Varför gillar jag evolution i fantasyvärldar? Till att börja med har evolution, av den vetenskapligt förbisprungna och teosofiskt präglade varianten, varit en tydlig del av inspirationskällor som Lovecrafts och Howards världsbyggen, så för mig känns det inte så genrefrämmande. Men det finns också andra saker som formar mina preferenser.
Vissa här säger att fantasy är "myt" och "saga". Jag ser det inte nödvändigtvis så, utan är mer intresserad av realistiskt agerande människor i en fantastisk miljö. Vetenskapliga koncept kontaminerar inte detta för mig. Det jag upplever som tråkigt med en gudomlig skapelseberättelse som också är känd för rollpersonerna är att den blir paradoxalt o-mystisk; sanningen om världens skapelse är redan känd, levererad av en högre auktoritet, och egna undersökningar är fruktlösa. En gudomligt levererad och korrekt kosmogoni blir lika trist som en gudomligt levererad och korrekt moral, det tar bort möjligheten till extremt olika kulturella uppfattningar där man inte kan säga att den ena är mer korrekt än den andra.
Vissa skulle säkert säga att det jag vill ha mer är någon sorts lågteknologisk science fiction. Kanske det, jag tycker förindustriella samhällen är intressantare och mer estetiskt tilltalande. Samma sak med många fantasyelement, jag gillar dem estetiskt men vill gärna ha en naturalistisk världsbild bakom dem. Magi, gudar och annat bör kan förekomma, men då snarare som en förvridande inverkan på de naturliga processerna. Tekumel är en inspirationskälla.
I allmänhet tycker jag väl också att strikt upprätthållande av genregränser är rätt tråkigt. Saker som är med för att de "känns fantasy" är sällan så intressanta för mig, medan jag älskar typ spekulativ antropologi i påhittade världar. Är det fantasy eller inte? Jag bryr mig egentligen inte.