Bra skräckscenario

[Henke]

Då var det dags igen för en återkommande punkt i mitt rollspelsfunderande: Vad finns det för rollspelsscenarion som känns riktigt kusliga, otäcka, obehagliga?

För egen del så har jag egentligen ganska ont om sådana exempel. Tittar man på det klassiska skräckrollspelet Call of Cthulhu har jag egentligen inte ett enda exempel på något jag läst som känts obehagligt (mer utforskande och svindlande i allt storslaget). Vaesen-rollspelet har sina obehagligheter, men som författarna själva sagt så handlar det spelet mer om "cosy-horror". Vampire har jag aldrig spelat, men jag tolkar det med som ett dramarollspel kryddat med vampyrer än ett skräckspel. KULT har aldrig heller blivit så otäckt och jag tror det beror på att när illusionen väl bryts så känns monstren på något sätt... överdrivna. Kanske handlar det om det klassiska problemet att monster som syns tappar skräckfaktor jämfört med de som inte syns? På samma sätt behöver det finnas en mänsklig dimension för att jag skall tycka att något är riktigt obehagligt - att skräcken balanserar mellan vad som skulle kunna hända på riktigt, och det som (förhoppningsvis) inte kan hända på riktigt. Seriemördaren blir som mest obehaglig när man inte kan säkerställa om rösterna i hans huvud är en

Av sånt jag läst lyckas nog Upsalasviten vara närmast att snudda vid detta (när man i Mörkret mellan stjärnorna inser vad himlastenen egentligen är och kanske än värre i epilogen och på liknande sätt i slutet på Ur afgrunden).

Minns stämningen som smått obehaglig i Alien RPG´s Chariot of the Gods när scannern börjar varna för rörelser i skeppet man utforskar. Utifrån att skräcken kommer från något som man inte kan se, men som man vet finns där.

Cthulhu Dark miniscenariona "Screams of the Children" och "Doors beyond time" gör också detta bra samt Kutulu´s "Ett statligt ärende i norr" vilket jag minns som ett inledningsvis verklighetsnära och avskalat scenario där skräcken långsamt kommer krypande. I det scenariot är egentligen skräcken inget ovanligt för den som är van att spela dungeoncrawls, men när man förankrar det naturliga och vardagen så hårt, så behöver inte monstren vara något extraordinärt (ur ett skräckperspektiv).

Chock´s Skräck i Warwick House är ett annat scenario jag minns som otäckt just då (t.ex. när man hittar zombien på köksbordet), men det var så längesedan så det kanske var för att man var yngre.

Har du några bra exempel på scenarion som du läst/spelat, där skräcken komma krypande? (Vad är det som gör just det scenariot så bra?)

 

[God45]

”I Moloks tjänst” som jag skrev till Svenska Kulter har aldrig misslyckats med att få spelarna att bli illa till mods. http://www.sagagames.com/resources/Svenska-kulter/Molok.pdf

Spoilers:
Folk brukar börja bli creeped out när de börjar inser hur illa barnen har det och folk brukar genuint må dåligt när de inser att deras kollegor på socialtjänsten är en dödskult som mördar barnen genom att medvetet undanhålla hjälp.

Första delen i ”De som måste dö” har jag fått avbryta vid ett tillfälle för det blev för obehagligt för en spelare. En spelare i en annan grupp har beskrivit den sekvensen som ”Lars Von Trier skit som får det att vända sig i magen på en”

De som måste dö | Scenariobiblioteket

Spoilers:
Första scenariot handlar om att jaga ner och mörda en mamma som misshandlar sina barn medan hennes beteende eskalerar ytterligare.


Så mitt råd är att döda barn på ett socialrealistiskt sätt. Folk mår dåligt av det!

 

[Henke]

Så mitt råd är att döda barn på ett socialrealistiskt sätt. Folk mår dåligt av det!

Ok, det verkar inte bättre än att jag får gräva fram dessa två ur mitt digitala källarförråd.

 

[Rangertheman]

Knakekvist och Gråtmyrsbarn till Barkhäxan. Spelarna gick tillsammans ut med hunden efter att vi spelat Knakekvist; ingen av dem ville gå ensam

 

[TobiasEkwall]

Nu är det ju att blåsa i sin egen trumpet, men jag är inte först

Har du kollat in scenario boken till Utan Frid, plus gratisscensriot på hemsidan?

De är äventyr som ofta givit en tät och skrämmande stämning

 

[Theo]

Nu är det ju att blåsa i sin egen trumpet, men jag är inte först

Har du kollat in scenario boken till Utan Frid, plus gratisscensriot på hemsidan?

Jag googlade mig fram till https://www.utanfrid.se/ , men när jag försökte ladda ner scenariot "Barnaröster" står det att filen inte existerar.

Edit: never mind, hittade det på Scenariobiblioteket.

 

[Henke]

Knakekvist och Gråtmyrsbarn till Barkhäxan. Spelarna gick tillsammans ut med hunden efter att vi spelat Knakekvist; ingen av dem ville gå ensam

Sant. Vi har kört Gråtmyrsbarn och det blev också lyckat. Bra påminnelse!

 

[Henke]

Nu är det ju att blåsa i sin egen trumpet, men jag är inte först

Har du kollat in scenario boken till Utan Frid, plus gratisscensriot på hemsidan?

De är äventyr som ofta givit en tät och skrämmande stämning

Det här hade jag faktiskt glömt att jag läst, men de här äventyren var definitivt också bra.

Jag tror främst tråden kom utav att jag vill ha med psykologisk skräck och att CoC sällan levererar.

 

[Genesis]

Har du några bra exempel på scenarion som du läst/spelat, där skräcken komma krypande? (Vad är det som gör just det scenariot så bra?)

Inte ett scenario, men:

Femte spelmötet för Hantverksgruppen handlade om skräck. Deltagare var jag själv, @Bunny och @Hellzon. Det här var ett intressant tema, då skräckgenren inom rollspel är ganska starkt kopplad till hårt spelledarstyre och minimal spelarmakt, medan vi spelade utan förberedelser och utan spelledare. Dessutom körde vi utan fasta rollpersoner. Jag vill göra en lite mer ingående förklaring av berättelsen den här gången, då jag tycker att strukturen är intressant just med tanke på avsaknaden av en spelledare.

Dansens hus. I slutet av förra århundradet en samlingsplats för en levande glesbygd, numera konferens- och aktivitetscenter för mindre grupper som vill vara avskilda. I slutet av sommaren hyrs den av en grupp på sex vänner, Anna, Frida, Benny, Anton, Pedro och Kalle, för att i enighet med traditionerna fira sin årliga kräftskiva. Men saker är inte som de brukar vara. Lisa är inte med dem, efter hennes plötsliga självmord några månader tidigare. Och stämningen är spänd mellan Anna och Anton, som nyligen gjort slut, varefter Anton och Frida blivit ett par.

Men under festen glömmer de detta och under några timmar är det som om gamla tider återvänt. Tills Benny hittas flytande med ansiktet nedåt i Mälarens mörka vatten. De beslutar sig för att ringa polisen, men två problem uppkommer: För det första erkänner Kalle att han har en häktningsorder mot sig för ekonomisk brottslighet. För det andra finns Bennys olagliga stash någonstans bland hans tillhörigheter.

Kalle grälar med resten av gruppen och sticker till sist argt iväg när de andra vägrar att vänta till morgondagen med att ringa polisen. Anton och Anna går till Bennys tält och Pedro till hans bil för att leta efter pillerstashen, medan Frida kollapsar på soffan i stora salen. Men när Anton och Anna går vidare till bilen är Pedro spårlöst försvunnen, och än värre, någon har varit i stora salen och stulit alla deras mobiltelefoner, medan Frida låg och sov.

De försöker ta sig till landlinan i kontoret, men dörren är låst. Tillbaka i stora salen dyker Kalle upp. Han ser härjad ut, säger att Pedro blivit vild och försökt döda honom. Anna går till sitt rum för att leta reda på nycklarna till huset, medan Frida behöver spy, och ber Anton hålla hennes hår.

Anna är på sitt rum, binder om såret hon fått när de försökte bryta sig in i kontoret. Hämtar nycklarna. Strömmen går. Fotsteg närmar sig. Hon låser dörren. Utanför hörs Kalles röst. "De andra är därnere. Kom ut, vi behöver nycklarna." Hon är livrädd. Inlåst. Med darrande hand låser hon upp dörren och öppnar. Ser ingenting, men hör Kalles andetag. Med nycklarna utstickande mellan fingrarna slår hon med desperat kraft rakt i Kalles ansikte, knuffar sig förbi och springer. Springer, snavar, snyftar. Ut, bort, ut i skogen.

Kalle följer efter. Ut till bilen, startar, låter dess lyktor lysa upp skogsbrynet. Anna ligger tyst, nedtryckt mot den blöta marken och vågar knappt andas. Under vad som verkar en evighet lyssnar hon till Kalles röst ropa efter henne. Han är inte arg, säger han. Han är orolig för henne. Pedro är därute. Hon var så jävla het ikväll. Han erkänner att han är förälskad i henne. Till slut erkänner han till och med att han dödat Pedro. Och Anton, för han hade varit ett sådant svin mot Anna. Och Frida, hon förtjänade det. Anna ligger stilla och försöker förgäves få hjärtat och andningen att lugna ned sig.

Till slut svär Kalle, sätter sig i bilen och kör iväg. Anna ligger kvar, vågar inte röra sig. Kollapsar. Vaknar nästa morgon och stapplar in mot huset för att ringa polisen.

Det som var intressant här är att en skräckhistoria av den här typen vore väldigt svår att få till med en spelledare utan väldigt hämmande och strikta begränsningar för spelarna. Stämningen låg tät, och den sista scenen, när jag spelade Anna och Bunny Kalle, kändes evighetslång, när Kalle ropade ut till Anna, som låg och tryckte i skogen.

Här är listan på ämnen och tekniker vi diskuterade innan vi började spela:

• Bleed, playing close to home
• Adressera spelaren
• Grundade rollpersoner. Mänskliga, tredimensionella.
• Jobba med kontraster, korrumpera något fint
• Skrämma sig själv. Jobba med fantasin. Retroaktiv skräck.
• Jobba upp stämningen, låt det ta tid. Variera spänningsnivån.
• Frånta kontrollen: suspense-teknik (men låt dem ta beslut och vara aktiva)
• Suspense vs. skräck
• Avsaknad av information
• Antyd saker, bygg på tidigare antydningar och gör det enkla nästa steget för dig själv
• Stör berättarstrukturen - utmana storyns riktning för att skapa en twist
• Ouijabrädeseffekten, apofeni (mönsterigenkänning). Få det att kännas oundvikligt utan att någon i gruppen styr.
• Var explicit med din intention vid scensättning
• Jobba med ordval, röstlägen

Jag tror att vi jobbade med det mesta av detta. Framförallt de grundade rollpersonerna och att låta det ta tid i början tror jag verkligen hjälpte oss att få till känslan. Att verkligen hinna lära känna rollpersonerna. Det var också väldigt intressant att köra just spelledarlös skräck, i det att ingen visste vad som pågick. Det finns ingen spelledare med en plan, och i och med att vi hade fria rollpersoner så var ingen säker. Ingen hade plottrustning. Vi tog inte ens bort spelarmakten i scenerna, utan lät spelare hitta på saker i scenen medan de spelade sina rollpersoner. Inget av detta kändes som att det var ett problem för skräckeffekten eller obehagskänslan. Det hela byggde på en stämning, på en empati med rollpersonerna och på att händelserna kändes som att de kom naturligt, från sin egna logik. Jag tror inte att identifiering med rollpersonen är så viktigt för skräck som ofta antyds i diskussioner om det.

 

[NSM]

Startäventyret Det sista hoppet i original-Kult (stora boken) skrämde mina spelare rejält när vi fick till rätt stämning.

 

[Franz]

Då tutar jag också i mitt eget horn och rekommenderar det inofficiella äventyret Leda till rollspelet Barkhäxan

Leda | Scenariobiblioteket

 

[Henke]

Då tutar jag också i mitt eget horn och rekommenderar det inofficiella äventyret Leda till rollspelet Barkhäxan

Leda | Scenariobiblioteket

Leda har jag läst. Tror det var utifrån @God45 recensionen Bra!

 

[Henke]

Startäventyret Det sista hoppet i original-Kult (stora boken) skrämde mina spelare rejält när vi fick till rätt stämning.

Just det. Detta fanns även med i Sinkadus (#36) ?

EDIT: Verkar så och jag tror faktiskt aldrig jag läst det. Tack för tipset!

 

[Hubarth]

Är inte "problemet" med läskiga rollspel att det som faktiskt är läskigt på riktigt ligger väldigt nära en själv och därmed kanske snarare obehagligt - och därmed inte så roligt att spela?

 

[RasmusL]

Är inte "problemet" med läskiga rollspel att det som faktiskt är läskigt på riktigt ligger väldigt nära en själv och därmed kanske snarare obehagligt - och därmed inte så roligt att spela?

Det kan vara lite som att se en skräckfilm, om vi vill bli rädda och överspelar lite för att få igång feelingen så kan det mesta bli läskigt.

 

[Gerkub]

Är inte "problemet" med läskiga rollspel att det som faktiskt är läskigt på riktigt ligger väldigt nära en själv och därmed kanske snarare obehagligt - och därmed inte så roligt att spela?

Så behöver det inte alls vara. Få till en bra stämning vid bordet där alla vill bli skrämda/tycka det är läskigt så kan det vara otroligt kul.

 

[Henke]

Så behöver det inte alls vara. Få till en bra stämning vid bordet där alla vill bli skrämda/tycka det är läskigt så kan det vara otroligt kul.

Ja, exakt. Det gäller givetvis att man investerar i spelet och det förmodar jag att man även gör när man spelar annat för om ingen bryr sig om det som händer under spel så blir det ju knappast bra oavsett om det är skräck, fantasy, drama, sci-fi, en mix eller något helt annat.

 

[Gerkub]

Ja, exakt. Det gäller givetvis att man investerar i spelet och det förmodar jag att man även gör när man spelar annat för om ingen bryr sig om det som händer under spel så blir det ju knappast bra oavsett om det är skräck, fantasy, drama, sci-fi, en mix eller något helt annat.

Jo precis, men jag tänker att skräck är mer en grundkänsla, får du till en bra stämning vid bordet är det lättare för alla att släppa lite på garden och komma in i det.

Förutom att t ex ha släckt i taket en mörk kväll och stämningsfull musik har jag märkt att börja mötet med att prata om skräck kan vara bra, speciellt om man har inte spelat så mycket skräck med de personerna tidigare. Om vad som är läskigt, vad som är kul, om det finns några gränser eller om det är fritt fram för alla ämnen, osv, kan få folk att värmas upp och bli mer mottagliga. (Se: The Horror Contract i Kult: divinity lost)

 

[God45]

Är inte "problemet" med läskiga rollspel att det som faktiskt är läskigt på riktigt ligger väldigt nära en själv och därmed kanske snarare obehagligt - och därmed inte så roligt att spela?

Varför skulle det inte vara roligt att spela? Gör något som genuint är obehagligt och träffar nära. Gör något stötande och äcklande. Säg något sant men vidrigt. Det är ju skräck precis som i alla andra medium.

 

[Gerkub]

Varför skulle det inte vara roligt att spela? Gör något som genuint är obehagligt och träffar nära. Gör något stötande och äcklande. Säg något sant men vidrigt. Det är ju skräck precis som i alla andra medium.

Jag tycker det kan få lov att träffa nära (och vara riktigt räligt), men det måste inte vara så. En go krypande skräck som sakta byggs upp kan vara nog så skrämmande, och kul.