Rollspel handlar inte om berättelser eller berättande

[Svarte Faraonen]

Jag kan förstå tanken. Vill mest inflika att allt vi gör skapar egentligen historier, från spel till konst till bara att leva. Genom att sätta saker i ett sammanhang - en historia, men också känslor, personer eller föremål - minns vi lättare.

Tycker det är tankvärt att det vi gör är "rollspel" och vad som kan komma ut ur det är personligt.

Jag upplever dock att vissa rollspel i högre grad än andra försöker trimma bort sådant som inte ingår i den återberättade historien från själva spelmötet. Det exempel jag kan tänka på är Blades in the Dark, som har ett system för att man ska kunna säga vad rollpersonerna redan har planerat snarare än att spela ut själva planeringen, med skälet att man inte ser planeringen som en separat scen i till exempel en heist-film. Om man jämför detta med mer traditionella rollspelsregler kan dessa resultera i en återberättad historia som ser ungefär likadan ut (om jag i Eon eller Drakar och Demoner deltar i planeringen av en stöt och sedan återberättar spelmötet kan jag rent utav göra det med troper från heistfilmer), men själva spelupplevelsen befinner sig längre bort från den historia som blir berättad i slutändan.

 

[JohanL]

En sak som potentiellt kan förvirra i diskussionen är exakt vad vi menar med berättelse eller story. I någon mening får man automatiskt händelser ur rollspel, även om det bara är att man rensar ett rum i taget i grottan. Men samtidigt finns det goda förutsättningar att detta inte skapar något som vi skulle acceptera som en berättelse i andra kontexter - en berättelse är i det perspektivet inte bara en sekvens händelser ("history is just one damned thing after another"), utan vi kräver också en throughline, någon sorts tematisk sammanhållning, dramatik, och upplösning. Eller så gör det det, som ett resultat av tillfälligheter, tärningsrull och beslut som inte syftade specifikt till det (emergensen), och eventuellt kan det uppfattas som särskilt tillfredsställande just för att berättelsen uppstod på det viset?

(Jag har personligen väldigt svårt för film eller böcker där det är uppenbart att vissa personer bara gör saker för att handlingen kräver det (i extremfallet blir det Idiot Plotting, där man är beroende av dumma beslut, ja jag tittar på dig Prometheus), och ser det som särskilt tillfredsställande när något oväntat eller dramatiskt händer som när man tänker efter var helt logiskt. Det är därför Babylon 5 är världshistoriens bästa tv-serie.)

 

[Svarte Faraonen]

En sak som potentiellt kan förvirra i diskussionen är exakt vad vi menar med berättelse eller story. I någon mening får man automatiskt händelser ur rollspel, även om det bara är att man rensar ett rum i taget i grottan. Men samtidigt finns det goda förutsättningar att detta inte skapar något som vi skulle acceptera som en berättelse i andra kontexter - en berättelse är i det perspektivet inte bara en sekvens händelser ("history is just one damned thing after another"), utan vi kräver också en throughline, någon sorts tematisk sammanhållning, dramatik, och upplösning. Eller så gör det det, som ett resultat av tillfälligheter, tärningsrull och beslut som inte syftade specifikt till det (emergensen), och eventuellt kan det uppfattas som särskilt tillfredsställande just för att berättelsen uppstod på det viset?

Ett typexempel på något som ofta tas upp som ointressant för berättelsen är väl när rollpersoner köper utrustning. "Spelmötet som shoppingrunda" är ju något som ofta omnämns som en sak man vill undvika, och då tänker man i någon bemärkelse på berättelsen som något annat än händelser – man gör sig av med en del av händelsesekvensen som anses ospännande.

 

[Vitulv]

Jag skulle nog vilja hävda att berätta och berättelse har två olika innebörder.

Från mitt tidigare inlägg:






Ja, det vill jag verkligen.
Tror alla spel och kulturformer som har sprungit ur, är besläktade med eller finns intilliggande rollspel skulle må bättre av, få mer utrymme att utvecklas och stärkas som unika medium och kreativa uttryck om man hade tydligare och mer specifika begrepp att tala om dem på som inte leder till begreppsförvirring eller onödig animositet. Vi förstår och erkänner redan skillnaden mellan brädspel och rollspel, mellan rollspel och lajv, mellan rollspel och improvisationsteater, mellan rollspel och figurspel etc. Att skilja mellan rollspel och journaling games, samberättande spel, friform mm tror jag snarare skulle vara till gagn för dessa spel/kulturformer snarare än något negativt.

Men jag får lite känslan av att folk i den här konversationen är väldigt fästa vid begreppet berättelse som det som ger rollspel någon sorts legitimitet, kulturell verkshöjd, mening eller på något att sätt sådant man förknippar med bra, önskvärda, fina eller statusgivande egenskaper.
Lite som folk ofta (felaktigt) använder begreppet konst, att om något "är konst" så är det bra och värdefullt, är det "inte konst" så är det dåligt och fult. Om rollspel "skapar berättelser" så är det en sund och fin kulturell aktivitet, om de inte gör det (eller inte har det som syfte) så är de på något sätt inte en legitim fritidssysselsättning.

Därför kan begreppet berättelse få lite vilken innebörd som helst, eftersom oavsett vad det betyder så är det ändå det som rollspel definitivt är till för.

Jag har nog här ett lite annat perspektiv: Det att all mänsklig aktivitet skapar berättelser, eftersom det är så människor kommunicerar sina erfarenheter till varandra. Men rollspels styrka som aktivitet inte är de eventuella berättelser som sker som ett resultat av aktiviteten, utan den upplevelse aktiviteten erbjuder deltagarna medans den pågår. Och att mediets styrka ligger i hur effektivt de skapar denna upplevelse, inte i hur bra eller spännande berättelser som kommer ur dem.

Jag tycker det blir lite alla mot en i den här tråden, och skulle därför bara vilja säga att jag tycker det här är ett riktigt bra inlägg med flera goda poänger som jag håller med om.

 

[Mogger]

Jag håller med om det, men är det inte också det det refereras till i OP? Alltså, borde berättelsen växa fram organiskt, eller borde vi som spelare meta-spela för att uppnå vissa narrativa målsättningar (som att jobba på att träffa de andras målsättningar även om det kan kännas aningen ansträngt)? Jag tycker bägge är helt legitima i rätt kontext, och att spela det ena när man förväntas spela det andra är ett bra sätt att få det snett på. Men den som bara vill ha det förra kommer förstås att tycka att det senare inte duger, och det är inte automatiskt en tokig inställning - många spelare vill att spelaren och rollpersonen inte ska ha olika resonemang kring vad man borde göra (jag har mer än en gång sett resonemanget att immersion är önskvärt och enklare händer när dessa sammanfaller) och slippa beslut på meta-nivå. På samma vis som att man kan vilja ha bara det senare för att snabbt och tillförlitligt få intressant handling nu, vilket man inte kan vara säker på om man litar på emergensen, och inte ser meta-nivån som ett problem.

Anledningen till att jag tjatar om Story Now/Narrativism var att det nämndes i början och de "krav" vi har där har inget alls med att skapa berättelse på metanivå. Man kan om man vill, men det går lika bra att låta det komma från och genom rollpersonen (vilket jag föredrar). Det finns heller inga krav att man ska anstränga sig för att uppnågra några slags uppsatta mål. Enda "kravet" är att spelet bör kretsa kring rollpersonerna, men om de drivkrafter som sattes upp inte kändes relevanta finns det inget som säger att du ändå måste spela vidare mot det. Tvärtom faktiskt. Släpp det, och se vad det säger om din rollperson.

Det sagt så ska såklart förväntningarna i spelgruppen klaffa. Det brukar bli roligast.

För att avrunda hävdar jag fortfarande att OP målar upp en bild som är falsk och att det finns gott om sätt att spela på som faktiskt sätter berättelsen eller berättandet i centrum, och att Story Now/Narrativism är ett av dessa där det också redan finns såväl teoretiskt ramverk som två decennier av praktisk erfarenhet. Bevisligen går det utmärkt

Sedan är det alltid klurigt när man ska hävda att X eller Y är mest centralt när man spelar rollspel. Det är en alldeles för komplex syssla för det. Ibland är svaret givet, och ibland inte.

 

[Sömniga Isaac]

Fast det händer inte. Vi berättar om det. Med stöd av regler.

Spelaren berättar att hans rollperson försöker klättra uppför en vägg, spelledaren slår en tärning och berättar att väggen rasar samman (fummel.. ). Vi ser scenen framför oss i vår fantasi. Sedan berättar vi nästa bit, länkar det till vad andra spelare och spelledaren berättat och skapar, i realtid, en berättelse. Tillsammans, och var och en enskilt i vår egen fantasi.

Anledningen till att det här inte bara är definitionsfäktning (en ädel sport förvisso) är att man annars riskerar hamna i en definition av simulationism som ser det som sker i berättelsen som något självständigt, nästan objektiv, bortom spelarna och spelledaren. Det är det ju inte, även om det kan vara mer eller mindre strukturerat.

Och ja, det innebär att berättande och samberättande täcker hela rollspelsgenren. Att rollspel är en form av berättande. Det tycker jag har värde som definition, det situerar vad rollspel är och hur det förhåller sig till andra kulturformer. Sedan finns andra mer tekniska termer som narrativism och storytelling om man tänker på specifika spelskolor.

Som sagt jag sa specifikt att berättande (verbet) sker men att berättelsen ( substantivet) sker efteråt...

 

[ceruleanfive]

Som sagt jag sa specifikt att berättande (verbet) sker men att berättelsen ( substantivet) sker efteråt...

Blir någon slags soriteshög/theseusskepp, där berättelsen skapas successivt genom berättande. När uppstår berättelsen? När berättandet är över?

 

[Genesis]

Det finns någon sorts regel 34 för rollspel: Oavsett vad du tycker är "fel" sätt att spela så finns det någon som spelar så och älskar det. Det @JohanL kallar att "forcera berättelsen" (jag kallar det "rälsning") är ju fel i vissa sammanhang, men rätt i andra, i alla fall om man plockar bort alla bitarna där han specifikt säger att man ska göra det dåligt.

Jag minns en diskussion från Story-Games som jag känner är relevant här. Ett tag var det mycket diskussioner om vad man kallade "storyboarding" och "play before play", ofta relaterat till spel med insatsmekanik. Det var inte bra, sade man, att bestämma en massa om vad som händer om en viss sida vinner konflikten, för det är att hitta på grejer innan man spelar igenom det, och sedan blir beskrivningen efteråt bara en blodfattig rekapitulation. "Det där jag sade skulle hända om jag vinner händer."

Då dök det upp någon i tråden som berättade om hur deras spelgrupp spelade. Tror att de spelade Chuubo's Magical Wish-Granting Engine eller vad det heter. I alla fall så hade de oftast brainstorming innan varje scen, där de bollade lite idéer om vad som skulle hända. Det gillade det och tyckte att det gav högre kvalitet på scenerna. Typ "Jag kommer in och upptäcker att du håller på att skriva på det där brevet, och du typ försöker dölja det." "Ja, och du märker att jag försöker att undanhålla dig något, och till slut får du typ tag på det och läser det." "Ja, det är ballt, och så typ blir jag arg och stormar därifrån." "Eller så kanske Britta kommer in då, och undrar vad som händer!" "Ja, och så blir hon arg!" "Eller så kanske vi plötsligt båda försöker dölja det från henne?" "Ja, det blir ballt; så gör vi!"

Och sedan spelar de ut scenen tillsammans, för att därefter brainstorma nästa scen. Typ så; det är berättat från minnet, så detaljerna kanske inte stämmer, men det intressanta är att här var något en massa folk var överens om var dåligt, och de hade en diskussion om problemet och hur man undviker det, och så kom någon in och sade att "Det där gör vi alltid; vi tycker att det är roligare så." Jag tror att det nästan alltid är så, och att man därför ska vara försiktig med att uttala sig om någonting om rollspel i allmänhet. Men så fort man går in och pratar spelstil så försvinner problemet.

 

[krank]

Exempel: Antag att du har bestämt dig att din rollperson borde få en tragisk död. Din rolllperson vill förstås inte få en tragisk död. Men om du ändå trycker narrativet ditåt hela tiden, då tycker jag att du forcerar berättelsen. Det behöver inte alls vara något fel - det beror på vad för sorts spel ni spelar. Spelar man Skulduggery är det bra om dråpligheter och fiaskon uppstår, och det är helt rimligt att du som spelare aktivt hjälper till där med dina spelarbeslut, kanske genom att komma på mindre lyckade saker för din rollperson att göra och komma på varför rollpersonen skulle kunna hitta på något sådant (Author Stance). Men det är en annan spelstil än att berättelsen uppstår emergent.

(Jag inser att "anledning" ovan inte uppfattades som jag menade. På något vis har förstås spelaren alltid en anledning, det är närmast definitionsmässigt sant. Jag avsåg mer saker som att i ett problemlösarspel förväntas spelaren faktiskt vara ute efter att lösa problemet - story uppstår som en effekt av det, inte för att man försöker forcera en annan story.)

När dåliga spelare gör dåliga saker dåligt, så blir resultatet sällan varken kul eller bra. Det gäller oavsett spelstil, oavsett vad man håller på med.

Jag ser fortfarande inte vad detta specifikt har art göra med att i rollspel aktivt forcera/eftersträva/skapa story. Allt ditt exempel säger är ju att det blir dåligt när det görs dåligt och i strid med övriga spelares förväntningar. Om man gör samma sak men bra, och alla är ok med det, så är det ju istället bara något bra — men fortfarande lika forcerat.

 

[Sömniga Isaac]

Blir någon slags soriteshög/theseusskepp, där berättelsen skapas successivt genom berättande. När uppstår berättelsen? När berättandet är över?

Nej, berättelsen sker, i den här tolkningen jag hade där, efter spelmötet och spelarna återger berättelsen genom att berätta för andra.

Sen följer jag tråden med intresse då den ger ett vidgat perspektiv på begreppen vilket är trevligt. Min påpekning handlade mer om att Leon bemötte berättande, vilket var något jag sa sker. Det jag vände mig mot då, där i början, var berättelsen.

Men släpp den tråden, jag skrev för jag kände att svaret bemötte något jag inte sa eller stod för.

 

[clarence redd]

Kul diskussion! Jag vill bredda perspektivet.

Jag brukar tänka på hur berättandet uppstod. En grupp jägare, till exempel, som kommer hem och berättar om bytet de gick miste om.

Då är jakten en aktivitet, inte en berättelse. Först när de återger den blir det en berättelse. (Och för att inte glömma av sina favoritberättelser, börjar människor så småningom skriva och rita som stöd för minnet, en grund för all litteratur).

Om man ser rollspel på samma sätt, då är det en aktivitet på samma sätt som jakt, och inte berättelse. Men det är inte riktigt så enkelt. Författare krånglar nämligen till det.

Författare återger inte bara tidigare aktiviteter, de kan skapa helt fristående historier. Berättar de när de skapar berättelsen? Eller blir det en berättelse först när texten är färdig? Jag tycker att skapandet av en historia också är att berätta, ungefär som när en medeltida berättare impoviserade fram en saga för att roa traktens barn.

Och rollspelare jagar trots allt inte ett villebråd på riktigt - även om man strävar efter inlevelse runt spelbordet. Rollspelare beskriver istället en idé och en bild de har i huvudet, som sagoberättaren och författaren. Och då är rollspel att skapa och uppleva en berättelse samtidigt, precis som författare gör.

Om det blir en bra eller dålig historia är en annan sak

 

[Leon]

Som sagt jag sa specifikt att berättande (verbet) sker men att berättelsen ( substantivet) sker efteråt...

Jag skulle nog säga att berättelsen är det som berättas, även när det berättas. Den är inte avslutad förrän den är färdigberättad - tror det är det du menar. Men berättelsen finns ju även innan den är färdigberättad. Så fort jag återger ett skeende är det en berättelse.

 

[Rickard]

Då dök det upp någon i tråden som berättade om hur deras spelgrupp spelade. Tror att de spelade Chuubo's Magical Wish-Granting Engine eller vad det heter. I alla fall så hade de oftast brainstorming innan varje scen, där de bollade lite idéer om vad som skulle hända. Det gillade det och tyckte att det gav högre kvalitet på scenerna. Typ "Jag kommer in och upptäcker att du håller på att skriva på det där brevet, och du typ försöker dölja det." "Ja, och du märker att jag försöker att undanhålla dig något, och till slut får du typ tag på det och läser det." "Ja, det är ballt, och så typ blir jag arg och stormar därifrån." "Eller så kanske Britta kommer in då, och undrar vad som händer!" "Ja, och så blir hon arg!" "Eller så kanske vi plötsligt båda försöker dölja det från henne?" "Ja, det blir ballt; så gör vi!"

Play before Play, the Scripted Experience.

Var intressant att läsa.

 

[Sömniga Isaac]

Jag skulle nog säga att berättelsen är det som berättas, även när det berättas. Den är inte avslutad förrän den är färdigberättad - tror det är det du menar. Men berättelsen finns ju även innan den är färdigberättad. Så fort jag återger ett skeende är det en berättelse.

Och det är nog därför vi talade förbi varandra. Det var inte så jag såg på begreppen då jag skrev mitt inlägg därav min reaktion. Nu är jag med på hur du menar dock och då förstår jag även ditt svar

Edit: för tydlighet, berättelsen är den färdiga produkten. Berättandet är ett redskap att skapa berättelsen, men även ett redskap för att förmedla berättelsen.

Som jag även sa är det en på tok för snäv definition men en som nötts in i mig. Jag uppskattar ju personligen i första hand spel som handlar om berättandet.

 

[adrian_of_arcane_lore]

i mina ögon

Jag förklarar gärna tydligare vad jag tycker, om jag får en faktisk frågeställning som jag kan utveckla resonemanget utifrån.
Att du gör det aktiva valet att tolka innebörden i det jag säger på ett helt annat sätt än det jag skrev, och sedan avfärda din tolkning som "nonsense" gör det bara svårare, inte enklare, att förklara mitt perspektiv. Slipper vi väderkvarrnar blir det lättare att hålla diskussionen konstruktiv och meningsfull.

gör du dig till talesperson för hobbyn och ger dig själv tolkningsföreträde

Hur gör jag mig till talesperson för en hobby i en diskussion inom denna hobby?
Hur är det ens möjligt att "ta tolkningsföreträde" i en sådan kontext? Vart och vem är publiken jag för en talan inför, på vilket sätt hindrar jag någon annan från att uttrycka eller göra en tolkning?

Även detta blir ju skapligt svårt att faktiskt bemöta.

Att du dessutom försöker dig på att gissa vilka eventuella statusgivande motiv folk har är direkt osnyggt.

Jag skrev att reaktionerna på den här diskussionen ger intrycket av att folk lägger väldigt mycket värderingar i berättelse-begreppet, och jämförde det med begreppet konst. Det är ju ett faktum att folk ofta lägger mycket prestige och status i konstbegreppet (även långt långt utanför rollspelshobbyn), och så som folk valt att både uttrycka sig och reagera på ett problematiserande av berättelse-begreppet inom rollspel och berättandets plats i rollspel påminde ganska mycket om hur folk reagerar inför frågeställningar om vad konst "är". Att det är att "gissa om folks statusgivande motiv" är, well, en läsning man kan göra.

Det är intressanta frågor. Har inte tid att svara just nu, men kan länka till den här tråden, där jag försöker förklara min spelstil:

Ett försök till beskrivning av min spelstil

Jag tycker att det är bra att ha en bild av ens egen spelstil, att försöka formulera vad man gillar och hur man vill spela. Jag har försökt göra det förr, i lite olika format, som manifest eller annat, och nu tänkte jag göra det igen. Lite inspirerat av Rickards principer. Nedanstående är ett...

www.rollspel.nu

Superintressant, skall sätta min in mer i denna tråden när jag kommit ikapp mer i diskussionen, men jag fastnade särskilt för detta:

Vår uppgift är inte att uppleva berättelsen, utan att skapa den.

Det är också den här distinktionen jag försökt peka på i den här tråden, men som verkar ge helt olika reaktioner beroende på vem som läser vilket inlägg.

Utifrån min begreppsanvändning är det i upplevandet av berättelser (eller kanske snarare situationer/kontexter) som rollspelandet främst rör sig, inte skapandet av dem. För mig är berättelsen som skapas någonstans mellan sekundär och irrelevant, och jag ser målet med "rollspelsaktiviteten" som upplevelsen. Det är dock inte ett värderande av aktiviteten, det är inte "bättre" att spela rollspel (i min definiton) än vad det är att använda kreativa metoder för att skapa berättelse, utan jag ser det enbart som aktiviteter som fungerar annorlunda. Det verkar som att begreppsskillnaden här verkar röra sig om innebörden av stil kontra form.

För mig finns det inget i det som handlar om att värdera aktiviteterna på en skala av bra dåligt, utan hela diskussionen handlar enligt mig enbart om vad aktiviteten är och hur sker den.

 

[Genesis]

Det är också den här distinktionen jag försökt peka på i den här tråden, men som verkar ge helt olika reaktioner beroende på vem som läser vilket inlägg.

Utifrån min begreppsanvändning är det i upplevandet av berättelser (eller kanske snarare situationer/kontexter) som rollspelandet främst rör sig, inte skapandet av dem. För mig är berättelsen som skapas någonstans mellan sekundär och irrelevant, och jag ser målet med "rollspelsaktiviteten" som upplevelsen. Det är dock inte ett värderande av aktiviteten, det är inte "bättre" att spela rollspel (i min definiton) än vad det är att använda kreativa metoder för att skapa berättelse, utan jag ser det enbart som aktiviteter som fungerar annorlunda. Det verkar som att begreppsskillnaden här verkar röra sig om innebörden av stil kontra form.

För mig finns det inget i det som handlar om att värdera aktiviteterna på en skala av bra dåligt, utan hela diskussionen handlar enligt mig enbart om vad aktiviteten är och hur sker den.

Jepp, jag är med på det. Men av erfarenhet funkar det aldrig att försöka avgöra en definition på termen "rollspel" på det viset. Det finns alldeles för många olika människor som spelar på radikalt olika sätt som anser sig syssla med rollspel. Det gör att så fort du gör en defnition som denna, så säger du till dem "Det du sysslar med är inte rollspel", och det leder liksom aldrig till något vettigt eller positivt. De (jag) kan lika gärna komma med en annan definition av ordet "rollspel" som exkluderar sättet som du spelar på. Och vi har redan aktiviteter som bofferlajv, Final Fantasy VII, klä ut sig i sängkammaren, och terapeutiska verktyg som också samsas om termen, och det leder till en massa "Det är rollspel, men det är inte rollspel"-förvirring. Så mitt råd är att prata om spelstil istället. Prata om vad som funkar och inte inom en viss spelstil. Saker att undvika, saker som explicit inte är den spelstilen. Då är det lugnt! Ingen behöver bli exkluderad. Men att försöka definiera ordet "rollspel" är alldeles, alldeles för sent. Det funkar inte. Tro mig, många har försökt, inklusive med hela "Det är inte dåligt, det är bara inte rollspel"-argumentet.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jepp, jag är med på det. Men av erfarenhet funkar det aldrig att försöka avgöra en definition på termen "rollspel" på det viset. Det finns alldeles för många olika människor som spelar på radikalt olika sätt som anser sig syssla med rollspel. Det gör att så fort du gör en defnition som denna, så säger du till dem "Det du sysslar med är inte rollspel", och det leder liksom aldrig till något vettigt eller positivt. De (jag) kan lika gärna komma med en annan definition av ordet "rollspel" som exkluderar sättet som du spelar på. Och vi har redan aktiviteter som bofferlajv, Final Fantasy VII, klä ut sig i sängkammaren, och terapeutiska verktyg som också samsas om termen, och det leder till en massa "Det är rollspel, men det är inte rollspel"-förvirring. Så mitt råd är att prata om spelstil istället. Prata om vad som funkar och inte inom en viss spelstil. Saker att undvika, saker som explicit inte är den spelstilen. Då är det lugnt! Ingen behöver bli exkluderad. Men att försöka definiera ordet "rollspel" är alldeles, alldeles för sent. Det funkar inte. Tro mig, många har försökt, inklusive med hela "Det är inte dåligt, det är bara inte rollspel"-argumentet.

Jag förstår helt och hållet och tror vi i mångt och mycket är på samma planhalva, men jag har nog en annan åsikt om och annat perspektiv på vad och varför man skall göra med själva begreppet.

Det har jag också argument för som jag tror skulle vara intressanta att ha en diskussion om, men det kanske får bli en annan tråd om det som har det som avstamp. Det har jag dock inte tid för nu, för nu skall jag iväg och spela Blood Feud!

 

[Genesis]

Jag förstår helt och hållet och tror vi i mångt och mycket är på samma planhalva, men jag har nog en annan åsikt om och annat perspektiv på vad och varför man skall göra med själva begreppet.

Det har jag också argument för som jag tror skulle vara intressanta att ha en diskussion om, men det kanske får bli en annan tråd om det som har det som avstamp. Det har jag dock inte tid för nu, för nu skall jag iväg och spela Blood Feud!

Jag är intresserad av en sådan tråd, och lovar att närma mig den med öppet sinne.

 

[Genesis]

Before Play, the Scripted Experience.

Var intressant att läsa.

Precis det där; tack! Det är verkligen ett helt annat sätt att spela på, som går emot så mycket av vad många skulle säga hela poängen och kärnan i aktiviteten rollspel. Men jag tänker inte säga att det inte är rollspel, och det verkar vara en medveten och givande spelstil för de inblandade. Jag kan till och med bli lite sugen att prova någon gång! @adrian_of_arcane_lore, läs den här länken; jag tror att du skulle finna det intressant!

 

[Mogger]

Är du bekant med Primetime Adventures (eller valfritt spel i samma skola), där spelets själva fokus är att skapa en koherent, intressant och givande berättelse/story? Hur skulle du isf sortera in det i resonemanget ovan?

@adrian_of_arcane_lore Du kan ta avstamp här istället. Det kanske är mer fruktbart.