Quadrante
Grisbonde
Därav akryssningslisten ovan.Hade kunnat hantera skador på samma sätt.
Därav akryssningslisten ovan.Hade kunnat hantera skador på samma sätt.
Det här tycker jag är en toppenidé. Det funkar även med alla samhällsklasser - ”luspank” är ett relativt begrepp. Se ”Drottningen av Versaille”. Jag tänker att det handlar om att behålla status quo i sin privatekonomi och därmed i sin sociala status.Noirdeckare brukar alltid vara panka så premissen borde väl vara att alla äventyr börjar med att rollpersonerna knappt har ett rött öre i plånboken och om de köper något sker det på kredit. Sedan betalar de av sina skulder i slutet av äventyret med pengarna de får för att ha slutfört sitt uppdrag och lever loppan tills pengarna sinar och det är dags att ta sig an ett nytt desperat uppdrag.
Jag är lite osäker här, vad jag minns så begär deckaren en grundkostnader + tidskostnad (varje dag som uppdraget kräver) + omkostnader, betalade vid uppdragets slut eller vid tidsintervaller (de flesta uppdrag vi ser verkar inte ta över en vecka men jag antar att det är veckovis delbetalningen sker om det tar längre tid).Ja, en noir-deckare kan ju inte ta av sina stålar för att köpa utrustning för att klara ett uppdrag, då går han back. Allting utöver grundutrustningen (som en deckare redan har) måste ju betalas med expenses-förskottet.
Är det så? Jag medger att jag inte har sett så många noir deckare men varken Sam Spade eller Philip Marlowe verkade vara desperata efter pengar.Noirdeckare brukar alltid vara panka
Tänker att det är nog ett underförstått tema i den periodens film och litteratur.Sam Spade eller Philip Marlowe verkade vara desperata efter pengar.
Är osäker på vad du menar. Under 1940-talet var depressionen över, eller refererar du till något annat?Tänker att det är nog ett underförstått tema i den periodens film och litteratur.
Man är på väg uppåt, det ser ut som om man kan komma någonstans… men man vet vad det innebär att förlora allt.Är osäker på vad du menar. Under 1940-talet var depressionen över, eller refererar du till något annat?
Borde inte "ni är privat deckare/problemlösare att hyra, äventyren är de intressanta uppdragen ni får" räcka som motivation?EDIT: Och i vilket fall som helst är det ju en bra motivation för rollpersonerna att äventyra.
Jag har inte gjort en statistisk studie över det, men det enklaste borde vara att kolla hur ofta de faktiskt betalar för drinkar på sin stammisbar och hur ofta bartendern undrar när de ska betala av sin nota.Är det så? Jag medger att jag inte har sett så många noir deckare men varken Sam Spade eller Philip Marlowe verkade vara desperata efter pengar.
Precis, att ha kontanter i hand för allt är inte ett måste. Den modena ekonomin går trots allt fortfarande runt på kredit. Förr handlade man som regel hos lokala småhandlare (slaktaren, grönsakshandlaren etc.) där man var känd och kunde ha en nota, och när det gick över till stora varuhus så dök kreditkorten upp. Jag skulle förutsätta att Luna City inte har så många stora shoppingcenter utan att vanligt folk handlar i mindre butiker i sin närhet.Jag tänker att det handlar om att behålla status quo i sin privatekonomi och därmed i sin sociala status.
Om vi nu tar de största så har varken Utpressningen eller Riddarfalken från Malta att karaktärerna be om att få sin betalning satt på nota för framtiden vad jag minsJag har inte gjort en statistisk studie över det, men det enklaste borde vara att kolla hur ofta de faktiskt betalar för drinkar på sin stammisbar och hur ofta bartendern undrar när de ska betala av sin nota.
Nu har jag dåligt minne för film, men jag kan på rak arm inte komma på någon noir-rulle där huvudpersonen har en nota på stammisbaren. Men som sagt, i de flesta noir-filmer är ju huvudpersonen inte ens privatsnok.Jag har inte gjort en statistisk studie över det, men det enklaste borde vara att kolla hur ofta de faktiskt betalar för drinkar på sin stammisbar och hur ofta bartendern undrar när de ska betala av sin nota.
… ellerJag skulle förutsätta att Luna City inte har så många stora shoppingcenter utan att vanligt folk handlar i mindre butiker i sin närhet.
Den jag kan komma på är Svart förbannelse, från 1991, där vår deckare, Phil Lovecraft, blir påmind av sin hyresvärd om att han är snart sen med hyran och hon hotar med att kasta ut honom om han inte betalar i tid.Nu har jag dåligt minne för film, men jag kan på rak arm inte komma på någon noir-rulle där huvudpersonen har en nota på stammisbaren. Men som sagt, i de flesta noir-filmer är ju huvudpersonen inte ens privatsnok.
Ja, men då är vi ju i neo-noir-territorium. Där tror jag absolut att det är en vanlig kliché. Liksom saxmusik, voiceovermonologer och annat som aldrig var en viktig del av original-noir-rullarna. Och, som sagt, jag tror att hela neo-noir-vågen säkert är bättre inspiration till spelet än klassisk noir, som ingen ändå har sett eller bryr sig om. Folk har bättre koll på Sin City än Gilda, och är mer intresserade av att spela det, också.Den jag kan komma på är Svart förbannelse, från 1991, där vår deckare, Phil Lovecraft, blir påmind av sin hyresvärd om att han är snart sen med hyran och hon hotar med att kasta ut honom om han inte betalar i tid.
Nu vet vi vad den stora matvarukedjen heter…… eller
I Capitols storstäder på Mars åker alla uppenbarligen till MegaMall™ och shoppar, och Bauhaus har säkert grand magasin för det fina folket, men Luna City känns lite mer pittoreskt och gammaldags. Mitt intryck är också att det inte är tillräckligt säkert för vanligt folk att våga sig långt ifrån hemmet för att köpa bröd och mjölk.… eller