Stämmer. Tor spelar visserligen en central roll i det kosmiska kriget mellan gudarnas lagbundenhet och isjättarnas kaos. Men framför allt har han hand om vädret och skörden. När det gäller jordiska krig är det Oden och Tyr som bestämmer.
Kom ihåg att den här tydliga uppdelningen i olika karaktärer med etablerade roller i en och samma gudafamilj kan vara ett ganska sent påfund. Vi vet väldigt lite om germansk religion som helhet, annat än sena nedteckningar av gudasagor samt ett fåtal romerska eller tidigkristna beskrivningar av germanska ritualer. Och däremellan en och annan bild från en sten eller en brakteat, ibland tillsammans med lite runor.
Snorre, Peter Madsen, Alf Henriksson och de göticistiska poeterna har likt Homeros eller de sena vediska sagoberättarna skapat rolig litteratur och en logisk uppdelning i sfärer av den indo-europeiska gudavärlden, men de har utgått från ett sammelsurium av schamanism, folktro, magiska föreställningar, förfäderstro, och personifieringar av de företeelser som råkar vara viktigast för överlevnaden i den närmaste byn (väder, vind, havet, kriget, skörden, jakten).
En kult och föreställningsvärld med lokala skillnader och skillnader över tid. Precis som språket och dialekterna. Det har varit lite av en slump exakt vilka versioner av myterna som hamnade i Eddorna. Och att de råkade skrivas ner i nordvästra Germanien. Tänk om de sydöstra germanerna hade skrivit ner sina förkristna sagor och inte bara översatt Bibeln, när de fick sitt skriftspråk! Då hade vi nog haft en annan bild av Asgård än den vi har idag.
Vissa arkeologiska fynd kan tolkas som att vi hade en kultisk kontinuitet från bronsålder och in i järnåldern. Kanske till och med från sen stenålder in i vikingatid. Arketypiska bilder och tecken på ritualer och gravskick som liknar varandra. Och arkeologins uppgift att den sena bronsåldern och den sena järnåldern liknar varandra vad gäller ekonomi, resandemönster, och samhällsstrukturer.
Andra fynd kan tolkas som skiften och avbräck i den här kontinuiteten. Som dessutom i tid rimmar med skiften i politik och teknologi. Inte minst rörelserna på kontinenten, i Sydeuropa och i västra Asien.
Jag tog fasta på fyra saker när jag hittade på min järnålderskampanj vad-hände-i-och-runt-göteborg-åren-513–518:
1. Bondesamhället håller fast vid de gamla fruktbarhetsritualerna och gudomarna. Ull och Frej/Freja och Nerthus/Njärd/Njord/Jord. Men också den gamla himmelsguden (Diez/Tiwaz/Ti/Tyr). Dessa har traditioner waaaaaay back.
2. Arkeologin (och ortsnamnen) hintar om ett "religionsskifte" under åren 300–600 e Kr, då asarna kommer in i bilden. Här gjorde jag en spekulation: Innan "fimbulvintrarna" cirka 535–536 var slätterna i Västergötland superbördiga, och om man bara kontrollerade vattenvägarna (Trollhättan, Borås, Alingsås, Karlsborg och ett par till) så kunde man skapa ett försvarbart rike under en stor götahövding. Där matproducerande husabyar kunde försörja tegnebyar (regementsbyar med soldater). Den gigantiska fornborgen på Halleberg passar in i narrativet, men det krävs en berättelse om en konungslig (något oberäknerlig) höggud också. Som kan spegla götahövdingen. Det är vid den här tiden arkeologiska fynd och ortsnamnsforskning ser tydliga tecken på Odenskult här, med Oden som höggud och inte bara som en udda (oder) skogsschaman från öst (tänk Wotan som nästan är som Goethes irrationella alvkonung, eller egentligen tvärtom).
3. I takt med att Rom försvagas något århundrande efter Kristi födelse kräver de krigskunnigt folk. Germanstammarna går från att vara Roms fiender till att bli Roms foederati. Uppe i Norden, runt södra Östersjön, finns det ett område som inte drabbats så hårt av bronsålderskollapsen vid Medelhavet några århundraden tidigare. Utan där har den traditionella indo-europeiska krigartraditionen hållits vid liv. Nu startar den gotiska expansionen från stränderna i södra Östersjön och ner i Europa. Även krafter från öst, till exempel hunnerna, driver på. När Rom kollapsar väller germanska stammar in och ner genom Europa. Ibland bygger man på den romerska strukturen. Ibland slår man sönder den. Kristendomen finns också som en faktor och härjar, dels som personlig tro, och dels som växande politisk maktfaktor. Under åren 200–400 e Kr väller det upp guld till Norden från kontinenten. Som soldat-sold, som krigsbyte. Guldåldern. Guldgubbar och brakteater.
I min kampanj tänkte jag mig att detta väckte kollektiva minnen av bronsålderns högkultur. Glänsande brons och glänsande guld. Arkeologin stöder också den tanken i och med att nu får vi återigen de riktigt stora gårdarna och de riktigt stora gravhögarna, som vi alltså inte sett i Norden sedan bronsålderns dagar. En renässans för bronsåldern, mitt i den sena järnåldern, innan kylan och händelserna i Europa välver om allt igen. Det talas om stabila strukturer av det snitt vi hade under bronsåldern (se legenden om Frodefriden).
4. När rikena på kontinenten börjar formas efter folkvandringstidens initiala kaos, så behövs inte längre alla krigarfolk. Tänk på herulen Rodulf och hans kluvna förhållande till Theoderic den förste i Norditalien. Ett tydligt exempel på hur en germanhövding lägger en del av det sönderfallande romarriket under sig och därefter inte längre behöver riktigt alla sina vapenbröder. Det skedde en återvandring norrut av före detta hirdmän och legosoldater och hela stammar av germanska krigarfolk.
I min kampanj hittade jag på att Rodulfs dotter Bjäla var den som återvandrade till mynningen av Göta älv och skapade den politiska spänning som kampanjen handlar om. Stödet i arkeologin är att alla dessa fornborgar utmed Göta älv är från just den här tiden, vilket tyder på en hastigt uppblossande krigisk tid (första halvan av 500-talet) under samma tid som krigare återvandrar från kontinenten.
Eftersom det här sker mitt under det förmodade religionsskiftet 300–600 e Kr, så hittade jag på att Bjälas krigare ("herulerna") hade en krigarkult. Tyr passade inte, eftersom Tiwaz är en äldre gudom. Mer förknippad med äldre tiders ordning och reda än den nya tidens kaos. Därför hittade jag på att Bjälas heruler hade dyrkat Donar/Tor som sin, för att de hyste samma oberäknerliga kraft som åskan. Och jag lät henne slå sig ner på Västra Hisingen, porten mot havet, för att där vara den första utposten mot danerna (även om man kan hävda att de gamla fredliga Frejadyrkarna i sydvästra älvmynningen är den riktiga utposten). Och grunda Torslanda, utifrån tanken att den nyare asatron vid den här tiden fanns parallellt med den gamla fruktbarhetsreligionen.
Det är den långa förklaringen till
@Gamiel och andra som undrat varför inte Bjäla valde Tyr som husgud.