Regelböcker, äventyr och kampanjer

[entomophobiac]

OT:ade i en annan tråd:

Men just att äventyr och kampanjer är vad som i praktiken definierar spelstil snarare än att spelen gjorde det verkar kunna vara ett Äspeligt kulturarv?

Och fick svaret:

Sådana var nästan alla rollspel under 70-, 80- 0ch 90-tal.

Det här tycker jag är mycket intressant, eftersom jag inte just hade tillgång till mer än en bok eller två från början och därför tidigt spelade mer improviserat. Skrivna äventyr och kampanjer kom jag inte i kontakt med förrän långt senare, och blev sällan imponerad.

Tror knappast min bana in i rollspelandet är unik, men stöter ofta på idén om äventyr och kampanjer som spels “riktiga” sanning och syfte. Men jag delar inte den upplevelsen.

I ett försök att lista ut var detta kan komma ifrån tänkte jag att det är wrnu och att Äspels arv därför väger extra tungt. Men så är det ju inte.

Är vi extra mycket så härinne för vi sitter och ruvar på dignande bokhyllor med kompletta samlingar, eller reflekterar det faktiskt hur de flesta lärt sig spela sina spel?

 

[ceruleanfive]

Officiella äventyr har alltid varit en försvinnande liten bråkdel av vad vi har spelat i alla grupper jag har varit med i.

 

[entomophobiac]

Officiella äventyr har alltid varit en försvinnande liten bråkdel av vad vi har spelat i alla grupper jag har varit med i.

Och det reflekterar min egna upplevelse. Det är först som inkomstbringande medelåldring jag börjat läsa fler äventyr och kampanjer.

 

[Bolongo]

Tror knappast min bana in i rollspelandet är unik, men stöter ofta på idén om äventyr och kampanjer som spels “riktiga” sanning och syfte. Men jag delar inte den upplevelsen.

Nä, alltså rollspel som företeelse började helt och hållet som DIY. Det finns en hel del evidens att den första generationen konstruktörer var totalt förbluffade att det fanns folk därute som ville vara SL men inte ville hitta på en hel värld från scratch. De förklarade heller inte hur man skulle spela spelet, eftersom det var uppenbart för dem och deras spelgrupper. Med andra ord var de väldigt hemmablinda - vilket kanske kan förlåtas eftersom den publik de fann för sina alster var en som ingen visste något om.
Men när väl äventyr började publiceras så visade det sig finnas ett enormt sug efter dem, just därför att de gav en modell man kunde utgå ifrån för att sedan göra sina egna homebrews.
Och i nästa generation så... bara man fortsatte göra likadant. För nu verkade man tänka "OK, vi har nog kommit över inlärningströskeln, nu vet alla hur man spelar de här spelen, så vi kan fortsätta med att inte förklara det." Vilket de facto lämnade det till äventyren att förklara, men det fanns ingen genomtänkt strategi att det skulle vara så. Det bara blev som det blev.

 

[entomophobiac]

Vilket de facto lämnade det till äventyren att förklara, men det fanns ingen genomtänkt strategi att det skulle vara så. Det bara blev som det blev.

Från Gygax verkar det ju ha varit en medveten strategi för att sälja fler böcker också, så mer marknadskraft än att det gjorde spelen bättre nödvändigtvis. Gruppen som sitter hemma och skriver eget genererar ju ingen inkomst!

Men det förklarar ju absolut varför den här bilden av det är vanlig idag!

 

[Bolongo]

Idén om den stora, metaplot-tunga publicerade kampanjen som ett spels raison d'être är något jag mer associerar med 90-talet.

 

[Brödbane]

När jag introducerades för rollspel runt millennieskiftet så spelade vår grupp nästan uteslutande officiella kampanjer och äventyr. Det resulterade i att vi körde om flera kampanjäventyr flera gånger under cirka 6 år av spelande.
Tror det främst hängde ihop med att vår ständiga SL inte var speciellt kompetent på att fantisera ihop saker själv.

Nu som mogen 30+ så är det väl ungefär 50-50 av officiella grejer och hemmabyggen i mina spelgrupper. Känns ju också som att det finns mer att välja bland nu för tiden när det kommer till officiella grejer.

 

[entomophobiac]

Idén om den stora, metaplot-tunga publicerade kampanjen som ett spels raison d'être är något jag mer associerar med 90-talet.

Stor anledning varför jag inte fastnade för World of Darkness, men helt klart. Det finns drag av det i väldigt många spel från 90-talet. Från AD&D Planescape till 7th Sea.

 

[Monokel]

För att bidra med en datapunkt till så flikar jag in med att under mina 25 år som rollspelare så är det i princip bara de två senaste åren som vi har spelat scenarion som inte skrivits av någon i spelgruppen. Har känts som ett spännande formexperiment efter många år med friformande och stora egna världsbyggen.

 

[Genesis]

Min rollspelsuppväxt från 90-talet:

• Nästan inga köpescenarion.
• Ganska hårdrälsat, SL-styrt. Ibland körde vi improviserat, vilket kallades "intermezzo". Osäker på var den termen kommer från. Någon annan som hört den?
• I princip bara oneshots. Genomsnittsrollpersonen var med om ungefär 0,5 spelsessioner (häften av rollpersonerna spelades aldrig, andra hälften var med i ett äventyr). Ett par gånger spelade vi "kampanj", vilket innebar två sessioner med samma rollperson. Någon gång tror jag att vi lyckades spela tre sessioner där någon rollperson var med i alla tre, men resten av gruppen byttes nog ut däremellan.

Överhuvudtaget är jag otroligt skeptisk mot alla former av "Såhär spelade man förr i tiden"-utsägelser, helt enkelt för att jag tror att folk spelade sjukt olika. Vissa spelade köpeäventyr, andra hittade på egna. Vissa spelade i flera år med samma rollperson medan andra gjorde nya rollpersoner varje gång. Vissa körde stenhårt på reglerna som skrivna, andra improviserade och ytterligare andra utvecklade pärmar med husregler. Vissa skådespelade och teatrade, andra körde stenhårt på "klara äventyret". Vissa rälsade, andra spelade platsbaserat. Vi kommer aldrig att få någon sanning i hur dessa olika saker fördelade sig, men vi kan vara ganska säkra på att "såhär spelade man förr" alltid är fel, eftersom folk spelade i massor av olika kombinationer.

 

[Nässe]

Och det reflekterar min egna upplevelse. Det är först som inkomstbringande medelåldring jag börjat läsa fler äventyr och kampanjer.

Tvärt om för mig. Som barn/ tonåring spelade vi i stort sett bara köpta äventyr. Svenska och utländska spel. Nu spelar jag sällan köpta äventyr, extremt sällan faktiskt. (Fast jag köper och läser väldigt många äventyr/ kampanjer/ spel)

 

[Gurgeh]

När jag började spela på 80-talet så spelade vi de officiella äventyren (Dimön, Spindelkonungens pyramid, Döda skogen etc.), men eftersom de inte räckte till skrev vi även mängder av egna äventyr i samma stil. (Vilket innebar uppdrag -> slumpmässiga möten på resan -> äventyrsplats med en grotta.)

 

[Bifur]

Tvärt om för mig.

Samma här. Officiella för nästan hela slanten. Visdt skrev foll egna redan från start men den var alltid i klar minoritet (kanske 1 på 10 om jag ska gissa).

Idag är det mer blandat, kanske 50/50? Undviker på inget vis färdiga äventyr av andra.

Sen kan man ju rent normativt se ett officiellt äventyr som spelskaparens bild av vad/hur man ska spela, även om man inte behöver dela den.

 

[entomophobiac]

Sen kan man ju rent normativt se ett officiellt äventyr som spelskaparens bild av vad/hur man ska spela, även om man inte behöver dela den.

Kan dock uppleva något av ett tonskifte emellanåt. Särskilt när grundspel och äventyr/kampanj skrivs av olika personer. Allra tydligaste som jag har relativt färskt i minnet är nog Coriolis, där jag tycker spelvärldens mystik och relativa neutralitet känns som det byts ut mot tydligare "skurkar" och lite mer svart/vit dynamik i Ikonernas nåd. Inte egentligen sämre, men helt klart annorlunda.

 

[luddwig]

Mitt liv som rollspelare började med Uppdrag i Mos Mosel, Nekropolis och Bris Brygga. Därefter har jag spelat mestadels hemskrivna äventyr men även färdigskrivna då och då. Senaste året har det blivit mer färdigskrivet än tidigare i och med min nya Discord-grupp. Jag tycker generellt inte att det ena är bättre eller sämre än det andra. Att hitta lämpliga färdigskrivna äventyr kan dock vara en utmaning och det är sällan jag köper något.

 

[Ram]

För min del så var det en mix. Vi spelade de flesta köpeäventyren, men framför allt så var det från dem och deras strukturer som vi skapade mängder av egna scenarion, mer eller mindre öppna/improviserade. Men köpeäventyren och senare kampanjmodulerna var de som satte riktning i dem så att säga.

 

[EvilSpook]

För min del var det såklart också en mix.
Improviserade äventyr såg vi ganska snart ner på.
Förberedda äventyr var normen.
Nedskrivna, kompletta äventyr var väldigt uppskattade men ovanliga.
Köpeäventyr var dock i särklass bäst. Det var ju en officiellt sanktionerad skrift som kanaliserats ner till oss dödliga från högsta ort.

I början på 90-talet byggde vi långa kampanjer vars stomme byggde på de köpta äventyren/modulerna. Det var framförallt tre saker en bra SL förväntades göra.

- Sätta ihop äventyren i den bästa ordningen. - - Plantera föremål / personer / händelser för att säkra en smidig övergång.
- Och slutligen fylla ut luckorna med eget material som var så bra att ingen av spelarna skulle kunna vara säker på om man var i ett köpt eller hemmagjort äventyr.

//EvilSpook

 

[krank]

När jag började spela rollspel kring mitten av 90-talet så var det med en grupp som spelat tidigare. Vi körde sällan officiella äventyr, men alltid och enbart avgränsade, förberedda sådana. Ingen improvisation alltså, utan innan spelmötet så hittade SL på ett äventyr, ritade kartor, stattade upp monster och bestämde vad som skulle hända. Generellt ganska linjärt, men med inslag av öppna problemlösningar. Man hade nedskrivna anteckningar som man höll sig till.

Vi kan ha spelat något av äventyren som följde med någon av Mutant Chronicles-grundböckerna, men mest var det egna hittepå som gällde. Mest för att det överhuvudtaget inte existerade i någons föreställningsvärld att man skulle kunna köra samma äventyr fler än en gång, så varje gång man körde ett officiellt äventyr så blev det förbrukat.

Långa kampanjer byggdes genom att rollpersoner överlevde ett äventyr och fick vara med i nästa.

 

[runequester]

The groups I was in spent all our money on Warzone and Blood Bowl miniatures, so we only bought rulebooks. Very few adventures were bought and I'm not sure we ever ran one at all.
My fantasy games were just a mish mash of stuff I took from David Eddings books and Lone Wolf /Fighting Fantasy gamebooks.

 

[DanielSchenström]

Jag började spela rollspel 1986 med svenska översättningen av Dungeons & Dragons. Andra tidiga spel i min grupp var DoD, Mutant, AD&D 2nd ed, Chock och Stjärnornas Krig. D&D var skrivet som att tanken var att man skulle skapa egna äventyr men att man kunde köpa färdiga om man ville och D&D Expert handlade om att skapa sin egen värld så det var intrycket jag fick och eftersom det är en av de sakerna jag tycker är kul med rollspel så har jag mestadels skapat eget. Jag är dock en samlare så jag har köpt många kampanjer och äventyr och bakat in dem ibland mina egna alster. I en del fall så som för Shadowrun kör jag enbart färdiga äventyr.

Jag har aldrig sett det som att ena eller andra sättet är rätt, D&D där jag spellede så körde vi mestadels egna äventyr men DoD som en annan spelledde hyffsat parallellt där körde vi enbart köpäventyr ett bra tag. Min upplevelse genom alla åren är att jag och de flesta av de jag spelat med föredrar de hemmagjorda äventyren och kampanjerna.

Och kampanjer då. Det var nog nåt jag inte reflekterade över alls. Om man hade kul i ett äventyr och gillade sina rollpersoner så fortsatte man. Nu gillar jag fortfarande kampanjer eller låååånga äventyr framför korta dito, men om det spelats en massa fantasy en period kan det vara nice med lite scifi, skräck eller nutid ett tag. Mitt ideal är att man kör en kampanj i en värld där man plöjer genom alla världens hemligheter och det unika och sen är man klar med den för alltid.