Absolut, finns flera roliga rollspel som inte går ut på våld.
Skulle vilja mena att ytterst få rollspel
går ut på våld. Men en populär läsning har blivit att stridssystem = våldsfokus. Jag tror förekomsten av stridssystem ofta snarare bottnat i att strid, eftersom hela rollpersoner blir insatsen, är något som ofta behövt reglifieras för att spelet skall kunna ha någon form av neutralitet och inte landa i en spelledares godtycke. Och såklart "alla andra rollspel har ju stridssystem", eller "i
mitt stridssystem används minsann bara T31:or".
Ingen tvingar någon att slåss, trots allt. Men ganska ofta när en sneglar på rollformuläret så är det våldet som sticker ut. Bara viktigt att påpeka att, eftersom de flesta rollspel faktiskt låter er försöka
vad som helst, är det någonstans ett val som görs när våld tas till. Tycker det blir lite billigt att skylla på spelen. (Särskilt som allt i vanlig ordning är äventyren och kampanjernas fel!)
Det blir förstås mer begränsade historier, med mindre svåra (intressanta?) beslut. Men det är mindre risk att man ställer sig frågorna ”kan jag verkligen spela denna karaktär? Gick min medspelare för långt där?” Jag kan tex gärna se en HBO TV-serie, men skulle ha svårt att spela vissa av deras karaktärer i en längre kampanj.
Det här är
också intressant, för jag kan tycka det här är spännande. Jag behöver inte sympatisera med min rollperson för att tycka den är fascinerande att spela. När
@Christoffer spelledde
Burning Empires spelade jag en kompromisslös säkerhetschef. En av de mer minnesvärda rollpersoner jag spelat, men knappast en person som skulle vinna många sympatipoäng i verkligheten. Kanske var han vad Guanta behövde för att klara sig mot invasionen (det tyckte han själv)--kanske hade han bara gjort det värre för alla på planeten.