Om inte äventyret är hopplöst linjärt så återstår ett stort kreativt arbete för SL, även om många sanningar om världen är definierade. Det färdiga äventyret är mest en stabil plattform att stå på, enligt mig.
Bra uppdelat. Idealet för mig är när ett äventyr har ungefär lika delar av alla punkterna (kanske aningen mindre av punkt 2).
Jag håller med och gillar inte heller spel där man måste köpa eller (ännu värre) vänta på en massa grejer för att kunna spela ”rätt”. Sanning är ju i många spel synonymt med hemligheter. De mest centrala hemligheterna (typ spelets metaplot) tycker jag att man bör få redan i startspelet. Enligt min mening bör sådan text också vara kärnfullt och rakt skriven (alltså inte 30 sidor, en detaljerad regentlängd och 50 personnamn). Det finns, tycker jag, inget värde i att göra sådant svårtillgängligt.
Är det? Jag känner att poängen med rollspelsskrivandet är att förse spelgrupper&spelledare med material som stimulerar bra stories (och inte nödvändigtvis skribentens stories) så att de känner sig kreativa och smarta och fyller i de där fälten högst upp på Maslows behovspyramid om självaktualisering, kreativitet, prestige och prestation?
En bra frågeställning. I trådstarten är det en sådan enkel sak som "var någonstans saker befinner sig på kartan". Om vi tänker utifrån det perspektivet går det väl att säga saker som karaktärsdrag på spelledarpersoner (ex. kön, folkslag, personlighet, arketyp), spelledarpersoner (istället för en namnlös klump), världsbeskrivning (många samberättarspel är i princip världslösa), genre (mysterie, dungeonkräl, etc.), antal spelare, antal timmar per spelsession, kampanjspel eller oneshot, rollpersonskonstellation (eller avsaknad av detta), agendor (både rollpersoner och spelledarpersoner), svårighetsgrader i systemet, hur ofta man slår tärningar, vilka regler man ska använda (ex. frivilliga regler, Kult-skaparna friformade), listor (vapen, utrustning, etc), namnkultur, hur man skriver ett scenario (CoC brukar sakna sådant), etc.
Av dessa är det världsbeskrivning jag mest tycker vinner på att vara förberett. Jag ogillar verkligen när världsbeskrivningen reduceras till de minsta gemensamma nämnarna i deltagarnas associationsbank, utan vill hellre ha något som komponerats av någon som verkligen intresserar sig för att hitta på genomtänkta spelvärldar. Namnkultur är en annan sådan grej jag gillar om den är genomtänkt, och det känns ofta svårt att bara dra fram sådär.
Jo, men ligger det inte sakens natur att Sanningen är något som ska avslöjas i spel? Det är ju ofta den underförstådda drivkraften för spelgruppen. En del av det du nämner är ju sådant som kan avslöjas (särskilt agendor), men poängen i mitt resonemang var snarare att hemligheter (sanningar) ser ungefär likadana ut i de flesta rollspel. Trots att de bärande konspirationerna ofta beskrivs utförligt i texten och marknadsförs som något väldigt speciellt, så är sanningarna i olika spel egentligen ofta (alldeles för?) lika varandra.
Som jag tolkar trådstarten handlar det om inte bara om spelarnas perspektiv, utan även spelledarens: »Alltså vill de inte ge svar när spelare eller spelledare frågar "men hur är det egentligen med det där eller det där?".«
Att både Undergångens Arvtagare och Törnetronen (som jag varken har läst eller spelat) är skrivna på det sättet tycker jag är en brist. Kampanjer bör, enligt min mening, ha tydliga mål kopplade till settingens premisser. SL bör, tycker jag, få dem tydligt presenterade på en eller ett par sidor. Man ska förstå varför RP har anledning att intressera sig för sanningen. Den ska inte bara pågå ovanför RP:s huvuden.
Jag har väldigt begränsad erfarenhet av just den generiska Sanning du beskriver, ska erkännas. Framför allt har jag nog sällan haft konspirationer som kan stoppas på det viset.
Jag tror att det är bra med spel som bryter mot konventioner. Du har ju också skrivit Kutulu, som jag inte har läst ännu. Visst kretsar det, i likhet med andra Lovecraft-rollspel, kring att man ska ta reda på sanningen? Har den inte i regel med mythos att göra, eller?
Jodå, men generellt är det ju en mer "lokal" sanning som är specifik för just det äventyret eller just den kampanjen snarare än liksom en stor "setting-sanning". Dvs den sanning man tar reda på är mer "mordet utfördes av en Yig-kultist" eller "alla de här mystiska händelserna handlar om en sekts försök att bringa Carcosa till jorden".
Liten rättelse: Törnetronen börjar i Tistla fäste.
På sätt och vis är kosmisk skräck metaplotten i Lovecrafts fiktion. Mänskligheten har ännu inte förstått sin litenhet i kosmos. Där finns det uråldriga och ofattbart mäktiga varelser, som enskilda människor står i förbindelse med. En liten del av detta avslöjas i spel. Hur mycket varierar förstås, men jag antar att en lång kampanj behöver avslöja mer.
Det är så jag tänker att det funkar i Eon också. Någon är mördad, men varför? Är det någon som upptäckte hemliga sanningar om alvernas forntida rymdskepp och lönnmördades av Sanarialliansen? Då är det en stor, global settinghemlighet. Är det någon som försökte avslöja Todor Felkes korruption i Jarlas stadsråd? Då är det en lokal hemlighet, men knappast något som är skakar om spelvärlden i stort. Är det en simpel knivskärning på fyllan? Även det är en möjlighet. På grund av den stora mängden setting-sanningar som är etablerade blir det inte så att allt leds tillbaka till samma sak. Man kan tänka som med Palmemordet – potentiella förklaringsmodeller kan sträcka sig från främmande makters underrättelsetjänster och dolda politiska nätverk, till kringstapplande blandmissbrukare.
