Bronsåldersfantasy?

olaberg · 7 Nov 2023

EvilSpook said:
Så inget om att den nya kristna sekten ”Änglarna” besegrar ”Gais” på gamla Ullevi?
//EvilSpook

När Örgryte besegrade någon på ett vi helgat åt Ull under järnåldern så var det nog inte så kristet kan jag meddela.

olaberg · 7 Nov 2023

I det här programmet får man mycket inspiration till nordeuropeisk bronsålder: https://www.svtplay.se/video/85wrvvG/de-forsta-svenskarna/avsnitt-2

Gamiel · 8 Nov 2023

Känns väldigt eurocentriskt i diskutionen, här är en länk om bronsåldern i Asien: Bronze Age - Wikipedia

Även om det är efter järnålderns börja så tror jag att information rörande Japans förhistoria som inspirerande, och lite lättare att hitta böcker om än en del andra länders förhistoria.

olaberg said:
Det där med ett syskonpar som står för fruktbarheten och där det växlar vem som är vem, det är sedan (bokstavligt talat) gammalt.

Kan du ge exempel på detta?

olaberg said:
en yngre hövdingakult (tänk Oden), och så förlade jag ett uppsving för krigisk Torskult

fast är inte Oden och Tyr mer de krigiska gudarna?

Gamiel · 8 Nov 2023

mrund · 9 Nov 2023

Gamiel said:
fast är inte Oden och Tyr mer de krigiska gudarna?

Stämmer. Tor spelar visserligen en central roll i det kosmiska kriget mellan gudarnas lagbundenhet och isjättarnas kaos. Men framför allt har han hand om vädret och skörden. När det gäller jordiska krig är det Oden och Tyr som bestämmer.

afUttermark · 9 Nov 2023

Jag baserar allt mitt vetande om asarna på den där tecknade danska serietidning som följt mig genom livet.( kan vara bra att veta om jag får en mästrande ton om vaner och asar)

olaberg · 9 Nov 2023

mrund said:
Stämmer. Tor spelar visserligen en central roll i det kosmiska kriget mellan gudarnas lagbundenhet och isjättarnas kaos. Men framför allt har han hand om vädret och skörden. När det gäller jordiska krig är det Oden och Tyr som bestämmer.

Kom ihåg att den här tydliga uppdelningen i olika karaktärer med etablerade roller i en och samma gudafamilj kan vara ett ganska sent påfund. Vi vet väldigt lite om germansk religion som helhet, annat än sena nedteckningar av gudasagor samt ett fåtal romerska eller tidigkristna beskrivningar av germanska ritualer. Och däremellan en och annan bild från en sten eller en brakteat, ibland tillsammans med lite runor.

Snorre, Peter Madsen, Alf Henriksson och de göticistiska poeterna har likt Homeros eller de sena vediska sagoberättarna skapat rolig litteratur och en logisk uppdelning i sfärer av den indo-europeiska gudavärlden, men de har utgått från ett sammelsurium av schamanism, folktro, magiska föreställningar, förfäderstro, och personifieringar av de företeelser som råkar vara viktigast för överlevnaden i den närmaste byn (väder, vind, havet, kriget, skörden, jakten).

En kult och föreställningsvärld med lokala skillnader och skillnader över tid. Precis som språket och dialekterna. Det har varit lite av en slump exakt vilka versioner av myterna som hamnade i Eddorna. Och att de råkade skrivas ner i nordvästra Germanien. Tänk om de sydöstra germanerna hade skrivit ner sina förkristna sagor och inte bara översatt Bibeln, när de fick sitt skriftspråk! Då hade vi nog haft en annan bild av Asgård än den vi har idag.

Vissa arkeologiska fynd kan tolkas som att vi hade en kultisk kontinuitet från bronsålder och in i järnåldern. Kanske till och med från sen stenålder in i vikingatid. Arketypiska bilder och tecken på ritualer och gravskick som liknar varandra. Och arkeologins uppgift att den sena bronsåldern och den sena järnåldern liknar varandra vad gäller ekonomi, resandemönster, och samhällsstrukturer.

Andra fynd kan tolkas som skiften och avbräck i den här kontinuiteten. Som dessutom i tid rimmar med skiften i politik och teknologi. Inte minst rörelserna på kontinenten, i Sydeuropa och i västra Asien.

Jag tog fasta på fyra saker när jag hittade på min järnålderskampanj vad-hände-i-och-runt-göteborg-åren-513–518:

1. Bondesamhället håller fast vid de gamla fruktbarhetsritualerna och gudomarna. Ull och Frej/Freja och Nerthus/Njärd/Njord/Jord. Men också den gamla himmelsguden (Diez/Tiwaz/Ti/Tyr). Dessa har traditioner waaaaaay back.

2. Arkeologin (och ortsnamnen) hintar om ett "religionsskifte" under åren 300–600 e Kr, då asarna kommer in i bilden. Här gjorde jag en spekulation: Innan "fimbulvintrarna" cirka 535–536 var slätterna i Västergötland superbördiga, och om man bara kontrollerade vattenvägarna (Trollhättan, Borås, Alingsås, Karlsborg och ett par till) så kunde man skapa ett försvarbart rike under en stor götahövding. Där matproducerande husabyar kunde försörja tegnebyar (regementsbyar med soldater). Den gigantiska fornborgen på Halleberg passar in i narrativet, men det krävs en berättelse om en konungslig (något oberäknerlig) höggud också. Som kan spegla götahövdingen. Det är vid den här tiden arkeologiska fynd och ortsnamnsforskning ser tydliga tecken på Odenskult här, med Oden som höggud och inte bara som en udda (oder) skogsschaman från öst (tänk Wotan som nästan är som Goethes irrationella alvkonung, eller egentligen tvärtom).

3. I takt med att Rom försvagas något århundrande efter Kristi födelse kräver de krigskunnigt folk. Germanstammarna går från att vara Roms fiender till att bli Roms foederati. Uppe i Norden, runt södra Östersjön, finns det ett område som inte drabbats så hårt av bronsålderskollapsen vid Medelhavet några århundraden tidigare. Utan där har den traditionella indo-europeiska krigartraditionen hållits vid liv. Nu startar den gotiska expansionen från stränderna i södra Östersjön och ner i Europa. Även krafter från öst, till exempel hunnerna, driver på. När Rom kollapsar väller germanska stammar in och ner genom Europa. Ibland bygger man på den romerska strukturen. Ibland slår man sönder den. Kristendomen finns också som en faktor och härjar, dels som personlig tro, och dels som växande politisk maktfaktor. Under åren 200–400 e Kr väller det upp guld till Norden från kontinenten. Som soldat-sold, som krigsbyte. Guldåldern. Guldgubbar och brakteater.

I min kampanj tänkte jag mig att detta väckte kollektiva minnen av bronsålderns högkultur. Glänsande brons och glänsande guld. Arkeologin stöder också den tanken i och med att nu får vi återigen de riktigt stora gårdarna och de riktigt stora gravhögarna, som vi alltså inte sett i Norden sedan bronsålderns dagar. En renässans för bronsåldern, mitt i den sena järnåldern, innan kylan och händelserna i Europa välver om allt igen. Det talas om stabila strukturer av det snitt vi hade under bronsåldern (se legenden om Frodefriden).

4. När rikena på kontinenten börjar formas efter folkvandringstidens initiala kaos, så behövs inte längre alla krigarfolk. Tänk på herulen Rodulf och hans kluvna förhållande till Theoderic den förste i Norditalien. Ett tydligt exempel på hur en germanhövding lägger en del av det sönderfallande romarriket under sig och därefter inte längre behöver riktigt alla sina vapenbröder. Det skedde en återvandring norrut av före detta hirdmän och legosoldater och hela stammar av germanska krigarfolk.

I min kampanj hittade jag på att Rodulfs dotter Bjäla var den som återvandrade till mynningen av Göta älv och skapade den politiska spänning som kampanjen handlar om. Stödet i arkeologin är att alla dessa fornborgar utmed Göta älv är från just den här tiden, vilket tyder på en hastigt uppblossande krigisk tid (första halvan av 500-talet) under samma tid som krigare återvandrar från kontinenten.

Eftersom det här sker mitt under det förmodade religionsskiftet 300–600 e Kr, så hittade jag på att Bjälas krigare ("herulerna") hade en krigarkult. Tyr passade inte, eftersom Tiwaz är en äldre gudom. Mer förknippad med äldre tiders ordning och reda än den nya tidens kaos. Därför hittade jag på att Bjälas heruler hade dyrkat Donar/Tor som sin, för att de hyste samma oberäknerliga kraft som åskan. Och jag lät henne slå sig ner på Västra Hisingen, porten mot havet, för att där vara den första utposten mot danerna (även om man kan hävda att de gamla fredliga Frejadyrkarna i sydvästra älvmynningen är den riktiga utposten). Och grunda Torslanda, utifrån tanken att den nyare asatron vid den här tiden fanns parallellt med den gamla fruktbarhetsreligionen.

Det är den långa förklaringen till @Gamiel och andra som undrat varför inte Bjäla valde Tyr som husgud.

Khan · 9 Nov 2023

Ett annat alternativ, som jag själv tycker känns rimligt, är att Tyr är inympad från ett annat panteon och egentligen inte hör ihop med resten av asagudarna. Han är apart, har egentligen bara en legend i mytcykeln, avbildas aldrig tillsammans med någon annan av asarna i bilder från tiden, verkar ha haft sin storhetstid innan resten av vikingagudarna, och så vidare.

Jag minns inte var jag hörde detta först, men misstänker någon av alla föreläsningar jag gått på på Medeltidsveckan.

olaberg · 9 Nov 2023

Khan said:
Ett annat alternativ, som jag själv tycker känns rimligt, är att Tyr är inympad från ett annat panteon och egentligen inte hör ihop med resten av asagudarna. Han är apart, har egentligen bara en legend i mytcykeln, avbildas aldrig tillsammans med någon annan av asarna i bilder från tiden, verkar ha haft sin storhetstid innan resten av vikingagudarna, och så vidare.

Jag minns inte var jag hörde detta först, men misstänker någon av alla föreläsningar jag gått på på Medeltidsveckan.

Tänk tvärtom: asarna är inympade som en modern företeelse i en äldre indo-europeisk föreställningsvärld. Tyr/Tiwaz är etymologiskt släkt med Dies/Jupiter/Zeus = himmelsguden, och dyrkades av germaner tusen år innan Snorre skrev ner sin Edda.

Ymir · 9 Nov 2023

Det är värt att betänka att komparativ mytologi så gott som bevisar att asagudarna hör hemma i indo-europeisk religion, och att religionen i Norden innan den indoeuropeiska expansionen därför måste ha varit annorlunda.

Möjligtvis kan vanerna representera ett äldre mytologiskt substratum med rötter i stenåldern, men de har såpass stora likheter med de indiska asurorna att jag ser det som osannolikt, och skulle tro att de också hör hemma i indo-europeisk religion. Tacitus fantasieggande observationer av germanska gudinnor under järnåldern sker långt efter den indoeuropeiska expansionen.

Med andra ord finns förmodligen ingen stark religiös kontinuitet mellan stenåldern och järnåldern i Norden (jag är osäker på när under bronsåldern som den indoeuropeiska expansionen sker). Trossystemet innan den indoeuropeiska invasionen kommer för alltid att förbli okänt för oss.

Khan · 9 Nov 2023

olaberg said:
Tänk tvärtom: asarna är inympade som en modern företeelse i en äldre indo-europeisk föreställningsvärld. Tyr/Tiwaz är etymologiskt släkt med Dies/Jupiter/Zeus = himmelsguden, och dyrkades av germaner tusen år innan Snorre skrev ner sin Edda.

Jo, den biten har jag koll på. Kanske något av ett syftningsfel att säga att han ympats in på dem. Mer rimligt att de ymptas in på honom.

olaberg · 9 Nov 2023

Ymir said:
Det är värt att betänka att komparativ mytologi så gott som bevisar att asagudarna hör hemma i indo-europeisk religion, och att religionen i Norden innan den indoeuropeiska expansionen därför måste ha varit annorlunda.

Möjligtvis kan vanerna representera ett äldre mytologiskt substratum med rötter i stenåldern, men de har såpass stora likheter med de indiska asurorna att jag ser det som osannolikt, och skulle tro att de också hör hemma i indo-europeisk religion.

Ja, när vi pratar om ett kontinuum från stenålder till järnålder så är det stenåldern EFTER den indo-europeiska expansionen (4000–1000 fvt) vi talar om. Ett indo-europeiskt kontinuum.

(Och det är detsamma i hela europa. Den keltiska expansionen på kontinenten och de brittiska öarna slog fullständigt sönder strukturer, språk och samhällsliv. Vad vi har idag som går tillbaks till än ännu äldre tid vet vi inte. Det är så fragmenterat att vi bara kan gissa ibland.)

Ymir · 9 Nov 2023

Om vi pratar kontinuitet från bronsåldern till järnåldern finns några element att ta fasta på.

- bronsåldern är utan tvekan mer grandios i sin kultutövning. Ett fundamentalt skifte verkar ske mot järnåldern, med betydligt mindre megalitgravar, bling och bronslurar. Bilden man får är överlag en av ett mer torftigt samhälle (och klimatet var väl hårdare under järnåldern om jag minns rätt?)

- våtmarker tycks ha spelat en stark roll perioden igenom, kanske som en övergång mellan den levande världen och de dödas rike. Många av mossliken härrör från bronsåldern, många fynd av offergåvor har gjorts i mossar, och hällristningar är ofta på sluttningar vända mot mossar eller vattendrag. Men vi vet också från järnåldern långt senare att offerplatsen i tex Eketorps borg på Öland var ett kärr, och att offer i det kärret utfördes ända in på medeltiden. Tacitus beskriver också hur offer till Nerthus kastas i en sjö och, IIRC, hur människooffer dränks i den.

olaberg · 9 Nov 2023

Ymir said:
- bronsåldern är utan tvekan mer grandios i sin kultutövning. Ett fundamentalt skifte verkar ske mot järnåldern, med betydligt mindre megalitgravar, bling och bronslurar. Bilden man får är överlag en av ett mer torftigt samhälle (och klimatet var väl hårdare under järnåldern om jag minns rätt?)

Ja! Tänk "riken" som är som långsträckta handelsnätverk under en eller ett par patriarker (som genom ingiften är släkt och därför inte slåss). Tänk en fredlig och välordnad tid, men där du straffas plågsamt och offras till gudarna om du bryter ordningen. Tänk samtidigt att det finns mycket kaotisk utmark: eftersom man inte kan ploga ordentligt med sina trä- och stenredskap, ibland förstärkta med koppar och brons, så är man tvungen att bo vid lättodlad, bördig mark utmed vattendragen.

Och det är utmed vattendragen du ska bo, om du ska ta del av handeln (vattenvägarna är de snabba). Kan du kontrollera en viktig överfart (till exempel Farsta eller Stocksund eller Trollhättan eller Partille kan du skapa ett maktcentrum. Mycket mark, mycket fina varor från alla väderstreck, många förbindelser och avtal, mycket guld, mycket boskap, och många trälar.

Men du varnar barnen om trollen i skogen, och skogsfolket, och hotet från kaosmakterna. Genom förfädersmagi och offer kan du beskydda din rikedom, men troll och drakar och vättar och alfer och onda häxor finns och utgör ett hot. Järnet är ett hot.

Gamiel · 9 Nov 2023

olaberg said:
Ja! Tänk "riken" som är som långsträckta handelsnätverk under en eller ett par patriarker (som genom ingiften är släkt och därför inte slåss). Tänk en fredlig och välordnad tid, men där du straffas plågsamt och offras till gudarna om du bryter ordningen. Tänk samtidigt att det finns mycket kaotisk utmark: eftersom man inte kan ploga ordentligt med sina trä- och stenredskap, ibland förstärkta med koppar och brons, så är man tvungen att bo vid lättodlad, bördig mark utmed vattendragen.

Fast det finns ju inget som stoppar att samhällen likt Irokes Konfederationen finns, och vi ska inte förglömma att pyramiderna på Giza alla byggdes under bronsåldern.

Sedan kräver djurhållning inte samma typ av mark som åkerbruk, och att du inte kan ploga marken så bra betyder inte så mycket om du kan lätt hoppa mellan flera åkerplättar medan du låter den gamla ligga i träda.

Och det är utmed vattendragen du ska bo, om du ska ta del av handeln (vattenvägarna är de snabba). Kan du kontrollera en viktig överfart (till exempel Farsta eller Stocksund eller Trollhättan eller Partille kan du skapa ett maktcentrum. Mycket mark, mycket fina varor från alla väderstreck, många förbindelser och avtal, mycket guld, mycket boskap, och många trälar.

Fast vattenvägarna är ju också gräddfiler för allt vad rövare heter så du kanske inte vill ha själva bin bosättning just vid vattnet utan en bit bort från det.

olaberg said:
Det är den långa förklaringen till @Gamiel och andra som undrat varför inte Bjäla valde Tyr som husgud.

Jag är mer intresserad av exempel på syskonpar som står för fruktbarheten och byter roller måste jag erkänna.

olaberg · 9 Nov 2023

Gamiel said:
Fast det finns ju inget som stoppar att samhällen likt Irokes Konfederationen finns, och vi ska inte förglömma att pyramiderna på Giza alla byggdes under bronsåldern.

Det finns alltid ett antal olika sorters samhällsbildningar parallellt, beroende på ekonomiska förutsättningar och annat. Det kontinuum vi pratat om i tråden (mycket pga mitt fokus) handlar om nätverk av europeiska och asiatiska jordbrukande och härnadstågande byar i gränslandet mellan vatten och skog (ibland hav). Som med tiden ger upphov till stadsstater i Medelhavsområdet och storgårdar i Nordeuropa.

Den andra sortens typiska samhällsbildning i sen stenålder-bronsålder-tidig järnålder är solkultiska teokratier i bördiga områden mellan floder som översvämmas då och då, och som kräver astronomiska kunskaper och administrativ skicklighet för att optimera jordruket. Dessa samhällen som gett oss både matematiken och ordet för "magi".

Dessa bägge avhandlas i tråden.

En tredje sort som vi inte pratat om annat än i förbigående är mäktiga nomadiserande pastoralfolk. Hunner och mongoler. Samerna i Sverige trängdes undan av renässans-och-kolonial-Sverige; men folkslag med deras ungefär deras levnadsmönster behärskade i omgångar det centralasiatiska slättlandet och intog fallande imperier i både öst och i väst. Hunner och mongoler har i omgångar varit instrumentella för både framväxandet av det moderna Europa ur Roms fall, och det kinesiska imperiet, inklusive folkvandringstrycket ner över malajsiska halvön som drev polynesierna ut över havet. Och för Rysslands framväxt.

En fjärde sorts samhällsbildning är som du nämner federationerna i relation till en koloniserande centralmakt. Vi kan tänka på irokeserna som du beskriver, eller på germanerna inför Rom som jag har pratat om, eller i modern tid hur Nordöns maoristammar förhöll sig till den brittiska kolonialmakten på Nya Zeeland.

Så här finns kanske stoff till åtminstone fyra kampanjböcker i det stora bronsåldersspelet som tråden kretsar kring?

Gamiel said:
Fast vattenvägarna är ju också gräddfiler för allt vad rövare heter så du kanske inte vill ha själva bin bosättning just vid vattnet utan en bit bort från det.

Grejen är att ha ett starkare våldskapital än rövarna. Kanske utgör äventyrarna en del av detta våldskapital?

Detta har du vid de maktcentrum som vi ser under bronsåldern: en farled som kan behärskas, ett system av lättodlad jordbruksmark (med växelbruk som du beskriver), där överskottet kan föda våldskapitalet som kan koncentreras till några ställen där inkräktare är tvungna att ta sig förbi (som vad och broar och ed).

Gamiel said:
Jag är mer intresserad av exempel på syskonpar som står för fruktbarheten och byter roller måste jag erkänna.

Frej och Freja är väl det klassiska exemplet. Men Njärd och Njord är ett annat. Ibland är det ett könsbyte, så att en gudinna i ett område blir en gud i ett annat.

JohanL · 9 Nov 2023

Khan said:
Ett annat alternativ, som jag själv tycker känns rimligt, är att Tyr är inympad från ett annat panteon och egentligen inte hör ihop med resten av asagudarna.

Det är i alla fall en icke-traditionell tokning - den normala är att man härleder Tyr <- Tiwaz (germanske Tyr) <- Dyeus (PIE-himlaguden).

Den skumme guden i sammanhanget är snarare Oden, som dyker upp hos germanerna och tar över hela gudahuset (eventuellt från Tyr-personen). På en del vis är det som om en trickster blivit chef - tolkningen av Oden i American Gods är inte alls tokig (han spelas av Ian McShane i tv-serien). Den euhemeristiska tolkningen av Oden som en deifierad förfadersgestlat är antagligen felaktig, men den skulle ha ett förklaringsvärde annars.

Mekanurg · 9 Nov 2023

JohanL said:
Det är i alla fall en icke-traditionell tokning - den normala är att man härleder Tyr <- Tiwaz (germanske Tyr) <- Dyeus (PIE-himlaguden).

Den skumme guden i sammanhanget är snarare Oden, som dyker upp hos germanerna och tar över hela gudahuset (eventuellt från Tyr-personen). På en del vis är det som om en trickster blivit chef - tolkningen av Oden i American Gods är inte alls tokig (han spelas av Ian McShane i tv-serien). Den euhemeristiska tolkningen av Oden som en deifierad förfadersgestlat är antagligen felaktig, men den skulle ha ett förklaringsvärde annars.

Jag har vaga minnen av en akademisk förklaring: Oden hör ihop med folkvandringstiden när flera germanska stammarna korsade Pontiska stäppen på väg mot Svarta havets norra kust. Oden är ju en spjutbeväpnad ryttargudakung, en idé som enligt den här förklaringen kan härstamma från de många indo-iranska folkslag som vistades i samma område vid denna tid, till exempel alanerna. Jag böjer mig dock för motargument, ty det var många år sedan jag läste det här. Min minnesbild kan vara bristfällig eller så kan modernare forskning ha skjutit ner den här tolkningen.

JohanL · 9 Nov 2023

Mekanurg said:
Jag har vaga minnen av en akademisk förklaring: Oden hör ihop med folkvandringstiden när flera germanska stammarna korsade Pontiska stäppen på väg mot Svarta havets norra kust. Oden är ju en spjutbeväpnad ryttargudakung, en idé som enligt den här förklaringen kan härstamma från de många indo-iranska folkslag som vistades i samma område vid denna tid, till exempel alanerna. Jag böjer mig dock för motargument, ty det var många år sedan jag läste det här. Min minnesbild kan vara bristfällig eller så kan modernare forskning ha skjutit ner den här tolkningen.

Det euhemerestiska argumentet kommer ända från Snorre och Saxo (som ville kunna skriva om "gudarna" fast de var kristna och därför behövde en förklaringsmodell som ursäkt), och samma sak gällde när asagudarna blev poppis igen på det nationalromantiska 1800-talet. Den har också varit väldigt svår att bli av med - Thor Heyerdahl (alltid en kontraindikator) menade att Oden var en historisk person från runt vår tideräknings början på svartahavsstäppen, och många med mig satte kaffet i halsen när DN år 1999 utnämnde Oden till tidernas viktigaste svensk (!!).

Etymologiskt verkar Odens egenskap som siare och spåman vara vad som kom först. Wikipedia: "The adjective *wōðaz ultimately stems from a Pre-Germanic form *uoh₂-tós, which is related to the Proto-Celtic terms *wātis, meaning 'seer, sooth-sayer' (cf. Gaulish wāteis, Old Irish fáith 'prophet') and *wātus, meaning 'prophesy, poetic inspiration' (cf. Old Irish fáth 'prophetic wisdom, maxims', Old Welsh guaut 'prophetic verse, panegyric')."

Det här är dock ett område utan mycket till starka förklaringar någonstans.

Korpen · 9 Nov 2023

olaberg said:
Ja! Tänk "riken" som är som långsträckta handelsnätverk under en eller ett par patriarker (som genom ingiften är släkt och därför inte slåss). Tänk en fredlig och välordnad tid, men där du straffas plågsamt och offras till gudarna om du bryter ordningen. Tänk samtidigt att det finns mycket kaotisk utmark: eftersom man inte kan ploga ordentligt med sina trä- och stenredskap, ibland förstärkta med koppar och brons, så är man tvungen att bo vid lättodlad, bördig mark utmed vattendragen.

En liten krok på det.
En sak som kan vara bra att ha i tanken är att förmoderna "riken" inte använde kartor. Det gäller även typ det romerska imperiet, i alla fall inte för att skapa sig en bild av världen. Det gör att riken handlar om människor, relationer och platser, inte om ytor som vi idag tenderar att se saker.

Bronsåldersfantasy?

Hero

Hero

Myrmidon

Myrmidon

Veteran

Swashbuckler

Hero

Kondottiär

Hero

Liten kantbaron

Kondottiär

Hero

Liten kantbaron

Hero

Myrmidon

Hero

Champion

I'd rather be different than indifferent.

Champion

Hero