Man Mountainman
Storsvagåret
För att föra tillbaka diskussionen till själva spelupplevelsen...
Jag tror att en typ av skurkar jag gillar är "monster" – antingen verkliga monster eller "psykologiska" monster, dvs människor eller motsvarande vars psykologi förvridits av oblida omständigheter så till den milda grad att deras mänsklighet inte längre är hundra procent igenkännbar. Helt enkelt varelser vars "ondska" härrör först och främst från deras annorlundahet och deras brist på naturliga empatiska band till mänskligheten. En sådan varelse kan man måhända resonera med, köpslå med, kanske rentav alliera sig med – men det kommer alltid att återstå något gap av obegriplighet och främlingsskap.
Min Terone-kampanj Den sista kampanjen vimlar av sådana kreatur. Den muterade magikern Varatraxes som förvridits av sin egen ohejdade magi; olika älvor från älvalandet som ser människor som ohyra eller villebråd; Nordanvindens furste Borealis och Skogsfrun, som bägge varit inspärrade av Månskensprinsen i många sekler och vars långa fångenskap inte direkt gjort dem mer sansade; och så, förstås, det ultimata monstret, Masken, den bortomvärdsliga entitet som en gång nästan erövrade Terone och som väntar på ett tillfälle att göra det igen. Alla (utom möjligen Varatraxes) har sina motiv och bevekelsegrunder; man kan föra ett samtal med dem och förhandla med dem; men i slutändan är de för främmande för att man riktigt ska våga lita på dem.
Med det sagt var kampanjens huvud-skurk en helt vanlig människa driven av begripliga mänskliga mål och en vilja att skydda världen från Masken, så det är inte som att jag står främmande inför sådana skurkar heller.
Jag tror att en typ av skurkar jag gillar är "monster" – antingen verkliga monster eller "psykologiska" monster, dvs människor eller motsvarande vars psykologi förvridits av oblida omständigheter så till den milda grad att deras mänsklighet inte längre är hundra procent igenkännbar. Helt enkelt varelser vars "ondska" härrör först och främst från deras annorlundahet och deras brist på naturliga empatiska band till mänskligheten. En sådan varelse kan man måhända resonera med, köpslå med, kanske rentav alliera sig med – men det kommer alltid att återstå något gap av obegriplighet och främlingsskap.
Min Terone-kampanj Den sista kampanjen vimlar av sådana kreatur. Den muterade magikern Varatraxes som förvridits av sin egen ohejdade magi; olika älvor från älvalandet som ser människor som ohyra eller villebråd; Nordanvindens furste Borealis och Skogsfrun, som bägge varit inspärrade av Månskensprinsen i många sekler och vars långa fångenskap inte direkt gjort dem mer sansade; och så, förstås, det ultimata monstret, Masken, den bortomvärdsliga entitet som en gång nästan erövrade Terone och som väntar på ett tillfälle att göra det igen. Alla (utom möjligen Varatraxes) har sina motiv och bevekelsegrunder; man kan föra ett samtal med dem och förhandla med dem; men i slutändan är de för främmande för att man riktigt ska våga lita på dem.
Med det sagt var kampanjens huvud-skurk en helt vanlig människa driven av begripliga mänskliga mål och en vilja att skydda världen från Masken, så det är inte som att jag står främmande inför sådana skurkar heller.
Last edited: