Absolut! Kan man designa bättre spel? YES!
Det här däremot är ju ett annat paradigm där "inget händer" enbart blir destruktivt. Jag gillar ju berättelser där det inte alls blir som personen i den hade tänkt. Där deras planer mynnar ut i antiklimax. Det finns en dramaturgi i det med, och vi ser det regelbundet i film och böcker.
Ja, och det är nog svårt att säga något allmänt här, överhuvudtaget. Det beror så mycket på spel, genre och situation.
Hela Doktor Glas bygger ju på att huvudpersonens plan mynnar ut i ett "inget händer". Han förgiftar Gregorius, men lyckas inte uppnå sitt mål att bli ihop med hans fru, eller ens få henne att tänka på honom i romantiska termer, men samtidigt eskalerar det inte till att han fälls för mordet eller liknande. "Mig gick livet förbi."
Detta är ett isolerat exempel. Testa hur kul det är med "inget händer" efter tionde slaget.
Du säger det ju själv: »Det har varit en del snack om att resultat ofta upplevs bli "ingenting händer" i traditionella spel när det kommer till strid.«
Tror det är dumt att lägga en värdering i det, dock. Många uppskattar det taktiska. I synnerhet i spel som uppmuntrar det, som exempelvis D&D 5E eller Lancer. Många spelare har inga som helst problem med att spel växlar mellan narrativt och taktiskt - om vi abstraherar kategorierna till det. Det här märkte jag väldigt tydligt i vår senaste kampanj, där spelare plötsligt visade sidor jag inte trodde de hade och la hundratals timmar på att opta sina karaktärsbuilds hela vägen fram till level 20.
Det håller jag rakt av inte med om. Har inte ett dugg med indierollspel eller nåt att göra, utan om att jag helt enkelt inte tycker det är särskilt roligt med nollsummespel eller saker som riskerar att stagnera. Jag kan bidra med inlevelse ändå, men jag får inte ut lika mycket av det om jag inte känner att saker står på spel. Om det är upp till mig att göra saker spännande spelar jag hellre friform i så fall.
Det är dock lite knepigare än så om man lägger ett berättelseraster på det hela. Hjälteberättelserna är ju däremot aldrig "misslyckas med att sätta dit mördaren, och hen mördar, och fortsätter mörda, för till sist har utredaren misslyckats nog för att schabbla bort hela utredningen", eller "släpper lös en mörk skuggbild av sig själv, och sjunker när han jagar efter den norrut i sin båt". Tragedier brukar ju ha en omvänd dramatisk kurva -- man lockar med framgång och lycka för att sedan grymt rycka undan detta lockbete. Rollspel medger ju på ett helt annat vis antiklimaktiska berättelser -- sådana där man lyckas hela tiden, eller misslyckas hela tiden. Sedan upplever jag också att det är ganska vanligt att man gör hoten för stora, så pass stora att det blir svårt att med respekt för spelvärldens integritet kunna passa in misslyckanden som medger att man kommer tillbaka från dem.
Du missförstår. Om jag upplever att något är tråkigt så bör jag sluta med det, eller ändra något. Det tråkiga är fel om jag vill ha kul. Subjektivt och individuellt såklart.De spelar inte "fel" för det och spelet är inte designat "fel" heller.
Ja, det är en utmärkt lösning om man uppfattar detta som ett problem. Jag gör ju inte det som sagt. Hela poängen med tråden är att "inget händer" är en feature som man kan uppskatta.
Precis. Så det hela är mycket enklare än så: spela inte hjälteberättelser, spela inte komedier, spela inte tragedier. Upptäck vad det är ni spelar. Hepp. Klart. Garantera protagonism, men lämna helt öppet vad protagonisten rör sig i för form av berättelse.
Ja, fast jag kan sammanfatta @Christoffers inlägg som "Jag förstår inte poängen, eftersom för mig så händer alltid något" (se citat nedan) och du gillade det inlägget, så nu vet jag inte riktigt vad tråden handlar om. För det är ju samma sak som du argumenterar för. Att något alltid händer när "inget händer". Är det då inte fel "paketering" på er "inget händer"? För mig låter det som att det händer något när du säger att det är händer något när "inget händer".
Visst, jag förstår poängen. Vad tror du annat folk menar med "inget händer"?
Den stora frågan är väl vad du egentligen är mot? Är det dåligt om system eskalerar en situation? Är det dåligt att nollresultat och nollsummespel inte är del av ett spels design?
Uppenbarligen bokstavligen att inget händer
Det är ju väldigt ovanligt att folk argumenterar för att man ska lyckas hela tiden. Misslyckande är något annat än "inget händer" och inte det många argumenterar mot. Misslyckanden som driver berättelsen är ju skitbra. Det som ofta känns trist är när … inget händer. Alltså när jag är på punkt A, initierar någonting, regelsystemet säger "inget händer" och jag är tillbaka på punkt A. Den fiktionella situationen är inte meningsfullt skild från innan jag initierade handlingen. Sedan kan man ha olika åsikter om vilka skillnader som är meningsfulla, och @Måns har uppenbarligen en lägre tröskel där. "Jag slåss mot en orch som har huggit mig i axeln" och "Jag slåss mot en orch som har huggit mig i axeln och sedan missat ett hugg" kan vara meningsfullt skilda situationer, beroende på preferens och beroende på vad som händer i fiktionen i övrigt. Jag föredrar ett spel vars regelsystem driver fram intressanta händelser. Det är det jag har regelsystemet till. Att påverka fiktionen. Att regelsystemet får mig att misslyckas kan vara skitbra, men att regelsystemet tar mig tillbaka på ruta ett och säger "hitta på något annat" är inget jag uppskattar, för det dödar drivet i berättelsen.
Jag känner mer saknar verktygen och kunskapen om hur det ska gå till. Jag tror sällan folk är lata, det handlar i regel om att vi inte vet. Jag har faktiskt ingen aning om hur det ska göras intressant eller meningsfullt, helt ärligt.
