Ps. Alldeles uppenbart är det väldigt mycket bättre att spela fotboll i fotbollsskor. Och benskydd. Och att ha en såväl boll, plan, domare och en grundläggande fysik. Fotboll är inte synonymt med vilken annan sysselsättning som helst. Fotboll, precis som rollspel inklusive alla dess subkategorier, är en specifik syssla med specifika egenskaper och styrkor. Allt är inte samma.
Det är, i jättestor utsträckning, det som är min utgångspunkt i den här diskussionen. Rollspel är
en specifik aktivitet som kan (och enligt mig också
bör) förstå, pratas om och analyseras som sådan. För det är när vi gör det vi också kan förstå dess mekanismer, och utveckla och förfina de mekanismer på ett sätt som
förbättrar deltagandet i den aktiviteten. Vad man sedan lägger i begreppet förbättring blir ju i slutändan någon sorts fråga om åsikter, men där handlar det (i vart fall inte för mig) om att
få rätt utan om att
nå samsyn. Att vara tillräckligt överens om vad man pratar om för att man skall kunna ta diskussionen vidare. Precis som de flesta är överens om att fotboll fungerar bäst med en boll snarare än en sten, så är det nog möjligt att vara överens om att rollspel fungerar bäst när det fokuserar på vissa saker istället för andra. Sedan kan man ju föredra att sparka på stenar framför bollar, och har full rätt till den åsikten, men det är kanske då en åsikt som inte bär så jättemycket relevans för fotbollens fortsatta utveckling som aktivitet.
Det som verkar vara skärningspunkten mellan mitt perspektiv och flera andras i den här diskussionen är hur aktiviteten rollspel förhåller sig till konceptet
berättelse och
berättande. Precis som att både fotboll och ishockey på många sätt är väldigt snarlika idrotter (beroende på hur man utformar sin definitionsapparat är det till och med möjligt att påstå att de är
samma sak och på något sätt ha "tekniskt" rätt) är ändå
villkoren för och
utövandet av bägge aktiviteterna så pass olika att det råder bred samsyn om att det är två funktionellt olika aktiviteter. Även här går det vara av en annan åsikt, man kan vara motvals och anamma åsikten att fotboll och ishockey är identiska aktiviteter, och ha en lång rad argument för det, men i de flesta sammanhang skulle det ses som ganska absurt, och det ger väldigt lite utrymme för någon konstruktiv diskussion om varken fotboll eller ishockey. Man kan också zooma ut och bredda perspektivet, beskriva dem på ett sätt som både får dem att framstå som i stort sett samma sak och samtidigt undvika att det sätt man beskriver dem på går på tvärs med den samsyn som råder för vad fotboll eller ishockey är, det är då man talar om
sport.
Jag har inte, som det mycket verkar ha tolkats, att rollspel inte kan eller skall användas till att
skapa berättelser. Precis som jag skrev i mitt första inlägg i den här tråden, och som
@Pilzefrau så fint skriver i sitt väldigt bra och intressanta inlägg ovan, så skapar
allt berättelser. Det jag menar är att rollspel inte främst
syftar till att skapa berättelser eller fungerar bäst när de används för att skapa berättelser, utan att berättelser och berättande är en komponent bland flera som vi
använder för att skapa aktiviteten rollspel.
Rollspel är sin egen aktivitet, sitt eget medium, och som sådant så anser jag att det till sin natur ligger närmare andra typer av medium så som konversation, spel, lek eller idrott än vad det ligger berättande medium så som film, litteratur, teater eller poesi. Det är också en åsikt, men det är en åsikt jag har
på grund av att jag tror att det är utifrån det perspektivet är lättast att förstå hur aktiviteten faktiskt fungerar, och därmed också lättast att förstå vad den har för potential. Jag tror att förutsättningarna för detta blir sämre om man fokuserar för mycket på vissa aspekter av aktiviteten, eller förväxlar komponenter av aktiviteten med aktiviteten som sådan. En riktigt bra fotbollsplan är såklart viktigt, och bidrar till att skapa förutsättningarna för att spela fotboll, men utan alla andra komponenter som krävs för att aktiviteten fotboll skall uppstå så är det bara en välansad gräsmatta. Aktiviteten fotboll sker först när alla de komponenterna är på plats och sker bara som resultatet av samverkan mellan dessa komponenter. Men vi spelar inte fotboll för att anlägga fotbollsplaner, och vi spelar inte fotboll på hockeyrinkar.
Tomas satte nog i mångt och mycket orden på det bättre än vad jag kanske lyckats med, men det jag anser
för mig är det viktiga i rollspel är detta:
Magin sker i ögonblicket.
Men vad är denna magi, vad består den av och hur fungerar den?
Vad är det som skapar magin, hur fångar vi den, lär oss att bemästra den och gör den till vår?
För att göra det tror jag vi behöver förstå den och analysera den, betrakta dess beståndsdelar och pröva olika teser och experiment för att se vad vi kommer fram till. Och där tror jag helt enkelt inte att fokus på "berättelsen" tar oss särskilt mycket längre. Berättelsen är,
enligt mig, en komponent, en ingrediens, en del i en helhet som såklart kan vara viktig, men berättelsen är
inte syftet, det är inte
magin.
Det är vad jag menar när jag säger att rollspel inte handlar om berättelser eller berättande. Lika lite som att fotboll handlar om gräsmattor, skor eller bollar, utan om
aktiviteten och om
upplevelsen av att delta i den (om
spelet), så anser jag att samma princip gäller för rollspel.
Och det är relevant, enligt mig, för att som Tomas skrev
Denna diskussion är också mycket relevant för rollspelsskapande
Det handlar om hur vi skapar våra spel, vilka tekniker använder vi, vad väljer vi att ta med och vad skär vi bort. Vad fungerar och vad fungerar inte, varför gör vi de val vi gör, har de prioriteringar vi har, skapar det material vi skapar osv. I vilket
syfte väljer vi att göra på ett sätt framför ett annat, vad är motiven till det vi gör. Detta är designprocessen, och alla som har skapat rollspel har på något sätt (medvetet eller omedvetet) gjort vissa avvägningar och lagt vissa värderingar i det, haft en åsikt om "hur görs rollspel bäst", vägt komponenterna mot varandra och jobbat med exempelvis frågan "vilken roll har berättelsen i detta".
Resultatsumman av dessa beslut har gett upphov till tendenser inom hobbyn och mediet, som gett upphov till strömningar, som i sin tur gett upphov till kategoriseringar och avknoppningar, som gett upphov till nya begrepp och termer som används för att mer precist kunna förstå det som blivit svårt att beskriva med tidigare begreppsapparat för att de plötsligt
förstås bäst genom att talas om på olika sätt, som olika saker.
Någonstans på vägen blev begreppet krigsspel otillräckligt för att beskriva rollspelen, någonstans på vägen behövde fotboll och ishockey förstås som två
liknande men åtskilda aktiviteter. Jag är visserligen betydligt mindre investerad i begreppsdiskussionen än vad det kanske framstår, men jag är samtidigt kanske inte helt oväntat av
åsikten att jag tycker den nuvarande begreppsapparaten börjar bli allt mer otymplig, svåranvänd och föråldrad (vilket verkar vara väldigt kontroversiellt i denna kontext, men mindre så i andra sammanhang, spel som exempelvis
Lovecraftesque använder inte termen "roleplaying game"). Men jag har ingen häst i det racet egentligen, i vart fall ingen jag tänker gå all-in på.
Istället är det som faktiskt intresserar mig kring den här frågeställningen att förstå och utveckla
hantverket rollspelsskapande och rollspelande. Då jag verkligen tror och anser att det är ett hantverk, någonting man kan göra
bra, någonting man kan bli
bättre på, men någonting det är svårare att bli bättre på om man inte har en tydlig uppfattning om vad det är.
Wolfgang Baur skriver i
Complete Kobolds Guide to Game Design2nd edition (fritt citerat):
"Game design in the creation of play experiences at remove from the table"
Men jag anser även att
deltagande i rollspel (kanske främst i spelledarrollen, men
även för spelarna, särskilt i modernare rollspel) är en typ av speldesign, eller i vart fall att speldesign ingår som en komponent i rollspelsupplevelsen tillsammans med andra komponenter (berättandet, improvisationen, gestaltande, mekanik, engagemang etc etc etc), och att de ingår i och tillsammans skapar rollspelets
hantverk, som ligger till grund för det som aktivitet och upplevelse.
Det är därför det är viktigt att:
en äventyrstext ska vara som en ritning för en lekplats, inte en roman
För att jag (och jag antar även
@TomasFriaLigan) anser att det är vad som är "gott hantverk" i den kontexten. Men äventyrstexten skapar ju inte spel förens den tas med till spelbordet och används, och då räcker det inte med att det är ett välbyggt verktyg, det kräver ju också ett
gott handhavande av alla inblandade för att det skall bli en bra, tillfredsställande och engagerande stunds rollspelsaktivitet av det hela.
Och där någonstans, enligt mig, försvinner
berättelser och berättande som den avgörande eller centrala faktorn i vad som skapar denna ögonblickets magi och blir en komponent bland flera som på olika sätt och i olika kontexter får olika stort inflytande beroende på var, hur, varför och när de används. Vilken roll de får i
spelet.