Efter mitt och ragnars initala missförstånd om vad som utgör en DMZ som resulterade i självmordsbombandet av en fabrik, så lyckades jag få till en stabil fred med både ragnar och lukas, vilket var mina två största gränser. Båda med kontinuerligt ömsesidigt bortflyttande av drillers för ökad trygghet och förtroende. Därför började jag driva på mot rasmus (om du minns vimes så var de faktiskt jag som skrev till dig först och föreslog vi skulle rånmörda rasmus vid första bästa tillfälle) vilket lede mig in i alliansen med ragnar, vimes och basse.
Mitt i striden mot ramus så attackerade hellzon mig i andra flanken. Jag var helt försvarslös mot hellzon som vid det här laget hade ett stort övertag på plan, men fick ändå till en för mig extremt ogynnsam deal där jag släppte en massa utposter och framöver stod i tacksamhetsskuld till hellzon. Grejen var den att hellzon cashade aldrig in på den skulden, trots att jag flera gånger påminde om den och att jag var villig att nöja mig med en andraplats. Det gjorde att jag gradvis började tvivla på hellzon intentioner och började tro att den loja inställningen var för att hellzon hade som plan att attackera mig. Så när rasmus var döende började jag försöka övertala mina allierad att gå på hellzon istället. Det gick sådär för de ville ta lukas istället
Satt faktiskt rätt länge och räknade på om jag och lukas hade kunnat ta dem, men med oron för hellzon i ryggen så gick det inte och jag högg motvilligt lukas i ryggen och tog nästan alla hans baser.
Kul spel, men alldeles för tidskrävande och alldeles för svettigt med mot/med-spelare med en sån väldigt stark killer instinct.
Vid det laget var jag starkast på plan men alliansen rullade ändå vidare mot hellzon. Hade även global sonartäckning så jag kunde se allas agerande och attackera hellzon först när jag var säker på att mina tre allierade inte avsåg hugga mig i ryggen.