Då var det dags igen för en återkommande punkt i mitt rollspelsfunderande: Vad finns det för rollspelsscenarion som känns riktigt kusliga, otäcka, obehagliga?
För egen del så har jag egentligen ganska ont om sådana exempel. Tittar man på det klassiska skräckrollspelet Call of Cthulhu har jag egentligen inte ett enda exempel på något jag läst som känts obehagligt (mer utforskande och svindlande i allt storslaget). Vaesen-rollspelet har sina obehagligheter, men som författarna själva sagt så handlar det spelet mer om "cosy-horror". Vampire har jag aldrig spelat, men jag tolkar det med som ett dramarollspel kryddat med vampyrer än ett skräckspel. KULT har aldrig heller blivit så otäckt och jag tror det beror på att när illusionen väl bryts så känns monstren på något sätt... överdrivna. Kanske handlar det om det klassiska problemet att monster som syns tappar skräckfaktor jämfört med de som inte syns? På samma sätt behöver det finnas en mänsklig dimension för att jag skall tycka att något är riktigt obehagligt - att skräcken balanserar mellan vad som skulle kunna hända på riktigt, och det som (förhoppningsvis) inte kan hända på riktigt. Seriemördaren blir som mest obehaglig när man inte kan säkerställa om rösterna i hans huvud är en
Av sånt jag läst lyckas nog Upsalasviten vara närmast att snudda vid detta (när man i Mörkret mellan stjärnorna inser vad himlastenen egentligen är och kanske än värre i epilogen och på liknande sätt i slutet på Ur afgrunden).
Minns stämningen som smått obehaglig i Alien RPG´s Chariot of the Gods när scannern börjar varna för rörelser i skeppet man utforskar. Utifrån att skräcken kommer från något som man inte kan se, men som man vet finns där.
Cthulhu Dark miniscenariona "Screams of the Children" och "Doors beyond time" gör också detta bra samt Kutulu´s "Ett statligt ärende i norr" vilket jag minns som ett inledningsvis verklighetsnära och avskalat scenario där skräcken långsamt kommer krypande. I det scenariot är egentligen skräcken inget ovanligt för den som är van att spela dungeoncrawls, men när man förankrar det naturliga och vardagen så hårt, så behöver inte monstren vara något extraordinärt (ur ett skräckperspektiv).
Chock´s Skräck i Warwick House är ett annat scenario jag minns som otäckt just då (t.ex. när man hittar zombien på köksbordet), men det var så längesedan så det kanske var för att man var yngre.
Har du några bra exempel på scenarion som du läst/spelat, där skräcken komma krypande? (Vad är det som gör just det scenariot så bra?)
För egen del så har jag egentligen ganska ont om sådana exempel. Tittar man på det klassiska skräckrollspelet Call of Cthulhu har jag egentligen inte ett enda exempel på något jag läst som känts obehagligt (mer utforskande och svindlande i allt storslaget). Vaesen-rollspelet har sina obehagligheter, men som författarna själva sagt så handlar det spelet mer om "cosy-horror". Vampire har jag aldrig spelat, men jag tolkar det med som ett dramarollspel kryddat med vampyrer än ett skräckspel. KULT har aldrig heller blivit så otäckt och jag tror det beror på att när illusionen väl bryts så känns monstren på något sätt... överdrivna. Kanske handlar det om det klassiska problemet att monster som syns tappar skräckfaktor jämfört med de som inte syns? På samma sätt behöver det finnas en mänsklig dimension för att jag skall tycka att något är riktigt obehagligt - att skräcken balanserar mellan vad som skulle kunna hända på riktigt, och det som (förhoppningsvis) inte kan hända på riktigt. Seriemördaren blir som mest obehaglig när man inte kan säkerställa om rösterna i hans huvud är en
Av sånt jag läst lyckas nog Upsalasviten vara närmast att snudda vid detta (när man i Mörkret mellan stjärnorna inser vad himlastenen egentligen är och kanske än värre i epilogen och på liknande sätt i slutet på Ur afgrunden).
Minns stämningen som smått obehaglig i Alien RPG´s Chariot of the Gods när scannern börjar varna för rörelser i skeppet man utforskar. Utifrån att skräcken kommer från något som man inte kan se, men som man vet finns där.
Cthulhu Dark miniscenariona "Screams of the Children" och "Doors beyond time" gör också detta bra samt Kutulu´s "Ett statligt ärende i norr" vilket jag minns som ett inledningsvis verklighetsnära och avskalat scenario där skräcken långsamt kommer krypande. I det scenariot är egentligen skräcken inget ovanligt för den som är van att spela dungeoncrawls, men när man förankrar det naturliga och vardagen så hårt, så behöver inte monstren vara något extraordinärt (ur ett skräckperspektiv).
Chock´s Skräck i Warwick House är ett annat scenario jag minns som otäckt just då (t.ex. när man hittar zombien på köksbordet), men det var så längesedan så det kanske var för att man var yngre.
Har du några bra exempel på scenarion som du läst/spelat, där skräcken komma krypande? (Vad är det som gör just det scenariot så bra?)