Quadrante
Grisbonde
Därav akryssningslisten ovan.
Pengar och ekonomi (och Luna City Blues)
- Thread starter krank
- Start date
Det här tycker jag är en toppenidé. Det funkar även med alla samhällsklasser - ”luspank” är ett relativt begrepp. Se ”Drottningen av Versaille”. Jag tänker att det handlar om att behålla status quo i sin privatekonomi och därmed i sin sociala status.
Jag är lite osäker här, vad jag minns så begär deckaren en grundkostnader + tidskostnad (varje dag som uppdraget kräver) + omkostnader, betalade vid uppdragets slut eller vid tidsintervaller (de flesta uppdrag vi ser verkar inte ta över en vecka men jag antar att det är veckovis delbetalningen sker om det tar längre tid).
Är det så? Jag medger att jag inte har sett så många noir deckare men varken Sam Spade eller Philip Marlowe verkade vara desperata efter pengar.
Quadrante
Grisbonde
Tänker att det är nog ett underförstått tema i den periodens film och litteratur.
Är osäker på vad du menar. Under 1940-talet var depressionen över, eller refererar du till något annat?
Quadrante
Grisbonde
Man är på väg uppåt, det ser ut som om man kan komma någonstans… men man vet vad det innebär att förlora allt.
Jag tänker att nuförtiden är det ganska lite "noir" som har med 40-talsnoir att göra. Jag skrev ju Nerver av stål för att emulera just original-noir, och såg många filmer och läste en del hardboiled-deckare. Och nä, jag kan inte minnas att pengabristen var något genomgående tema. (Och långt ifrån majoriteten är ju detektiver, heller.) Sedan handlar det ju sällan om rika människor (de är såklart skurkar, som alltid), men att det talas om att man är pank och behöver pengarna känns inte som ett bärande tema.
Dock är ju den moderna noir-genren (neo-noir) en annan sak. Grejer som aldrig var standard i 40-tals-noir är ju en integrerad del av genren idag. Att vara luspank känns som en bra grund i en modernare noir-tolkning, som rimligtvis det här spelet mer lutar sig mot. Det är ju få som har koll på klassisk noir idag, i vilket fall som helst.
EDIT: Och i vilket fall som helst är det ju en bra motivation för rollpersonerna att äventyra.
Dock är ju den moderna noir-genren (neo-noir) en annan sak. Grejer som aldrig var standard i 40-tals-noir är ju en integrerad del av genren idag. Att vara luspank känns som en bra grund i en modernare noir-tolkning, som rimligtvis det här spelet mer lutar sig mot. Det är ju få som har koll på klassisk noir idag, i vilket fall som helst.
EDIT: Och i vilket fall som helst är det ju en bra motivation för rollpersonerna att äventyra.
Borde inte "ni är privat deckare/problemlösare att hyra, äventyren är de intressanta uppdragen ni får" räcka som motivation?
Jag har inte gjort en statistisk studie över det, men det enklaste borde vara att kolla hur ofta de faktiskt betalar för drinkar på sin stammisbar och hur ofta bartendern undrar när de ska betala av sin nota.
Precis, att ha kontanter i hand för allt är inte ett måste. Den modena ekonomin går trots allt fortfarande runt på kredit. Förr handlade man som regel hos lokala småhandlare (slaktaren, grönsakshandlaren etc.) där man var känd och kunde ha en nota, och när det gick över till stora varuhus så dök kreditkorten upp. Jag skulle förutsätta att Luna City inte har så många stora shoppingcenter utan att vanligt folk handlar i mindre butiker i sin närhet.
Om vi nu tar de största så har varken Utpressningen eller Riddarfalken från Malta att karaktärerna be om att få sin betalning satt på nota för framtiden vad jag mins
Nu har jag dåligt minne för film, men jag kan på rak arm inte komma på någon noir-rulle där huvudpersonen har en nota på stammisbaren. Men som sagt, i de flesta noir-filmer är ju huvudpersonen inte ens privatsnok.
Quadrante
Grisbonde
… eller
Attachments
Den jag kan komma på är Svart förbannelse, från 1991, där vår deckare, Phil Lovecraft, blir påmind av sin hyresvärd om att han är snart sen med hyran och hon hotar med att kasta ut honom om han inte betalar i tid.
Ja, men då är vi ju i neo-noir-territorium. Där tror jag absolut att det är en vanlig kliché. Liksom saxmusik, voiceovermonologer och annat som aldrig var en viktig del av original-noir-rullarna. Och, som sagt, jag tror att hela neo-noir-vågen säkert är bättre inspiration till spelet än klassisk noir, som ingen ändå har sett eller bryr sig om. Folk har bättre koll på Sin City än Gilda, och är mer intresserade av att spela det, också.
I Capitols storstäder på Mars åker alla uppenbarligen till MegaMall™ och shoppar, och Bauhaus har säkert grand magasin för det fina folket, men Luna City känns lite mer pittoreskt och gammaldags. Mitt intryck är också att det inte är tillräckligt säkert för vanligt folk att våga sig långt ifrån hemmet för att köpa bröd och mjölk.
Kanske av intresse för folk som följer den här diskutionen är att filmen Alphaville finns tillgängligt till midnatt i natt på SVTplay:
Alphaville - ett fall för Lemmy Caution | SVT Play
Alphaville - ett fall för Lemmy Caution | SVT Play
Jag hoppas spelet fokuserar på detektiver som går in i dungeons där de slår ihjäl fiender och stjäl deras guld för att betala sin hyra och bourbon. Hoppas också att under downtime fyller i sin skattedeklaration och ringer supportsamtal till motsvarande Skatteverke. Rollformuläret bör ha en stor ruta för hur mycket guld man hittar.
Jag har läst allt ni skrivit men kämpar lite för att få ihop ett någorlunda heltäckande svar, jag har också lite tänkande kvar att göra. Men jag ska få ihop något imorgon! =)
Eller OK, jag kan dela upp det – ni får mekanik-tankar imorgon, och lite tankar kring hur jag föreställer mig Luna City Blues' värld idag: Tiden är hyfsat kort efter det stora kriget mot de tänkande maskinerna; det är pågående stridigheter på Mars etc mellan megakorpar; det finns ingen Mörk Legion som är allmänt känd. Det är alltså egentligen inte liksom aktivt mitt-under-krig. Däremot kan det vara bra att tänka mer dieselpunk än cyberpunk – i MC1e/2e och, tror jag, 3e finns knappt några banker för vanligt folk; man har inte bankkort och digitala skulder etc, man har kontakter och skuldbrev och fysiska aktier (tänker jag). Det här är som sagt kort efter kriget mot maskinerna – där alla mer avancerade datamaskiner förstördes och byttes ut, för att de gått bärsärk och försökt döda folk (ingen vet varför man man skyller på AI).
En annan grej är det här med noir; jag är egentligen inget jättefan av noir om man med det menar de gamla filmerna. Det jag gillat som varit noir:igt är alltså mest sentida varianter som lånat delar av estetiken och så. För mig blir det alltså inte speciellt viktigt att liksom direkt efterhärma just noirgenren.
En skillnad mot MC1e är också att jag tänker att alla rollpersoner börjar på samma, ganska låga, socialnivå. Lite beroende på hur systemet i övrigt blir så lär de kanske kunna ha kvar lite prylar från sitt tidigare liv om de nu uppnått en hög nivå under karaktärsskapandet, men det kommer inte att vara några rollpersoner som egentligen är multimiljonärer. Inte i baspaketet åtminstone. Rollpersonerna är sluskiga problemlösare/privatsnokare som har en firma ihop där de tar uppdrag från megakorpar och andra som kan pröjsa men inte vill använda sitt eget folk.
Nu ska jag sortera tankarna lite kring vad jag vill ha ekonomin till i spel och försöka formulera något kring det. För precis som @Big Marco var inne på precis i början så är det ju det som är det viktiga.
Eller OK, jag kan dela upp det – ni får mekanik-tankar imorgon, och lite tankar kring hur jag föreställer mig Luna City Blues' värld idag: Tiden är hyfsat kort efter det stora kriget mot de tänkande maskinerna; det är pågående stridigheter på Mars etc mellan megakorpar; det finns ingen Mörk Legion som är allmänt känd. Det är alltså egentligen inte liksom aktivt mitt-under-krig. Däremot kan det vara bra att tänka mer dieselpunk än cyberpunk – i MC1e/2e och, tror jag, 3e finns knappt några banker för vanligt folk; man har inte bankkort och digitala skulder etc, man har kontakter och skuldbrev och fysiska aktier (tänker jag). Det här är som sagt kort efter kriget mot maskinerna – där alla mer avancerade datamaskiner förstördes och byttes ut, för att de gått bärsärk och försökt döda folk (ingen vet varför man man skyller på AI).
En annan grej är det här med noir; jag är egentligen inget jättefan av noir om man med det menar de gamla filmerna. Det jag gillat som varit noir:igt är alltså mest sentida varianter som lånat delar av estetiken och så. För mig blir det alltså inte speciellt viktigt att liksom direkt efterhärma just noirgenren.
En skillnad mot MC1e är också att jag tänker att alla rollpersoner börjar på samma, ganska låga, socialnivå. Lite beroende på hur systemet i övrigt blir så lär de kanske kunna ha kvar lite prylar från sitt tidigare liv om de nu uppnått en hög nivå under karaktärsskapandet, men det kommer inte att vara några rollpersoner som egentligen är multimiljonärer. Inte i baspaketet åtminstone. Rollpersonerna är sluskiga problemlösare/privatsnokare som har en firma ihop där de tar uppdrag från megakorpar och andra som kan pröjsa men inte vill använda sitt eget folk.
Nu ska jag sortera tankarna lite kring vad jag vill ha ekonomin till i spel och försöka formulera något kring det. För precis som @Big Marco var inne på precis i början så är det ju det som är det viktiga.