Fucka med förväntningar

[entomophobiac]

En sak som är återkommande är idén om förväntningar. Om vi tror att vi kommer få A så blir vi besvikna om vi får B. Om vi inte pratat igenom intentionerna från början kan vi inte "ladda" på rätt sätt, och upplevelsen runt bordet blir mindre värd.

Det finns ett antal sammanhang där det här dyker upp verkar det som:

• När vi behöver förbereda oss på att deltagare inte är bekväma med vissa ämnen eller teman, så vi kan undvika dem eller närma oss dem med tillräcklig respekt. Lines and veils, x-card, och diverse tekniker finns för att närma sig samma sak på lite olika sätt.
• När spelet kräver en grundläggande trygghet, exempelvis mot konflikter, för att vi skall kunna slappna av och ha roligt. Närmast alla varianter av "party"-tänk.
• När vi har starka preferenser kring genrer, teman, spelstil, eller något annat som gör att vi helt enkelt inte har roligt om dessa inte uppfylls eller åtminstone figurerar på något sätt. Typ varenda diskussion om bra eller dåliga regelsystem faller in här. Flera av mina bekanta drar väldigt starka likhetstecken mellan rollspel och fantasy - utan fantasy så skulle de inte ha roligt.
• När flera olika viljor försöker enas om vad som skall spelas och det i någon mån ingår "sälj" i processen. Exempelvis när flera spelledare pitchar nästa spel, i grupper som har den typen av dynamik. Om det som spelas inte matchar säljet så uppstår dålig stämning.

Jag har garanterat missat någon mer nyans av förväntningars roll runt spelbordet. I många fall är det ju jätteviktigt att vi är eniga om vad som är okej och inte.

Men! Några av de bästa upplevelser jag haft runt spelbord har varit när mina förväntningar visat sig inte stämma, eller när de aktivt fuckades med. Kult-scenariot som egentligen bara visade fattigdom och aldrig hade några övernaturligheter. Mordmysteriet där mördaren visade sig vara en av rollpersonerna, som helt enkelt förträngt mordet psykologiskt. Landa på en planet för att undersöka ett nödrop och det var bara fel i en sändare - ingen hade skickat något nödrop. Eller hade de?!

Det jag är nyfiken på är egentligen hur vi kan kommunicera den här typen av saker på ett bra sätt?

Lines and veils, x-card, etc., känns som de mest konkreta verktygen i sammanhanget. Vissa spel (exempelvis Amber och 7th Sea) ser spelares insatser i form av poäng som en fingervisning mot vad spelarna vill se för något (gentemot spelledaren). Beliefs i Cranes diverse spel, och Kicker i Sorcerer, är ju också något som åtminstone sätter en färdriktning i början av spelet.

Vilka andra sätt har vi att kommunicera kring förväntningar?

Jag vill veta, så jag kan fucka med dem på ett okej sätt.

 

[God45]

Ljug aldrig för dina spelare. Aldrig. Om du vill spela något med konstiga twists och där de inte vet vad som händer säg det rakt ut. För visar det här fantasy äventyret sig vara ett holo deck avsnitt så suger det.

 

[ceruleanfive]

• Session Zero, där man pratar om förväntningar och ton och sånt är ju en klassiker. Same Page Tool är ju en utförlig variant av det.
• Min spelgrupp utvärderar varje spelmöte efter att vi är klara. Vad var roligt? Vad levde inte upp till förväntningarna? Hur kan vi fortsätta göra det bra/göra det ännu bättre nästa gång?
• I Vindsjäl finns en variant av Amber/7th Sea, där alla kring bordet kan ge varandra XP-markörer när man (helt subjektivt) tycker att någon annan gör något bra.

 

[entomophobiac]

Ljug aldrig för dina spelare. Aldrig. Om du vill spela något med konstiga twists och där de inte vet vad som händer säg,det rakt ut. För visar det här fantasy äventyret vara ett holo deck avsnitt så suger det.

Aliens porträtteras som en ganska hård militärfilm, med badass marines. Dessa får sedan vrålspö. Filmen fuckar förväntningarna hos tittaren två-tre gånger. Först genom att ingen tror på Ripley (trots att tittaren som sett första filmen vet att hon har rätt). Sen genom att alla badass marines gör en skitcool entré på kolonin, och det är ingen där. Och slutligen när marines faktiskt får chansen att vara badasses, och alla dör. Jag skulle vilja hävda att hela den filmens narrativa struktur handlar om att bygga upp förväntningar och sedan fucka med dem. Hårt.

Men jag kan absolut föreställa mig att den grupp som rollspelat samma scenario, och fick sitta och blippbloppa sina puffror med stats och grejer på formuläret, skulle ha blivit skitsura både när ingen var på kolonin OCH när de fick hårdspö när de väl hittade något.

Det innebär ju en av två saker. Antingen är inte rollspel rätt underhållningsform för dylika upplevelser (rälsade eller ej, enligt ens egna preferenser). Absolut en trovärdig slutsats. Eller så har vi på något sätt målat in oss i ett hörn.

Jag tycker inte något av detta är samma sak som att en spelledare spelar Dallas-kortet (eller berättar att det var en holo-deck hela tiden).

 

[God45]

Aliens porträtteras som en ganska hård militärfilm, med badass marines. Dessa får sedan vrålspö. Filmen fuckar förväntningarna hos tittaren två-tre gånger. Först genom att ingen tror på Ripley (trots att tittaren som sett första filmen vet att hon har rätt). Sen genom att alla badass marines gör en skitcool entré på kolonin, och det är ingen där. Och slutligen när marines faktiskt får chansen att vara badasses, och alla dör. Jag skulle vilja hävda att hela den filmens narrativa struktur handlar om att bygga upp förväntningar och sedan fucka med dem. Hårt.

Men jag kan absolut föreställa mig att den grupp som rollspelat samma scenario, och fick sitta och blippbloppa sina puffror med stats och grejer på formuläret, skulle ha blivit skitsura både när ingen var på kolonin OCH när de fick hårdspö när de väl hittade något.

Det innebär ju en av två saker. Antingen är inte rollspel rätt underhållningsform för dylika upplevelser (rälsade eller ej, enligt ens egna preferenser). Absolut en trovärdig slutsats. Eller så har vi på något sätt målat in oss i ett hörn.

Jag tycker inte något av detta är samma sak som att en spelledare spelar Dallas-kortet (eller berättar att det var en holo-deck hela tiden).

Jag håller inte med dig om Aliens. Vi som publik har sett 1an och vet att Rippleyhar rätt, alla soldaterna kommer dö som flugor. Men det spelar inte någon roll här, låt oss säga att du har rätt. Det spelar ingen roll för att: Det är olika medium! Saker som fungerar på teatern fungerar inte på film, saker från film fungerar inte i rollspel. Om vi ska spela awesome Space Marines och spelledaren istället bara slaktar oss är det inte bra rollspelande.

Men du KAN spelleda M. Night Shyamalan rollspelet. Bara berätta det först.

 

[entomophobiac]

Om vi ska spela awesome Space Marines och spelledaren istället bara slaktar oss är det inte bra rollspelande.

Kanske inte om spelledaren slaktar oss. Men det låter för mig mer som någons egotripp än rollspel där alla runt bordet är deltagare. (Vilket iofs också verkar vara en vanlig bild av "friform".)

Men du KAN spelleda M. Night Shyamalan rollspelet. Bara berätta det först.

Men för att då återgå till ursprungsfrågan - vad kan spel ge för verktyg för det? Som inte bara är att prompt lägga alla kort på bordet?

 

[God45]

Kanske inte om spelledaren slaktar oss. Men det låter för mig mer som någons egotripp än rollspel där alla runt bordet är deltagare. (Vilket iofs också verkar vara en vanlig bild av "friform".)



Men för att då återgå till ursprungsfrågan - vad kan spel ge för verktyg för det? Som inte bara är att prompt lägga alla kort på bordet?

Det finns inga verktyg förutom att var ärlig. Ljug inte för folk. Du behöver inte berätta vad twisterna är för folk men du måste berätta att de kommer så att folk kan gå ”Jag vill inte spela om vi kommer byta genre.” tillexempel.

 

[krank]

Om vi tror att vi kommer få A så blir vi besvikna om vi får B.

För mig handlar det nog framför allt om huruvida jag gillar B eller inte. Om jag förväntade mig A, som jag gillar, och istället får B, som jag inte gillar, så blir jag ju mindre glad än om B är något jag gillar. Men här vet jag att folk funkar väldigt olika.

Det jag är nyfiken på är egentligen hur vi kan kommunicera den här typen av saker på ett bra sätt?

Lines and veils, x-card, etc., känns som de mest konkreta verktygen i sammanhanget. Vissa spel (exempelvis Amber och 7th Sea) ser spelares insatser i form av poäng som en fingervisning mot vad spelarna vill se för något (gentemot spelledaren). Beliefs i Cranes diverse spel, och Kicker i Sorcerer, är ju också något som åtminstone sätter en färdriktning i början av spelet.

Vilka andra sätt har vi att kommunicera kring förväntningar?

Tyvärr är jag nog mest förtjust i såna lösningar som funkar bäst när man har en återkommande grupp och lär känna varandras preferenser. Antingen implicit – man märker vad som går hem – eller explicit, att man pratar om det.

Jag har funderat lite på hur man skulle kunna korta ner den processen utan att för den sakens skull förstöra överraskningen. Typ: "Som SL brukar jag ibland (men inte alltid) fucka med förväntningar, till exempel genom att:

• Byta genre mitt i kampanjen
• Inte ha en faktisk lösning på mordmysterier, eller låta en av rollpersonerna vara den skyldige
• …

Kryssa bort vilka ni absolut inte vill se, så kommer jag inte använda mig av dem när jag planerar den här kampanjen"

I dunno. Det är en balansgång/avvägning som vi tjatat om både en och sju gånger vid det här laget, att å ena sidan vilja ha givande upplevelser och å andra sidan inte vilja spoila överraskningar. Och att det som för en del är ett absolut måste eller det bästa som finns för andra är ett absolut no-no. Ibland går det kanske inte att komma överens eller hitta någon form av medelväg som funkar för alla.

 

[entomophobiac]

Det finns inga verktyg förutom att var ärlig. Ljug inte för folk. Du behöver inte berätta vad twisterna är för folk men du måste berätta att de kommer så att folk kan gå ”Jag vill inte spela om vi kommer byta genre.” tillexempel.

Så svaret på frågan, "hur fuckar jag med förväntningar?" är ett fetstilat inte?

Det låter ärligt talat skittråkigt.

 

[God45]

Så svaret på frågan, "hur fuckar jag med förväntningar?" är ett fetstilat inte?

Det låter ärligt talat skittråkigt.

Att inte utnyttja sin makt position som spelledare är inte skittråkigt, det är nödvändigt. Men du kan göra hur konstiga saker som helst. Säg bara till att allting kommer vara weird först. Då kan du göra saker konstiga sedan.

 

[entomophobiac]

Att inte utnyttja sin makt position som spelledare är inte skittråkigt, det är nödvändigt.

Detta låter dock, för mig, som något helt annat än det jag frågar om?

Frågan är alltså dels vad för förväntningar som kan tänkas råda, och sedan hur dessa kan kommuniceras. Även om vi bortser från aktiva "fuck" så kan ju spel göra folk besvikna av helt andra anledningar.

En av mina grupper ogillade ett regelsystem baserat på dess progression - de ville ha fler saker att lägga poäng på. Det var tillräckligt för att avfärda det systemet som "dåligt". Progression var något som inte ens resonerades över när kampanjen påbörjades. Det var inte ett kriterium för val av spel - men i den gruppen kommer det vara att kriterium i framtiden.

 

[God45]

Detta låter dock, för mig, som något helt annat än det jag frågar om?

Men det är det inte. Du frågar hur du ska kommunicera saker kring förväntningar. Det enda sättet att göra det på ett bra sätt är att vara ärlig från början.

 

[entomophobiac]

Kryssa bort vilka ni absolut inte vill se, så kommer jag inte använda mig av dem när jag planerar den här kampanjen"

Jag gillar den här idén. Problemet är ju att det (med utgångspunkt från exemplen) riskerar att behöva vara väldigt specifikt. Lite som att du måste trampa på minan innan du vet var den ligger. Det bästa hade ju varit någon variant av komplexitetsrutan som en del brädspel använder sig av men fokuserat på typen av innehåll.

Ibland går det kanske inte att komma överens eller hitta någon form av medelväg som funkar för alla.

Så tror jag det alltid är, i slutänden. Även om jag kan tycka det är synd. Ibland ser vi en film som visar sig sämre än vi hade hoppats, exempelvis. Och det är helt okej. Jag tror samtidigt också att någon sorts mer neutral innehållsförteckning kan hjälpa oerhört mycket. Vissa kommer ju filtrera bort spel redan vid genre eller detaljnivån på reglerna. Men i bästa fall skulle vi kunna ha ett sätt att prata om upplevelser i spel utan att behöva lägga alla kort på bordet.

Men kanske vill jag helt enkelt både ha och äta kakan.

 

[entomophobiac]

Men det är det inte. Du frågar hur du ska kommunicera saker kring förväntningar. Det enda sättet att göra det på ett bra sätt är att vara ärlig från början.

Men din utgångspunkt är inte förutsättningslös utan förutsätter en auktoritär spelledare. Jag förstår helt att folk inte vill ha en Smart Spelledare som kommer på en Cool Twist och ser oförskämt nöjd ut efteråt. Men det är inte vad jag tycker det handlar om heller. Oavsett om det är ett tärningsslag, en tabell, en scenariokrok, eller en konspirerande rollperson som leder till att saker händer så riskerar det att påverka folks förväntningar. Särskilt om de har väldigt specifika förväntningar.

 

[krank]

Jag gillar den här idén. Problemet är ju att det (med utgångspunkt från exemplen) riskerar att behöva vara väldigt specifikt. Lite som att du måste trampa på minan innan du vet var den ligger.

Det jag tänker är att eventuella strykningar ändå ger en ganska tydlig bild av vilken typ av förändringsfuckande personen är öppen för, även om den specifika typen av fuckande man vill hålla på med inte finns med i listan? Jag tänker att målet väl nånstans inte är att kunna säga att "haha, men du hade inte sagt att den här typen av fuckning vad offlimits så det betyder att du har fel i att tycka att det här blev tråkigt". Utan att liksom hitta ett snabbt sätt att synka.

Sen tror jag också att ha en sån lista och att ha det som del i att lära känna en ny grupp kan liksom förvarna spelarna om att även icke-listade typer av fucking kan försigkomma. Och jag fattar att det här ger en förkunskap man kaske inte vill ha, på samma sätt som det ju vid det här laget inte är jätteförvånande om M Night Shyamalan har med en plot twist i en film. Ibland kanske man vill ha spelare som går in helt blinda, lite så som jag gjorde när jag skulle se From Dusk Till Dawn första gången. Men där hade jag ju tur eftersom jag faktiskt gillar zombieactionrullar också…

 

[God45]

Grejen med filmer/böcker/serier är också att innan jag ser den kan jag kolla trailers, spoilers, recensioner med mera och avgöra ifall detta är grejen jag vill. Jag kan sluta läsa boken, sluta se serien/filmer eller lida genom den sista halvtimmen av filmen. Mem om rollspelskampanjen om realistiska deckare plötsligt är Urban fucking fantasy kan jag inte bara gå ”Haha, Det är fan det dummaste jag hört. Författaren borde skämmas.” och sluta läsa/titta. Jag är fast i en social situation och 7 till sessioner med dina idiotiska trollkarlar/regel ändringar/what ever.

 

[Rickard]

Så jäkla bra fråga och så svår att svara på. Fick sitta ett bra tag och fundera och vända och vrida på varför saker funkat respektive inte funkat.

Brorsan improviserade fram ett äventyr en gång baserat på ett avsnitt från Red Dwarf där vi var på Titantic men det hände konstiga saker ombord. Spelet avslutades med att vi vaknade upp ur en VR-maskin och de konstiga sakerna var glitchar. Det var en cool twist.

Har läst en del om kognition, förväntant och narrativism på sistone från Katarina Gyllenbäck och sättet vi upplever historier på skapas bland annat av vår förväntan, men vi behöver inte skapa förväntan innan vi sätter igång och spelar, utan kan lätt göra det under spel också. Det "enda" vi behöver är att hinta om att någonting är galet. Det är rätt kasst att köra en "dumbledor är homosexuell", exempelvis, men att sätta in glitchar i Titanic funkar.

För övrigt. En relaterad tråd.

Det stora facitdilemmat

Efter tidigare diskussioner kring mitt scenarioprojekt Onda människor har jag funderat en hel del på idén med facit och vad det på något sätt säger om olika spelstilar. Låtom oss först formulera facitdilemmat i väldigt grova drag: Ena lägret säger att ett spel som lovar A men levererar B inte...

www.rollspel.nu

 

[entomophobiac]

För övrigt. En relaterad tråd.

Urk… Jag hoppades på att detta försök kunde vara mindre värdeladdat och mer konkret. Ingens preferenser behöver ifrågasättas om det inte handlar om ett specifikt fall.

Förväntningar innebär ju en miljard olika saker. Om ni förutsätter att rollspel har karaktärsprogression, exempelvis, eller stridsregler och någon särskild grad dödlighet, så är ju det också något som behöver kommuniceras.

Skillnaden på två rollspel eller äventyr verkar ofta landa i hörsägen i någon form. Eller klassificeras med trubbiga genrebegrepp.

Om jag lägger fram Transhuman Space och Ashen Stars framför min spelgrupp saknas ett bra sätt att beskriva vad de erbjuder. Båda är “trad”, och båda är “scifi”, men de har typ inget gemensamt.

 

[Sömniga Isaac]

Förväntningar innebär ju en miljard olika saker. Om ni förutsätter att rollspel har karaktärsprogression, exempelvis, eller stridsregler och någon särskild grad dödlighet, så är ju det också något som behöver kommuniceras.

Helt ärligt har jag tagit för vana att kommunicera just sådana frågor med spelgruppen för att det finns ingrodda förväntningar runt rollspel även fast jag själv har vetskap att det finns rollspel som bryter mot normen. Jag kan inte förvänta mig att gruppen har samma förväntningar som mig om rollspel, därför måste jag så tydligt som möjligt förklara vad jag förväntar mig och söker i aktiviteten. Utan den tydligheten och ärligheten kommer jag ha svårt att faktiskt uppleva aktiviteten som givande, jag har väldigt svårt att investera tid i något om jag inte kan känner att vi runt spelbordet har en viss respekt för de förväntningar vi går in med i aktiviteten. När det kommer till förväntningar handlar det om normer och om vi inte har förmåga att lyfta fram vilka förväntningar och normer vi går in med i aktiviteten så kommer det sluta med att det uppstår en besvikelse, i vilket fall utifrån min upplevelse.

Så mitt svar blir att det handlar om att ha en fortlöpande och öppen kommunikation runt spelbordet om vilka förväntningar vi har på aktiviteten och vilka förväntningar vi är OK med att bryta.

 

[entomophobiac]

Jag är fast i en social situation och 7 till sessioner med dina idiotiska trollkarlar/regel ändringar/what ever.

Här förväntas ju en kampanj, exempelvis. Skulle du reagera likadant i en one-shot, eller minikampanj?

Hur många spelmöten vi förväntas spela är ju också flytande. Vissa grupper räknar med att det alltid är open-ended.