Är inte problemlösning, eller snarare någon form av konflikt som vi ställs inför och försöker överkomma på ett eller annat sätt, den ingridiens du finner i snart sagt varje berättelse, oavsett medium?
Eller menar du att det är en specifik typ av problemlösning som vi ägnar oss åt som är väsenskiljd från annan? Isf hur?
Ja, jag menar absolut att det är en specifik typ av problemlösning. Att lösa problemet "Jag är olyckligt förälskad" eller "Jag har svårt att finna mening i mitt liv efter att min hustru gått bort" eller "Mitt arbete är själadödande" är typer av problem jag inte finner i så många trådar här på forumet, annat än som bihandlingar. Det är ju inte som att alla berättelser handlar om en grupp äventyrare som löser mysterier och besegrar fiender. Var är tradrollspelen som inspireras av
Love, Actually, eller
Office Space, eller
Kvartetten som sprängdes, eller
Doktor Glas, eller
Chungking Express, eller
Amélie från Montmartre? Det är ju ändå stora och populära berättelser som många gillar, men som ligger ganska långt ifrån vad man kan se i de vanliga tradspelen. Även när man gör spel utan fantastik, så plockar man ett tema som
James Bond, en berättelseserie ju är väldigt tydligt baserad på att få ett uppdrag och utföra det. Och utan att ha en aning så vågar jag sätta pengar på att man byter ut böckernas och filmernas huvudperson mot en grupp av agenter som utför uppdrag tillsammans, eftersom det är så spelformatet ser ut. Jag tycker ändå att det känns ganska uppenbart att traditionella rollspel har ett relativt snävt område av berättelsetyper, och jag menar på att en stor del av förklaringen ligger i att det behöver finnas en grupp-problemlösningsaspekt i det hela. Och det är inte dåligt eller fel! Det är fullt rimligt och en konsekvens av vad som är kul med den spelstilen, och det är helt rätt att fokusera på att göra den sortens spel så bra och kul som möjligt.
Jag har många gånger läst inlägg där man pratar om olika saker som anses intressanta och coola i andra berättelser, men som "inte fungerar i rollspel". De fungerar alltid utan problem i rollspel, men inte i den typen av rollspel som är stora och populära. Man kan se det när folk diskuterar konflikter mellan rollpersoner och huruvida det är okej eller inte och till vilken grad. Varför skulle det kunna vara ett problem? För att utgångspunkten är att rollpersonerna är en grupp som löser problem tillsammans, och PVP ställer till med problem för det. Man sabbar för gruppen. Och om spelet inte prioriterade att spelarna skulle försöka klara äventyret så hade det inte varit ett problem. PVP sabbar för rollpersonerna, men det sabbar ju inte för spelarna, i så fall. Men det är tydligt att det är ett problem och att om PVP är en del av spelet så behöver man vara tydlig med det från början, för att bara låta sin rollperson sabba för de andra är annars att vara en rövhatt.
Det är det jag menar med att jag inte köper att det inte är grejen med spelandet. Sedan kan det finnas en massa annat också, och det är ju just blandningen av en massa olika aktiviteter och prioriteter som till viss del kännetecknar mycket traditionellt spel, och som jag hört utövare som
@Svarte Faraonen hylla som en styrka. Och det är bra!
Notera också att jag inte pratar om "allt rollspel förutom det jag spelar". Allt detta började ju med att jag skrev att jag mystifieras av en viss spelstil, som jag inte tror har ett namn, för det är liksom den alla namngivna spelstilar skiljer sig från. Det
@krank spelar inbegriper jag inte här (den spelstilen fokuserar ju också på problemlösande, men är, som jag ser det, byggd för att man till en högre grad ska kunna ärligt ge sitt yttersta), OSR räknar jag inte med här, eller ens
@Christoffers tydligt Story Now-drivna spelstil, även om han spelar Runequest eller så. Ej heller Entos spelstil.
Men ja, allt jag säger är ju baserat på en vag bild jag skaffat mig från att läsa olika forumsposter över åren, samt minnen av hur jag själv spelade när jag var yngre (och då eventuellt med sämre spel). Jag har ingen tes jag driver eller så, och det var inte jag som startade tråden. Och om ni säger att närå, att spelarna gemensamt löser problem är inte centralt för den stora mängden grupper som spelar de vanliga bästsäljande rollspelen, då har ni säkert rätt. Jag tror inte på det, men vad jag tror är ju ganska irrelevant, för det påverkar varken mig eller er. Och, eftersom det är viktigt att påpeka det upprepade gånger, jag anklagar ingen för att göra något fel eller dåligt. Folk verkar spela och ha kul och designa spel som funkar för det de vill ha ut av det, och det är skitbra. Och jag har till viss del blivit lite mindre mystifierad av en del poster i den här tråden, så det är ju bra.