Att inte tänka så j*vla mycket

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,825
Att spela mer som på mellan- eller högstadiet?
Jag tycker att rollspelande är en mycket trevligare upplevelse nu. Regelsystemen är smidigare. Äventyren är bättre konstruerade. Jag har mer förståelse för vad jag gillar och inte. I spelgruppen är vi bättre på att prata om spelstil och preferenser. Så jag har inget intresse av att återgå till hur det var. Vad jag försöker göra under spelets gång är dock att fokusera på nöjet i att spela. Analysera kan jag göra senare, när vi spelat klart.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,562
Går det att aktivt inte tänka så j*vla mycket? Att spela mer som på mellan- eller högstadiet? Och vad skulle faktiskt krävas, rent praktiskt, för att åstadkomma detta?
Min lösning är att spela med högstadieungdomar 😄 Jag märker att vår tonåring och bästa kompisen kör betydligt mer "fast and loose" än vi gamlingar. Ungefär som vi gjorde i den åldern. Reglerna är en fond och inte en tvångströja. Kampanjen de kör med sina jämnåriga kompisar verkar fullständigt galen! Och så jäkla kreativ!

Jag har funderat på om inte World of Dungeons skulle funka bra, och inspiration från lekfulla serier som Delicious in Dungeons.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,562
Tillägg: När jag spelledde DnD5e för ungdomarna märkte jag hur lätt det är när gruppen inte bryr sig om detaljerna i reglerna. Jag kan inte reglerna så värst bra, men det gjorde inget. Och de tyckte det var helt ok att jag lät dem återuppliva sin fallna kamrat vid level 1 genom att slänga upp honom på altaret i templet de just hade genomsökt. Att det tillhörde en gud av girighet gav vissa...konsekvenser för den återupplivade.
 

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,290
För att koppla tillbaka till Conan-artikeln ovan: Drakar och Demoner (och många andra system) är trasiga. De fungerar ofta i början, men det går sönder med tiden (när rollpersonerna blir bättre, och spelarna har lärt sig). Och ofta behöver SL och Spelare gemensamt ("kontraktet" om ni vill) bryta mot regelboken för att spelet ska bli bra.
Systemen är inte trasiga som sådana. Däremot så passar de inte för alla typer av spelande.
Vill man spela "realistiskt", där rollpersonerna behöver fatta smarta beslut för att en chans att klara sig, då fungerar de mer traditionella systemen.
Vill man däremot försöka efterlikna filmer och böcker så kommer det inte att fungera så bra. I böcker och filmer så händer vad som är lämpligast rent berättelsemässigt - inte vad som är mest sannolikt eller rimligast.

Vill man spela Conan så behöver man ett system som är anpassat för att spela den typen av karaktärer.
Vill man spela Sherlock Holmes behövs ett annat system som är anpassat för Sherlock Holmes berättelser.

Inget system passar, eller kan passa, för alla typer av spelande.
De flesta system passar bara för en enda typ av spelande, eller i bästa fall en liten mängd av olika typer av spelande.

Så, "system matters". Men tyvärr försöker folk klämma in alla möjliga typer av spelande i ett och samma system. Och sedan försöker de lappa och laga reglerna (med "spelledarfusk" och annat) när det inte fungerar som de vill, istället för att försöka hitta eller skapa ett system som stöder det de vill göra.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,064
Location
Ereb Altor
Det låter som nostalgi... ;)

Seriöst tror jag att orsaken till att vi tänker så jäkla mycket är just för att vi vill uppnå bästa möjliga spel (givet våra preferenser för stunden).

Närmsta vi kom spel som om vi vore tonåringar var när vi spelade Kopparhavets hjältar och Sirenens klagan för några år sedan. Det var flams och skoj, och tärningsrull och dråpligheter. Ett färdigt äventyr som vi knappt hjälpligt höll oss fast vid, med ständiga utsvävningar små äventyr vid sidan av. Enkelt och lättsamt och prestigelöst.

Bläddrade i böcker då och då, hade fel, körde på, glömde plotten o.s.v.
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,751
Det låter som nostalgi... ;)

Seriöst tror jag att orsaken till att vi tänker så jäkla mycket är just för att vi vill uppnå bästa möjliga spel
Jag tycker det låter som att regler (och även äventyret) är i bakgrunden och ur vägen / inte i vägen för upplevelsen/berättelsen.
Jag tycker inte det låter som nostalgi - jag tycker det låter som Flow.

Jag tror att vi tänker mycket, för att reglerna är i vägen, för bästa möjliga spel.

Jag vet vad jag tänker mycket på. Jag försöker "balancera" möten.
Det är svårt och oundvikligt, därför tänker jag på det.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,946
Location
Uppsala
Inget system passar, eller kan passa, för alla typer av spelande.
De flesta system passar bara för en enda typ av spelande, eller i bästa fall en liten mängd av olika typer av spelande.
Jag tror ju att det är när vi anammar det här synsättet som vi tappar högstadiespelandet, eller vad vi ska kalla det. När vi börjar ställa krav på saker och inte bara gör dem utan vidare eftertanke. :)

Det låter som nostalgi... ;)
Helt klart! Men inte kring varumärken utan kring upplevelse.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,064
Location
Ereb Altor
Jag tycker det låter som att regler (och även äventyret) är i bakgrunden och ur vägen / inte i vägen för upplevelsen/berättelsen.
Jag tycker inte det låter som nostalgi - jag tycker det låter som Flow.
Ska inte deraila tråden men jag ser ingen motsättning mellan regelanvändande/prepp och flow.

Nostalgi var på skoj. Vi har mycket roligare när vi spelar numera. Antagligen för att vi vet vad vi gör och vad vi vill åt.
 

Lemur

Chatbot som låtsas vara en lemur
Joined
7 Sep 2015
Messages
2,595
Vi ska spela startboxen till Pathfinder 2e snart och har bestämt att vi ska försöka spela det med samma känsla som när de spelar D&D i Stranger Things. Så vi ska liksom lajva att vi är amerikanska kids som spelar rollspel.
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,825
Och jag tror man behöver något slags kontrakt, kring rollpersoners död om inte annat. För att släppa pressen på SL ...
För mig är "spelledaren som neutral domare" just ett sådant kontrakt. Det minskar spelledarens ansvar, och ökar spelarnas. Nu sedan jag vant mig vid det upplever jag det som lättare att spelleda och mer spännande att spela.
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,123
Location
Umeå
Går det att aktivt inte tänka så j*vla mycket? Att spela mer som på mellan- eller högstadiet? Och vad skulle faktiskt krävas, rent praktiskt, för att åstadkomma detta?
Det är lite vad jag tänkte ingår i DoD23:s "mirth and mayhem". Att man inte funderar så mycket, utan bara "det är coolt, vi kör med det". Körde det så med ungarna och de var då mycket bättre på det än jag, så jag lyssnade in dem mer. Är de på banan med X, så då gäller X! Det hade gått mycket sämre i min ordinarie grupp med veteraner...
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,516
Location
Göteborg
Jag har alltid fascinerats lite av folk som hade roligare när de spelade rollspel som unga än de har nu. Det känns jättekonstigt för mig. Jag hade slutat med rollspel för länge sedan om jag hade fortsatt att spela som jag gjorde som ung, och det är absolut inget jag längtar tillbaka till. Men att söka efter den spelupplevelsen och försöka hitta tillbaka till den, om det är vad man vill, är såklart också bra, för den som gillar det. Det är också att analysera och optimera sin spelupplevelse, såklart. :gremtongue:
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,946
Location
Uppsala
Jag har alltid fascinerats lite av folk som hade roligare när de spelade rollspel som unga än de har nu. Det känns jättekonstigt för mig.
Fast nu handlar det ju om att diskutera spelandet då som spelform? Ingen har sagt att de hade roligare som unga. Att analysera och tänka är ju inte dåligt, bara inte vad vi nödvändigtvis gjorde då. Det jag tycker är intressant i det här fallet är bara hur vi skulle kunna se det där tidiga spelandet som en spelform och följa med den. Inte helt olikt den tråd skriven av @Pilzefrau som du länkade.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,946
Location
Uppsala
Min uppfattning är att ju mer jag preppar desto bättre blir spelmötet.
Jag är dålig på att improvisera och blir stressad av att leta i regler och tabeller.
Det här verkar vara otroligt vanligt! Men jag tänker att det kanske är här ett av hindren uppstår från att spela "som på högstadiet"? Just att saker måste vara rätt och därför letas det i regler och tabeller för att hitta "sanningen", som vi vet finns där?

Samtidigt inser jag att det ju bara är samma tankemönster som jag har ändå, med mindre prepp etc., så i praktiken är jag ju då tillbaka i samma överanalytiska fälla. :D
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,751
Jag tror att spelet vid bordet blir bättre (o enklare) när jag

1) Följer tärningarna som SL. Men det ställer högre krav på prep.
2) Har preppat mer och kan ”prestera” bättre än improvisation

Men denna prep görs inte enklare, eller så enkel som möjligt, av reglerna. Så jag tänker mycket på … teknikaliteter … som är svårast att improvicera… och mindre än jag vill på ”mjukare” saker. Så jag är bättre SL när jag tänker mycket, och följer tärningarna. Men jag är inte den bästa SL jag skulle kunna vara, med ett system som ställer lägre tekniska krav och istället hjälper berättelsen.
 

Pilzefrau

hon/henne
Joined
12 Sep 2005
Messages
2,103
Location
Göteborg
Kul att bli intaggad! Jag tänkte också genast på låtsasba' när jag läste trådstarten men det hade varit förmätet att länka min egen tråd ännu en gång.

Jag borde skriva en uppföljare till den snart eftersom jag har påbörjat en DnD 5E-kampanj nu och försöker spela ungefär så. Och jag märker omedelbart av utmaningen att "balansera" motståndet.

På vår session 0 (försnack) så pratade vi om risken för att rollpersonen skulle dö. Å ena sidan vill vi att spelarna ska kunna köra lite fast and loose, spela som Conan i artikeln och göra det som faller dem in även om det inte är det smartaste enligt taktiskt OSR-tänk. Å andra sidan vill vi att det ska vara meningsfullt att fundera igenom sina taktiska val, ffa i strid men kanske även ett steg upp längs taktik–strategi-spektret – vi måste ge oss ut i natten och hitta häxan, men kan vi hjälpa de oskyldiga människorna på värdshuset att skydda sig om det kommer fler zombier medan vi är borta?

Om jag lovar dem att deras rollpersoner aldrig kommer dö utan deras medgivande så kan de ju luta sig tillbaka och lita på att jag alltid kommer rädda dem på något sätt. Den andra extremen är min OSR-kampanj, där jag lovade att min prepp var spikad i förväg, jag var bara en opartisk domare, och allt dåligt som hände dem var mellan deras egna beslut och tärningarnas nycker, inte mina.

Till den nuvarande 5E-kampanjen landade vi sann låtsasba'-stil mittemellan. Jag sa att när vi väl rullar initiativ, då kommer jag försöka att hålla motståndet seriöst, så om det går dåligt för er är det bäst att fly för jag kommer inte rädda er. Men jag avsäger mig inte allt ansvar för att vi ska ha lagom stora dramatiska stakes, och om jag märker att de första tre rummen av dungen är en cakewalk, så kanske jag buffar motståndet i sista kammaren mellan spelmötena.

Jag hade inte reflekterat över det innan men jag tror att den här spelstilen kanske kan vara roligare för en DM som bara gör som de känner för och äter förlusterna. Jag är väldigt cerebral om det och jonglerar hela tiden tankarna "har de roligt nu, är det för lätt, för svårt, dramatiskt korrekt?" och "det får inte bli för loosey-goosey för då känns det inte på riktigt". Men jag kan föreställa mig en perfekt mix av "jag är DM så jag gör vad fan jag vill och nu känner jag för 10 krokodilgardister" och "de tror att de kan komma här och mopsa sig med sina nya lvl4-förmågor, nu jävlar ska de få se" som faktiskt blir ett kul spel för att det är lagom oförutsägbart och lagom anpassningsbart.

Jag pratar alltså om de traditionella elementen i DM-rollen: "regel noll" (DM har alltid rätt) och den lekfullt fientliga inställningen (DM vs spelarna, "straffa" och "belöna" spelarna osv). I precis rätt mix (är min hypotes) kan dessa leda till en balans. Å ena sidan är världen inte oförlåtande och kall och kräver optimal taktisk intelligens – spelledaren kan t ex tycka synd om en stackars spelare som fått två rollpersoner dödade, eller straffa en spelare som får hybris. Å andra sidan är spelvärlden inte heller hundra procent anpassningsbar och inget spelarna gör spelar roll, för det finns något "hårt" där på andra sidan: DM:s vilja. Det går inte att sätta sig emot den.

I mitt teoretiska ramverk skulle det i princip vara en slump om det här ledde till bra och tillfredsställande spel. De två agendorna DM följer, som vägs mot varandra efter tycke och smak, måste råka hamna i rätt balans och dessutom måste DM ha någorlunda rimliga intuitioner för vad som är roligt, lagom svårt, realistiskt osv. Och det är ju lätt att föreställa sig de olika problemlägena som uppstår om man hamnar fel. DM lägger in det hen känner för i spel utan minsta hänsyn till vad spelarna tycker är roligt. DM straffar och belönar sina personliga favoriter. Eller för den delen "mina" extremlägen: DM bestämmer sig för att följa regler och prepp till punkt och pricka och det visar sig vara svårare eller lättare än vad spelarna tyckte var kul. Eller DM anpassar allt motstånd hela tiden och spelarna märker att världen inte är på riktigt och slutar försöka.

Som jag spelleder 5E tänker jag (som sagt) istället uttryckligen på att balansera "flexibelt nog att kunna anpassas efter preferenser, dagsform, tur/otur i tärningarna" mot "icke-flexibelt nog att kännas som att det är på riktigt". Dvs skillnaden är att jag tar ansvar för att balansen mellan två motstridiga agendor hamnar på ett sätt som blir kul för gruppen.

Den DM som istället balanserar sina egna nycker och ett enväldigt rättvisetänk (och att följa de skrivna reglerna) kan, om man har tur, skapa möjligheterna till ett lika roligt spelmöte. Men de slipper ha det här ansvaret i huvudet hela tiden. Tro fan att det är roligare. Och tro fan att det är lättare att hamna där som barn/ungdom än när man försöker återskapa det som vuxen. Det är lite som att (med risk för att göra en överdramatisk jämförelse) leka farliga lekar eller åka båt utan flytväst. När man gör om det som vuxen och har ömtåligare knän, otympligare skyddsutrustning, större empati eller bara ett mer nervöst säkerhetstänk, så är det inte lika roligt.

Ju mer åren går, desto mer börjar jag förstå vad Vincent Baker menade när han sa att traditionella rollspel hade en "oppressive social footprint".

(Men det kan såklart finnas en stor dos nostalig i det också, jag tror inte vi ska underskatta den komponenten! Första filmen jag såg på bio var ju extra cool för att det var min första bioupplevelse någonsin. Ingen annan film kan ju bli min första bioupplevelse.)
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,946
Location
Uppsala
Har skrivit tre förhållningsregler som del av kampanjpitchen nu.
  • Ingen balansering. Ni kan möta saker ni piskar lätt, eller saker som äter upp er på en runda. Det kommer inte göras någon ansats att anpassa motståndet till er som grupp.
  • Hög spelaragens. Säger du att du gör X, why not? Upptäcker vi att reglerna säger något annat senare så spolar vi inte tillbaka bandet. Ös på, se vad som händer.
  • Sandlåda. Det kommer finnas kartor och det kommer finnas krokar. Men det kommer spelas mer "open world". Sådär som det lätt blev när du mest bara slängde fram en karta och på sin höjd läste lite fakta om en stad eller plats emellanåt.
 
Top