entomophobiac
Low Prep High Play
OT:ade i en annan tråd:
Tror knappast min bana in i rollspelandet är unik, men stöter ofta på idén om äventyr och kampanjer som spels “riktiga” sanning och syfte. Men jag delar inte den upplevelsen.
I ett försök att lista ut var detta kan komma ifrån tänkte jag att det är wrnu och att Äspels arv därför väger extra tungt. Men så är det ju inte.
Är vi extra mycket så härinne för vi sitter och ruvar på dignande bokhyllor med kompletta samlingar, eller reflekterar det faktiskt hur de flesta lärt sig spela sina spel?
Och fick svaret:Men just att äventyr och kampanjer är vad som i praktiken definierar spelstil snarare än att spelen gjorde det verkar kunna vara ett Äspeligt kulturarv?
Det här tycker jag är mycket intressant, eftersom jag inte just hade tillgång till mer än en bok eller två från början och därför tidigt spelade mer improviserat. Skrivna äventyr och kampanjer kom jag inte i kontakt med förrän långt senare, och blev sällan imponerad.Sådana var nästan alla rollspel under 70-, 80- 0ch 90-tal.
Tror knappast min bana in i rollspelandet är unik, men stöter ofta på idén om äventyr och kampanjer som spels “riktiga” sanning och syfte. Men jag delar inte den upplevelsen.
I ett försök att lista ut var detta kan komma ifrån tänkte jag att det är wrnu och att Äspels arv därför väger extra tungt. Men så är det ju inte.
Är vi extra mycket så härinne för vi sitter och ruvar på dignande bokhyllor med kompletta samlingar, eller reflekterar det faktiskt hur de flesta lärt sig spela sina spel?