Ja, det här är ju sant. Det blir ju alldeles utomordentligt fånigt om en tar det på allvar ...
Alltså, jag vet inte om jag håller med där. Vi har spelat framgångsrikt smutsigt snut-drama i källaren på någon hive world, svulstigt pang-pang som Lunar Wolves (30k ftw), soldatläger-intriger som linjesoldater, etc.
Jag gillar att spela figurspelet (hatar att måla figs men min 3d-printade arme är välanvänd ändå! 5000 poäng tyranids
) men det är absolut böckerna som är min inspirationskälla till rollspelande. Visst är settingen väldigt storskalig men jag tycker samtidigt att det är lite syftet med den, det är så stort, byråkratin så snårig, rovkapitalismen så hänsynslös och människovärdet så lågt just för att det är så stort. Och där hittar jag i alla fall massvis med uppslag som ger minst sagt "allvar" i spel. Liksom, jämfört med LotR eller Faerun eller the Expanse eller annan random sci-fi/fantasysetting så ser jag inte att det är "larvigare", bara annorlunda och att en del av grejen är att det tar sig självt på ganska stort allvar (hej Vampire the Masquerade...).
Böckerna kommer ju aldrig att prisas som litterära mästerverk men jag tycker att de är helt klart underhållande och framför allt de senaste har mindre problem med macho -grejerna, även om de är svåra att skriva ut helt. Något de gör riktigt bra för mig är att förmedla känslan av förfall och korruption och i senaste boken är det några skildringar som fick mig att verkligen känna det.
I grunden är det för mig en historia om en trasigt familj, en allt för ambitiös fader som inte litar på sina söner med sanningen och missförstånden som leder till svek och smärta.
Jag tror att uppfattningen om att settingen inte går att ta på allvar uppstår när någon tittar på de svulstiga bilderna men inte sätter sig in i att det faktiskt finns förklaringar till hur de avbildade grejerna blev till.