Fast det har inte med verktyg att göra. Det är inte hur vi gör saker eller vad. Det är vad vi blir tillfredställda av, ett rätt outtalat varför. Jämför det lite med att du träffar folk för någon annan gemensam aktivitet, säg sparka boll. Det är inte som att man speciellt ofta måste diskutera varför man ses och gör det, man gillar att göra saker ihop och på det sättet vi gör det fungerar det oftast och alla är nöjda och glada. Dvs story now är inte ett uttalat "nu ska vi sätta oss ner och skapa något tillsammans", det är allt från att spela något högst traditionellt, likt RQ2 eller Marvel, utan preppad plot och låta interaktionen kring bordet forma vad som kommer komma sen till något där det är mycket mer uttalat och medvetet men ändå just fokuset på vilka vi är och vår interaktion och utfall och konsekvenser.
Jag håller verkligen inte med
alls här! Story Now/Narrativism (i Ron Edwards-bemärkelsen) är inte
alls bara "låt oss sätta oss ned och spela utan preppad plott" - det har
explicit verktyg för premisser och situationer, att håla sig till vissa teman, att ha premisser som blir adresserade, och så vidare. Det är inte så att man
måste ha explicita regler för att det ska gå att göra, men det är inte
alls att bara sätta sig och spela!
Fotbollen som tagits upp här redan kan exemplifiera. När man spelar fotboll gör man inte inte för att etablera en berättelse eller ens för att få en spännnande match. Ibland händer det ändå, ibland inte. Man behöver inte få till det för att deltagarna ska vara nöjda. Om vi i stället spelade "narrativist-fotboll" skulle vi bygga in system i regelverket som resulterar i (eller i alla fall syftar till) mer spännande matcher/matcher som får en storyline, eller kanske (som sportjournalister gärna gör) försöka snacka till ett narrativ i förväg ("this is their chance for REDEMPTION!"). Och om vi har ett väldigt hårt pre-plottat spel kanske det är mer som pro wrestling, där deltagarna får riffa runt ett redan bestämt tema och utfall.