Alltså, det gäller ju inte kampanjmaterial som jag tycker är inkomplett eller dåligt utan sådant som gör mig inspirerad att skapa mer och fylls ut.
Är inte det här lite haltande jämförelse? Jag spelar ju inte rollspel för att läsa kampanjer och bearbeta kampanjer ett varv till... Känns mer som att liknelsen varit, hur kan orientering bli roligare om du får en karta som är helt sönderkluddrad och svår att läsa av istället för en karta som är tydlig, visa det som behövs och gör att du kan läsa av kartan utan svårigheter.Det blir lite som att fråga hur man kan orientering att inte vara så jobbigt och till slut kommer man på att geo guesser löser alla "problem".
Det förutsätter ju att kampanjmaterialet på något sätt är trasigt. Visst finns det moduler med problem och sådana som är dåliga på olika sätt men personligen köper jag inte tesen att de i grunden är felkonstruerade.
Här håller jag helt med. Jag talade lite väl svepande, det jag vänder mig mot är ju de där kampanjerna som är skrivna som rena katastrofer där du känner dig mer vilsen än innan du läste materialet. Jag vet ju att det finns välskrivna kampanjer som fyller en funktion, dessvärre har jag dock stött på för många kampanjer som väcker frustration hos mig och gör att jag inte klarar av att spela rollspel istället. Det är just den sista formen jag reagerar mot.
Ja, det gäller att även en spelledare ska kunna svälja premissen om att man kan missa något och därmed ändra på spelet, precis som ett misslyckat (eller perfekt) slag kan förändra utkomsten, men på något sätt acceptera att det är en del av spelet. "Domaren är en del av spelet", som man brukar säga i fotboll när domaren missat något.
Precis. Det är mest det här med att slänga ut barnet med badvattnet jag vänder mig mot. Det finns mycket bra i själva kanpanjstrukturen och det är nog mer fruktbart att hitta de delar man gillar och försöka förfina dem.
Är det när man har så stor skämskudde så man inte ens kan förmå sig att spela rollspel längre, efter att tittat på nått cringe-spel på Youtube?
Det var en gång jag lade upp ett spelmöte. Aldrig mer....Är det när man har så stor skämskudde så man inte ens kan förmå sig att spela rollspel längre, efter att tittat på nått cringe-spel på Youtube?
Börjar med frenesi leta efter sagda spelmöte i internets massiva arkiv över dokumenterade misslyckande och brustna drömmar.
Det här tycker jag är en viktig poäng. Hur får man hemligheterna som är intressanta att läsa om att vara lika spännande under spelmötet? Det är inte enkelt! Men jag tror att en del av svaret handlar om att det hemliga behöver vara hyfsat överraskande och dessutom bli tillgängligt för spelarna efter någon typ av ansträngning. Förmodligen behöver någon aspekt av metaplotten också etableras i karaktärsskapandet. Alltså att kampanjens hemlighet har en koppling till något som har hänt tidigare i karaktärernas liv. Därmed är vi tillbaka på session noll, som jag skrev om tidigare i tråden.
Grejen är att jag inte är säker på att det överhuvudtaget går.
Stort igenkännande!
Precis så. Om spelarna bryr sig blir det intressant.
En av den roligaste aspekten av den spelstil vi kör nu, är att jag som SL också blir överraskad av avslöjandena.
Jag trodde till exempel att hertiginnans högra hand var en av de onda, men det var hon visst inte. Och vem kunde ana att den bittra och otrevliga äppelbonden Grax arbetar för henne, och dessutom i samma riktning som spelgruppen? Lite trist att de inte visste det innan de brände ner hans gård 
Ja. Och ska jag var lite motvalls vet i sjutton om det egentligen går att skriva fram det engagemanget. Alltså det går helt klart att lägga upp för krokar i strukturen och skriva de olika bra men det faktiska intresset måste komma från spelarna. Det handlar fokus och att ta intrigen på allvar, spela på RPns kunskap och förstärka de reaktionerna. När det funkar bra finns det nästan en aspekt av teater över det som inte bara beror på textens kvalitet.
Det går att skapa det engagemanget med rätt struktur - samma struktur (player model) som bygger engagemang för allt vi gör. Sedan är det förvisso spelaren själv som ska tycka det är intressant i första fallet så där håller jag med. Så spelet måste fånga in rätt sorts spelare.
Jag tror inte heller att det bara går att skriva fram. Rollspel är ju också beroende av ett slags socialt kontrakt där man, tror jag, får komma överens om ett visst mått av engagemang i det som spelas. Jag tror också att metaplotten behöver ha någon sorts koppling till spelarnas preferenser. Om det visar sig att exempelvis KGB ligger bakom konspirationen, så behöver spelarna tycka att sånt är åtminstone hyfsat intressant.
Japp. Och ibland är det ren slump. Men jag håller helt med.
Ja, jag tycker inte frågan är prepp eller impro. Jag ser båda som väldigt viktiga och exakt hur man viktar dem är egentligen helt oviktigt. Man gör det som funkar. Även att skapa RP är ju prepp, att läsa en regelbok på 2 sidor är prepp, att säga "ok, vi är i Mumbai, 1989" är prepp. Principiellt är det ingen skillnad på det och att läsa in sig på hela Indiens historia.
