att svepa sina strålar genom bussens smutsiga fönster, vägbanan blir ojämnare, de är på väg ut på landsbygden.

Scen 47 - Blod, svett och tårar
De blir inspärrade i skafferiet i datschans kök, dörren reglas från utsidan och sedan blir det tyst. Inget ljus syns under dörren från köket.

Efter en stunds tyst väntan börjar de utforska sin situation. Gogols snabba genomsökning missade Dimis lilla ficklampa och fällkniv, och med ficklampan sveper hon över hyllorna. Gamla konservburkar från 70-talet. På golvet står trädlådor som säkert använts för att förvara rotsaker någon gång. Dessutom står det en gammal kvast lutad mot väggen. Dimi väger en konservburk i handen, den borde gå att använda som klubba om det behövs. Zhenya tar kvasten. De har tröttnat på att vara offer, nästa gång konstnärerna visar sig tänker de slå tillbaka. Dimi tänker att de kanske kan ta striden till dem, i stället för att vänta passivt i mörkret, så hon tar sin lilla kniv och börjar bearbeta trät där regeln sitter, kanske kan de bryta sig ut.

Från utsidan hör de plötsligt skrik och stoj. Konstnärernas tumult. Dimi viskar att hon inte tänkte på det förra gången, men det kanske är deras ritual. De är som familjen, bundna samman på något vis. Zhenya nickar, typiskt killar. Hon föredrar bibelstudiegruppens ritual, den känns mer kvinnlig på något vis.

Efter någon minut tystnar männen. Dimi fortsätter att kratsa på dörren med det lilla knivbladet. Hon är försiktig för att inte ge några ljud ifrån sig, det kan ju vara så att någon håller vakt i huset.

Ett andra utbrott av skrik och tjoande från gården. Machofasoner muttrar Dimi.

Ungefär samtidigt som skriken tystnar lyckas hon få upp dörren, och de smyger ut i köket. Genom köksfönstret ser de över gården. Det är mörkt där ute, men bastun avtecknar sig i siluett mot den något gråare himlen, och ibland stiger en röd glödflaga genom skorstenen och förs bort av vinden. De hittar två knivar, en brödkniv och en liten fruktkniv. Dimi gömmer den lilla kniven i sitt stövelskaft, och tar brödkniven i handen. Zhenya håller kvasten som ett spjut framför sig. Inga kassar med mat innanför dörren som förra gången de var här.

Dimi skärmar av ljuset från sin ficklampa så gott det går, och de söker genom hela stugan, är det någon här? Kanske Olga? Nej, de är ensamma, men på övervåningen hittar de en stapel blandade kärlekromaner av nyare årgång vid en av sängarna.

Ett tredje utbrott hörs på gården, mer intensivt än de tidigare. De stannar kvar på övervåningen, men så fort tystnaden åter lägger sig över den lilla gården så smyger de ut, kanske är bussen olåst och de kan smita med den? Den är dock noga låst, och de såg inga nycklar i stugan. Kanske i Demyans eller Kolodas jacka i bastuns kapprum?

Vid tanken på nycklarna inser Zhenya att de måste ha kopierat hennes nyckel innan de lämnade tillbaka dem när hon återvände från det behornade monstrets värld, det var så de kunde överraska henne i sitt eget rum. Hon ryser vid tanken på att de kunnat komma och gå som de velat.

Jo, bastun. De gör upp en plan, en håller vakt, och söker genom alla jackorna efter nycklarna till bussen. En bra plan. Vem skall göra vad? Dimi undrar om inte Zhenya är för blödig för att kunna sticka någon med brödkniven. Förmodligen är det så. Dimi får vara den som skall hålla vakt, och försöker avkräva Zhenya ett löfte om att hon skall fly om hon får chansen. Zhenya muttrar något ohörbart till svar.

Långsamt, långsamt öppnar de ytterdörren, för att inte röja sig med något gnissel. Och lika långsamt smyger de in. Dimi till dörren mot tvättrummet och Zhenya mot krokarna. På en av krokarna hänger en stickad tröja av fluffigt syntetgarn, Olga måste vara där inne med konstnärerna.

Zhenya börjar gräva genom jackfickor.

Dörren öppnas, och Dimi hugger blint med brödkniven in siluetten i mörkret på andra sidan. Något träffar hon i alla fall och en av konstnärerna ger ifrån sig ett halvt grymtande halvt skrik.

Tumult utbryter kring dörren mellan kapprummet och tvättrummet. Dimi tänker på sitt löfte att köpa tid åt Zhenya så hon följer upp hugget med vilda svep och stötar med den blodiga brödkniven medan hon tränger sig in i tvättrummet. Ett ensamt stearinljus i en glaslykta förvandlar de svettiga konstnärerna till en oformlig massa av håriga bröst, greppande armar och dinglande kön. Demyan hetsar dem mot Dimi. Som lyckas skära upp en av de utsträckta armarna. Zhenya ser Olgas blonda hår på andra sidan av horden, Olga är fortfarande i bastun, vagt upplyst av röda kol. Zhenya ropar åt henne att hjälpa dem, att stoppa männen, men Olga ser oförstående på henne.

En knuten näve träffar Dimi och får henne ur balans, och efter den haglar slagen och hon faller medvetslös ned på golvet i tvättrummet.

Zhenya skriker till i raseri, och kastar sig in genom dörren med kvasten i högsta hugg, Hon känner att hennes slag möter köttigt motstånd några gånger, men svärmen av greppande armar är obönhörlig och helt utan fruktan, och snart får någon in ett slag i hennes maggrop, hon tappar andan och faller till marken, kippande efter luft. Ögonen tåras av smärtan och hon ser den medvetslösa Dimi framför sig, nedstänkt av en svart vätska.

Det luktar rök, svett och blod i det lilla utrymmet. Bara fötter kliver över dem, händer griper deras armar och släpar dem ut ur bastun och mot växthuset.

 

[wilper]

Scen 48 - Åter växthuset
Dimi och Zhenya ligger i en oformlig hög mitt på mattan som är utrullad i växthuset. Zhenya har slutat hosta, och hon får luft igen, men hon spelar vekare än hon känner sig, vakar på en chans att göra något. Hon sneglar mot Dimi, fortfarande utslagen. Kanske kan hon komma åt den lilla fruktkniven i Dimis stövelskaft i ett obevakat ögonblick. Frågan är när ett sådat kommer.

Det är mörkt, men inte mörkare än att hon kan se de nakna männen stå i en cirkel omkring dem. Demyan bär hjortmasken och dess horn står ut som grenar ur hans hjässa. Olga står bredvid honom, även hon är naken, hon svajar en del och Fédor som står på hennes andra sida får ibland rycka ut och hindra henne från att falla.

Demyan tar fram en liten glasburk, skakar den en gång så att pillren rasslar. Han serverar männen ett piller var, och sedan trycker han in flera i Olgas mun. Hon blir allt mer uppjagad och förvirrad, gnyr och huttrar. Han ger henne några till, och efter någon minut börjar hon skrika. Zhenya söker en lucka, en möjlighet, något, en chans. Evgeniy fångar hennes flackande blick. Hans ögon är grymma och helt utan sympati. Hans arm är ombunden med en handduk som i det svaga ljuset från några stearinljus färgats svart där det blött igenom.

En varm vindpust sveper över henne, hon rullar runt så hon kan se vad som skett bakom henne. Ett svart hål har öppnats i själva luften, djupt och kompakt mörker, ett hungrigt mörker. Evgeniy och Pyotr tar Zhenya och halvt knuffar, halvt kastar in henne i mörkret. Hon slår hårt i marken. Från den här sidan ser det mörka växthuset ut som en ljus tavla. De nakna männen tar Dimi härnäst, och kastar in henne efter Zhenya. Dimis huvud slår hårt i marken när hon faller handlöst.

Zhenya försöker fånga Demyans blick, frågan är om han ens kan se henne här i det djupa mörkret. Hon ropar en fråga åt honom, "Varför?" Först svarar han inte, han stannar upp, smeker Olga över kinden med en färgfläckig hand. "För ni hotade oss. Vår grupp är okränkbar." Zhenya ropar på nytt till honom. Han svarar inte. Så hon hotar honom, skriker förolämpningar. Han knuffar in även Olga i mörkret, hon står och svajar, förvirrad och rädd. Zhenya känner paniken stiga, kanterna på porten mot deras hem börjar spraka och lösas upp. Till slut lovar hon dem allt, vad de vill, bara de inte lämnar henne här.

Men Demyan svarar inte, hans ögon glimmar svagt genom hjortmasken. Porten krymper allt snabbare, och så är allt ljus utplånat, som om det aldrig funnits.

 

[wilper]

Scen 49 - Mörker
Mörker. Absolut mörker.
Zhenya hör kippande snyftningar från Olga, hon är så chockad att hon knappt kan andas. Hon är rädd. Även Zhenya är rädd, och hon ligger nästan ovanpå den medvetslösa Dimi. Även Zhenya drabbas av panik i mörkret, men hon lyckas hålla sig kvar på platsen, om hon lämnade de andra skulle de aldrig hitta igen varandra, inte i det här mörkret.

Efter en stund lugnar hon sig, och hon drar Olga till sig. Olga är fortfarande rädd och snyftande, men slappnar av något när Zhenya talar lugnande till henne och håller om henne.

De vakar över Dimis kropp i tystnad.

Så rör Dimi plötsligt på sig, och halvkvävt väser hon en fråga om de skall döda alla konstnärerna eller bara Demyan om de kommer tillbaka. Demyan, menar Zhenya som är glad att hennes vän vaknat till, och sedan bränna alla deras tavlor. Dimi sätter sig upp och frågar vad som hände med deras plan att Dimi skulle distrahera konstnärerna så att Zhenya kunde fly och sedan ordna en räddningsaktion. Zhenya muttrar något om vad som händer med planer i första kontakten med verkligheten. Dimi nickar, nå, det viktiga är att de är överrens om vad som faktiskt var planen. Dimi undrar hur det är med Olga, och Zhenya berättar att Demyan petade i henne två nävar piller, hon är antagligen hög som ett hus.

Har hon besökt andra världar förr undrar Dimi? Olga förstår inte frågan, och undrar mellan snyftningarna var de är.

Zhenya lyckas med ett räddningsslag för Karisma och hade därför sinnesnärvaro när striden bröt ut att ha stoppat Dimis ficklampa i fickan, och triumferande drar hon fram den och sveper ljuskäglan över de andra.

Alla ser de ut som vita spökbilder i kompakt svart mörker. Inga färger. Inga gråskalor. Bara absolut vitt och absolut svart. Zhenya påminns om att Olga är naken och skalar av sig sin stickade tröja och räcker över den. Det är svalt, men inte kallt. Olga tar tacksamt på sig tröjan.

Dimi menar att det var oväntat, men det skall säkert gå bra, de har ju faktiskt tagit sig hem alla gånger de hamnat i andra världar.

Alla? Zhenya har bara varit i en annan värld. Dimi påminner om kyrkan som de besökte med Anastasia. Kyrkan ja. Zhenya minns den vagt, lite som en dröm. De träffande någon där ... visst?

Dimi fokuserar på nuet. Någon som har fler piller? Ingen har fler piller, och Olga är rädd.

 

[wilper]

Scen 50 - Förfall
Dimi instruerar och Zhenya sveper med ficklampan omkring dem. De är kanske utomhus, för marken består av torkad lera och vissnat gräs, allt i svart. Bara genom att hålla sina vita händer bakom dem kan de se gräset som svarta strån och lika svarta skuggor.

Ljuskäglan sveper mot himlen men fångar inget. Åt ena sidan reser sig någon sorts struktur, en vägg. De kommer överrens om att börja utforska. Zhenya går först med lampan. Olga instrueras att ha en hand på Zhenyas axel och inte släppa taget, Dimi tar själv tag i Olgas axel.

De går bort till väggen, svart så när som på enstaka vita blänk. Den känns som gjord av gamla stockar. De söker sig runt knuten och hittar en dörr. Zhenya knackar artigt på, men då ingen svarar går de in.

En stund senare har de konstaterat att stugan har samma form som Demyans datscha, men den är inredd annorlunda. På ovanvångingen hittar de flera sängar, men ingen stapel med kärleksromaner. Det är skräpigt överallt, det är som att någon plundrat huset och de går runt i resterna. Det finns ingen mat i köket, men de hittar några tomflaskor som de stoppar på sig i hopp om att hitta vatten senare.

Inför prospektet att ficklampans batteri kan ta slut bestämmer de sig för att vänta ett tag och se om det kanske kan gry en dag här i mörkret. De släpar ner en madrass från ovanvåningen och Zhenya slår sönder några mindre möbler och tar lite brännbar bråte och tänder en eld i spisen i köket. Vita lågor dansar i mörkret. De tre lägger sig i en hög på madrassen. De är trötta, hungriga, törstiga, oroliga och sönderslagna efter striden med konstnärerna. Snart sover de alla tre.