Vad tycker ni om Warhammer 40k?

[Gamiel]

En gång när jag spellede ett imperial guard scenario beordrade kommissarien spelarkaraktärerna att kasta sig in i hjulet på en fiende stridsvagn för att sakta ner den med sina döda kroppar som mosades upp i maskineriet. När någon vägrade blev de skjutna i bakhuvudet. Det var great. Tror det gick år 30 karaktärer på 3 timmar.

@God45 baserat på det här å en del andra av dina kommentarer så måste jag fråga hur du behåller spelare?

 

[afUttermark]

I stort sett menlöst.

Alltså, jag tycker det är rätt kul att spelet skapat en helt egen estetik men jag är dessvärre rätt ointresserad av spelet och settingen. Däremot älskar jag dess bråkiga lillasyster Warhammer Fantasy (Roleplay).

Va, jag har alltid trott att 40K är den jobbiga lillebrorsan Warhammer Fantasy RPG är den stolta systern.

 

[God45]

@God45 baserat på det här å en del andra av dina kommentarer så måste jag fråga hur du behåller spelare?

Man gör ju sådant här med spelare som är med på det Det är inte som att jag går ”Vill ni spela ett rollspel?” och sedan dödar dem 30 gånger. Jag går ”Vill ni spela Imperial Guard och dö en massa helt meningslöst?!” och då går de ”Ja!” och så kör vi.

 

[Cybot]

Att spela 40k är som att spela Paranoia. Fast med en övergripande handling och saker du kan bli investerad i.

 

[God45]

Att spela 40k är som att spela Paranoia. Fast med en övergripande handling och saker du kan bli investerad i.

Exakt detta!

 

[Gaspard]

Jag gillar 40K som koncept, de skamlösa stölderna från brittisk populärkultur och Moorcock. Tilltalas av hopplösheten i det hela, att mänskligheten redan har förlorat men inte förstått det än. Raging against the dying of the light.
Sen tycker jag att halvgudar som kastar byggnader på varandra inte är så intressant, föredrar stackars Space-Tommy Atkins som försöker överleva slagfältets köttkvarnar och demonisk korruption.

 

[koraq]

För att förstå var det kom ifrån, och var en hel del av koncepten bygger på ska man börja med att preppa hjärnan med väldigt svart britisk humor, med mycket satir över det samhällets strukturer och kultur. Det är nästan obegripligt britiskt.

Sedan kom det att landa hos 12 åringar i alla åldrar som gillar allt som är större, våldsammare och mer maxat. Kombinera det med nya ägare som är brutalkapitalistiska och duktiga affärsmän så blir satiren nästan dubbelironisk. Jag är övertygad om att 85% av spelets fans inte begriper vad det en gång startade som, och att ägarna kanske gör det, men har valt att helt ignorera det. I dagens politiska klimat är det ibland ganska deprimerande.

Ursprungliga Rogue Trader (och jag väljer att leva farligt och inte stavningskontrollera det) var ett härligt gonzo skirmishspel med extra allt. Sedan hände grejer. Jag tänker fortfarande på det som en charmigt galen setting, men det är mer vad det en gång var än vad det är.

 

[entomophobiac]

Jag tänker fortfarande på det som en charmigt galen setting, men det är mer vad det en gång var än vad det är.

Ja, det här är ju sant. Det blir ju alldeles utomordentligt fånigt om en tar det på allvar ...

 

[Bifur]

I stort sett menlöst.

Alltså, jag tycker det är rätt kul att spelet skapat en helt egen estetik men jag är dessvärre rätt ointresserad av spelet och settingen. Däremot älskar jag dess bråkiga lillasyster Warhammer Fantasy (Roleplay).

Va, jag har alltid trott att 40K är den jobbiga lillebrorsan Warhammer Fantasy RPG är den stolta systern.

Haha, håller med @afUttermark om syskon-relationen - givetvis är Fantasy det äldre barnet och lite mer städat. Annars har jag i över 30 år alltid tyckt precis som @Mogger. Men efter denna tråden har, jag, på inrådan från @Nässe köpt Eisenhorn-trilogin och ska ge den en chans. Så vi får se. (Sen är ju steget till att faktiskt rollspela i settingen inte givet.)

 

[Vitulv]

Haha, håller med @afUttermark om syskon-relationen - givetvis är Fantasy det äldre barnet och lite mer städat. Annars har jag i över 30 år alltid tyckts precis som @Mogger. Men efter denna tråden har, jag, på inrådan från @Nässe köpt Eisenhorn-trilogin och ska ge den en chans. Så vi får se. (Sen är ju steget till att faktiskt rollspela i settingen inte givet.)

Eisenhorn är bra. Inte fantastisk, men mysig, mustig och absolut läsvärd. Jag läste den i år, och tyckte mycket om den.

 

[RasmusL]

Ja, det här är ju sant. Det blir ju alldeles utomordentligt fånigt om en tar det på allvar ...

Alltså, jag vet inte om jag håller med där. Vi har spelat framgångsrikt smutsigt snut-drama i källaren på någon hive world, svulstigt pang-pang som Lunar Wolves (30k ftw), soldatläger-intriger som linjesoldater, etc.

Jag gillar att spela figurspelet (hatar att måla figs men min 3d-printade arme är välanvänd ändå! 5000 poäng tyranids ) men det är absolut böckerna som är min inspirationskälla till rollspelande. Visst är settingen väldigt storskalig men jag tycker samtidigt att det är lite syftet med den, det är så stort, byråkratin så snårig, rovkapitalismen så hänsynslös och människovärdet så lågt just för att det är så stort. Och där hittar jag i alla fall massvis med uppslag som ger minst sagt "allvar" i spel. Liksom, jämfört med LotR eller Faerun eller the Expanse eller annan random sci-fi/fantasysetting så ser jag inte att det är "larvigare", bara annorlunda och att en del av grejen är att det tar sig självt på ganska stort allvar (hej Vampire the Masquerade...).

Böckerna kommer ju aldrig att prisas som litterära mästerverk men jag tycker att de är helt klart underhållande och framför allt de senaste har mindre problem med macho -grejerna, även om de är svåra att skriva ut helt. Något de gör riktigt bra för mig är att förmedla känslan av förfall och korruption och i senaste boken är det några skildringar som fick mig att verkligen känna det.
I grunden är det för mig en historia om en trasigt familj, en allt för ambitiös fader som inte litar på sina söner med sanningen och missförstånden som leder till svek och smärta.

Jag tror att uppfattningen om att settingen inte går att ta på allvar uppstår när någon tittar på de svulstiga bilderna men inte sätter sig in i att det faktiskt finns förklaringar till hur de avbildade grejerna blev till.

 

[RasmusL]

Sen tycker jag att grejen med Perpetuals är charmig, men det är kanske där det ibland känns lite gimmickigt för mig. Det är ju dock bara en bisats i det stora hela dock och antagligen inte det som åsyftas när det sägs att settingen är svår att ta på allvar.

 

[entomophobiac]

Jag tror att uppfattningen om att settingen inte går att ta på allvar uppstår när någon tittar på de svulstiga bilderna men inte sätter sig in i att det faktiskt finns förklaringar till hur de avbildade grejerna blev till.

Jag är ju relativt insatt och står ändå fast vid att det inte går att ta på allvar. Men det är självklart en smaksak i slutänden. Det kan ju vara oseriöst och ändå hur coolt och immersive som helst!

 

[Jocke]

Jag gillar att rollspela i världen, har kört en del Dark Herasy där grejen är att man jobbar åt en inkvisitor och drar runt och undersöker saker. Lagom långt ner i hackordningen för att inte bara kunna köra över alla och skrika INKVISITONEN KRÄVER ATT NI DÖR STORMBULTARDÖDEN! mer än åt mutanter, kättare och xenos som förtjänar det.

 

[Arrikir]

Jag gillar settingen, det gäller bara att se den som den satir den är, allt är överdrivet och flummigt men med en fasad av att vara "seriös".
Skulle vilja spela Dark Heresy någon gång, men som Call of chutulu +noir i rymden. Fast med mer vapen, och mer död.

Var bara måttligt intresserad av 40K tills dess att jag började titta på Youtube följetongen "If the emperor had a text to speech device". Något av det bästa jag sett då det passade min humor. Ger hela settingen en bra "Grimderp" vibb och visar hur absurt alltihop är.

 

[God45]

Har folk läst The Adventures of the All Guardsmen Party? En absolut episk actual play rapport, nu längre än de flesta romaner och nära sista delen. Helt fantastisk Användning av 40k http://www.theallguardsmenparty.com/. Finns folk som läser upp det som audio drama också:

 

[Lukas]

Jag har gjort flera försök men det känns som sett ingen är designad för att inte intressera just mig.
Varje gång jag tror mig hittat en ingång som ska fungera för mig så driver setting en mig iväg.

Det blir heller inte bättre av att en del fanboys verkar missa satiren och sedan vara odrägliga på internet.

 

[RasmusL]

Med risk för att hamna i fanboy-facket. Jag förstår och gillar satiren och samhällskritiken men har inte greppat vad det är som gör settingen svår att ta på allvar? Det är ju många som ger uttryck för att det är något, men inte riktigt vad. Så, vad?

 

[RasmusL]

Det SKA också sägas att jag var mycket misstänksam inför settingen innan jag började läsa, men det var misstankar grundade i bildspråk, uttryck i figurspelet och diskussioner online som sen visade sig vara rätt så ogrundade. Och ja, det finns en hel del sunk särskilt i de äldre böckerna men det blir faktiskt markant bättre. Det är inte riiiiktigt bra men bättre än mycket annan pop-kultur.

 

[entomophobiac]

Med risk för att hamna i fanboy-facket. Jag förstår och gillar satiren och samhällskritiken men har inte greppat vad det är som gör settingen svår att ta på allvar? Det är ju många som ger uttryck för att det är något, men inte riktigt vad. Så, vad?

För mig är det flera saker. Listar några!

• Estetiken. Den går liksom inte att se förbi, riktigt. Oavsett om det handlar om alla kranium eller överdrivna proportioner. Det känns och ser ut som ett figurspel, även i sina mer karaktärsdrivna beståndsdelar. Borde inte alla sladdar, antenner, och mackapärer, liksom fastna överallt och bli skitjobbiga att knyppla fast varje morgon?
• Språkbruket. Alltså, jag fattar. Kejsaren hit, kätteri dit. Xenos. Och så vidare. Men efter en eller ett par böcker blir jag helt matt på det. Det är en bunt gimmicks i språket som liksom bara dragits för långt, och jag tänker att antingen tycker en det är coolt och ballt, eller så blir det ett överdrivet citat för mycket och bägaren rinner över. För mig har det blivit det senare.
• Storslagenheten. Varje dag offras tusen psykers. Rymdskepp stora som städer. Torn som är flera kilometer höga. Skalan gör att saker blir närmast fåniga. Särskilt som figurspelet utspelar sig på kanske 30-40 meters avstånd... När någon är sniper. Så i verkligheten verkar det inte storskaligt alls, utan mer som att de eviga krigen sker med Nerf guns, på en havsbotten.
• There is only war. Och det är jobbigt och grimdark och ångest och, fyfan vad coola Titans vi har. I likhet med annan media som försöker använda mörker, men samtidigt vältrar sig i det, tycker jag det blir svårt att ta på allvar. Lite som militär propagandafilm. Och sure, det kan bli rätt coolt också, men där jag tycker Starship Troopers lyckas tycker jag helt enkelt Warhammer 40,000 misslyckas.