Min poäng är att ondska kan inte definieras utifrån att man identifierar sig själv som ond (bara).
Huruvida ondska inte alls är objektivt är inte helt självklart. Vad som är självklart är att många människor gjort onda saker som de rättfärdigat med vad de tycker är ett gott syfte, medan andra tycker att de är onda. Men det gör inte ondska som begrepp HELT subjektivt.
IRL? Där finns (i mina ögon) bara subjektiv ondska. Där går det utmärkt att inte ens använda sig av begreppet "ondska" om man, som jag, inte tycker att det fyller något syfte. IRL kan jag lika lite föreställa mig en objektiv moral som jag kan föreställa mig en fyrkantig cirkel eller två parallella linjer som korsar varandra. It does not compute, helt enkelt.
I D&D? Där finns fördefinierade kriterier för vad som räknas som "gott" och "ont" som inte har något med varken din, min eller Stalins eller Hitlers definitioner.
I D&D kan man klassificera saker som "onda" eller "goda" på samma sätt som man IRL kan göra en marxistisk analys utan att själv vara marxist. Allt man behöver är att läsa kriterierna, så att säga. Man behöver inte hålla med om dem, för vad jag personligen rent subjektiv
tycker är "ont" eller "gott" är irrelevant.
Jag såg det nyss beskrivet som att D&Ds alignments lika gärna kunnat heta AIK och Djurgården, eftersom de ju faktiskt inte nödvändigtvis har något alls att göra med vad vi IRL tycker är "ont" respektive "gott".
Dödandet av Hobgoblinen i ursprungsfallet är onödigt grymt och syftar till att skapa lidande och dödsångest. Det är svårt att motivera det som en "god" sak. Däremot kan man såklart tycka att hobgoblinen förtjänat det, det är en annan sak.
Vad som är "onödigt" är i sammanhanget subjektivt, såklart. Om syftet är avskräckning, och rollpersonen (i likhet med, tyvärr, de flesta människor idag) tror att avskräckning är en grej som funkar, så är det ju inte onödigt.
Och framför allt är varelser som är "evil" ofta undantagna från "good"-personers respekt för liv etc, om man ser till D&D och dess fiktion.[/QUOTE]